Sambon före äktenskapet eller inte?

Jag skulle inte kunna gifta mig med någon jag inte bott ihop med, eller haft sex med. Det är helt enkelt för viktigt för mig hur vardagen fungerar, och jag skulle inte kunna chansa med det. Min sambo är min första sambo i ett kärleksförhållande, men har bott ihop med kompisar i olika vändor tidigare.

För mig har det tagit ca 1-2 år innan man börjar se varandras "riktiga" jag, när man börjar störa sig på småsaker och gå varandra på nerverna. Det är då man verkligen måste jobba på hur man själv är att leva med och leva med den andras egenheter. När man inte har någonstans att "fly", därför att man bor gemensamt. Även om man träffas större delen av dygnet (min sambo flyttade in till mig nästan på en gång, men hade kvar sin lägenhet) så är det ändå en "säkerhet" man har i bakhuvudet.

Sedan skulle jag t ex aldrig ge mig ut på en långresa (på ett par månader kanske) med någon jag inte bott ihop med ett längre tag, för när man ses stora delar av dygnet så kommer den verkliga personligheten fram, och då är det inte kul att sitta där och irritera sig på den andra. Det misstaget har jag gjort ett par gånger.

Sedan så är sex inte en så stor del av förhållandet för mig - när det fungerar. Men när det inte fungerar så tar det upp en väldigt stor del av relationen, på ett negativt sätt. Det är ju självklart något man kan förbättra tillsammans, men det är ändå något som måste kännas bra för att förhållandet ska fungera bra för min del.

Nej, det är ingen garanti. Men varför är det ett sämre alternativ för t ex dig att känna till mer saker om varandra och grunda sitt beslut på det, än att inte ha en aning? Om man upptäcker saker från början man inte kan leva med så har man åtminstone inte gått och gift sig innan man märkar av det. Människor ändras, men allra mest tror jag man ändras under de första åren i ett förhållande. Innan man helt hittat sin plats i relationen och sitt eget liv. Vardagstristessen och påfrestningar som barn etc råkar man ju ut för ändå, så dem räknar jag inte med.

Och efter att ha bott ihop ett antal år så är jag ändå ganska säker på att han inte kommer ändra sig över en natt med saker som man faktiskt inte upptäcker innan man bor ihop. Jag tror t ex inte att han dagen efter vi gifter oss (efter att ha bott i ihop i snart 4 år) börjar slänga saker omkring sig och bete sig som en slusk. Sådant går faktiskt att dölja ganska bra under ganska lång tid...

Jag upptäckte t ex många otrevliga saker med en tjejkompis jag bodde ihop med ett tag när vi pluggade. Hon var en nära vän sedan många år och vi både pluggade och jobbade ihop och sågs i princip hela dygnet utom när vi sov, men aldrig hade jag kunnat drömma om att hon hade ett sådant bedrövligt morgonhumör, eller att hon bosatte sig i badrummet varenda morgon så man inte fick en chans. Eller att hon lämnade disk framme i flera dagar utan att bry sig etc. Sådant tänkte man inte på när man inte bodde ihop, för då var det hennes hem där hon fick ha det som hon ville.

Efter att ha bott ihop i ett antal år nu så vet jag MÅNGA saker med min sambo som jag inte hade en aning om från början. Det tog nog åtminstone 2 år innen jag kände att jag kunde säga att nu känner jag honom. Och då upptäcker man såklart många saker hela tiden fortfarande. Nu är det inga saker som vårt förhållande står och faller på, men jag har haft tidigare förhållanden där jag efter en tid av att nästan bo ihop (dvs man sover i princip alltid ihop och tillbringar mycket tid ihop, men man är antingen hos den ena eller den andre) och där det INTE hade fungerat att ens bo ihop. Och det hade jag nog inte vetat om vi inte tillbringat stora delar av dygnet, inkl natten, ihop.

Jag tror inte alla som inte köper grisen i säcken är nöjda. Men de vet åtminstone i de flesta fall vilken gris de köpt...

På vilket sätt är det ett bevis på att kärleken är sann? Är den mindre sann om man lever som de flesta gör nuförtiden, dvs i äktenskapsliknande förhållanden under samma tak och i samma säng? Jag tror faktiskt inte det behöver vara ett bevis för någonting, utom möjligen att man har en naiv syn på vad kärlek är. Det är en väldigt romantiserad syn på saken, att om man bara är tillräckligt kär så klarar man allt, för det är faktiskt inte alltid sant om du inte är med i en Disneyfilm.

