Kyrkligt eller borgerligt - hur gör ni andra agnostiker?

Jag brukar beskriva mig som agnostiker om någon frågar om religion mm. Maken kanske kan falla under samma beskrivning. Men det stämmer inte riktigt på mig eftersom jag nog tror att det finns något.
Egentligen betyder ju agnostiker - att man tror om det kan bevisas. Och eftersom man inte kunnat bevisa att det finns en skäggig farbror som lever bland molnen och heter Gud, så tja där föll min tro liksom 

Vi hittade en präst som är väldigt bra. Och jag har även ställt en hel del frågor i "fråga prästerna-tråden" och fått svar som jag tyckt kännts bra.
För mig är det lite så att jag tror ju inte att Gud är en person, en vithårig farbror med långt vitt skägg som sitter och dinglar med benen på ett moln...
Jag känner ett lugn i kyrkan, jag mår bra där, men jag är inte bekväm med hur Gud beskrivs.

Jag har sniffat lite på wicca och läst en hel del om andra religioner. Men inget känns riktigt rätt.

Vår präst, och även Kjell präst (här på BT) har dock fått mig att inse att kyrkan inte är så stel längre. Inte ens alla präster är övertygade om att Gud är en person. Och när jag började tänka mer på det sättet, så insåg jag att man kan se Gud som en sorts kärleksljus. Och då kändes det rätt att gifta oss i kyrkan.
Det är ju en kärlekshandling. Och att se det utifrån det perspektivet gjorde valet lätt för oss.
Sen är det vissa bitar där prästerna måste beskriva gud som en manlig person. Oavsett vad dom själva tror. Eftersom det står så i vissa bibeltexter och dom kan inte börja ändra sånt på eget bevåg liksom.. Men det störde mig inte så mycket.

Min åsikt är att om man inte känner sig bekväm i kyrkan och inte kan acceptera kyrkans åsikter - då ska man välja en borgerlig vigsel.
Man bör i alla fall kunna visa kyrkan och prästen respekt om man ska vigas kyrkligt.
Som agnostiker så är man ju inte utesluten så att säga. Man har bara inte bevis för att Gud finns. Och det betyder ju inte att man inte kan känna kärleken och omtanken som finns i kyrkan. Och vad är mer rätt för ett bröllop än kärlek och omtanke? 
 

Fast Gud benämns ofta som han alltså som en person i mansskepnad. Vilket är vad jag menade att jag reserverar mig emot.
Men som jag skrev så visade ju Kjell Präst och "vår" präst att dom inte hade den inställningen.
Min konfirmationspräst däremot var fullt övertygad om att Gud var en äldre man med vitt långt hår och skägg och de flesta präster jag träffat på tidigare (farmor var väldigt kyrklig) verkar ha haft den inställningen också.
Så det verkar ha skiftat nu...