Jag vet tvärt om flera av dessa som av kulturella skäl (för religiösa vet jag inte om man kan kalla det egentligen, jag är också kristen) där det verkligen inte funkat efter att man faktiskt flyttat ihop och delat vardagens gråare sidor också, inte bara "kvalitetstiden", och där man inte kunnat välja om man ska ses eller inte. Många av dessa har gift sig tidigt och efter ganska kort tid för att de inte klarar av att hålla sig borta från sex och för att de vill bo ihop utan onda ögat från församlingen. De har inte varit varken mer eller mindre kära än andra par, men har inte haft någon förståelse för hur det är att leva med någon 24/7.

Och jo, kärleken kan visst ändras för att den andra inte diskar eller byter lakan. Om den ena blir som ett hembiträde i det gemensamma hemmet, och den andra inte lyfter ett finger kan jag garantera att denne till slut tröttnar om det är en normalt begåvad och frisk människa. Jag säger att efter två år har man visat sitt rätta jag. Stämmer säkerligen inte för alla, men för mig är det en tumregel...

Jag ser dig som en "äldre" (i bemärkelsen "inte ung och naiv") och vis kvinna med livserfarenhet och som inte går in i något blåögt, så det är inte sådana som dig jag riktar mig till ;)

Jag tycker inte du ska jämföra dig med de unga människor som rör sig här, och som i flera fall fortfarande bor hemma och som inte har en aning om hur det är att leva med en annan människa men som tycks ha någon romantisk bild av att "om man bara älskar varandra så bara löser sig saker av sig självt".

Haha, men det kan väl vem som helst förstå ;) Måste ju vara SKITJOBBIGT att ha nån som tjatar på dig om sådana saker. Vem bryr sig om ren tvätt liksom? Och hey, bananflugor som är så söta...

Haha, det får han väl ändå ta som en komplimang :P Det är minsann inte alla som blir godkända av katten, de är värre än alla tjejkompisar tillsammans...

Det är säkert jobbigt att inte leva ihop med den man älskar. Men frågan är om man verkligen vet exakt vem man älskar förrän man bott ihop ett tag, och varför man ens behöver utsätta sig för den prövningen om man inte måste (t ex på grund av avstånd). En del resonerar som att deras förhållande är värt mycket mer för att de har väntat på varandra och ger varandra sina oskuler. På flera som skriver här låter det också som att det varit en sådan prövning att få vänta på varandra att allt kommer bli enkelt när man väl är gifta och bor ihop, för de känner minsann varandra utan och innan, trots att man aldrig bott ihop, men det spelar ingen roll för man älskar varandra sååå mycket.

Det är säkert en prövning att "behöva" vänta på varandra, men det är en tidsbegränsad prövning för de allra flesta. Att bo ihop är förhoppningsvis för all framtid. Det är en väldigt lång tid att tillbringa med någon, en prövning som saknar slut - för det ska man vara medveten om att det kommer komma många prövningar längs vägen, oavsett hur mycket man älskar varandra.

Och vad säger att det blir "lättare" att klara sig utan sex av någon anledning i framtiden om man haft det så från början? Om man aldrig haft sex vet man liksom inte riktigt vad man saknar. Om man sedan har ett bra sexliv i många år, och något sedan händer så är det förmodligen lika lätt eller svårt som för någon annan att avstå det under en tid, eller kanske t o m för alltid, skulle jag tro...

Det finns många saker kärleken kan bli starkare av. Att bo ihop med min sambo och tillbringa dygnets alla timmar ihop har definitivt gjort vår kärlek otroligt mycket starkare eftersom vi känner varandra så väl nu. Man behöver inte skapa sig prövningar, de kommer ändå...

Jag tror inte vi tycker så olika egentligen, det jag inte förstår är det här snacket (inte från dig enbart, utan generellt) om att det är så fint att vänta på varandra, och man blir så mycket starkare av att vänta på varandra och att man verkligen kan känna varandra utan att ha levt ihop, och det tycker jag är rent skitsnack. Självklart kan man älska någon man inte bott ihop med (de flesta älskar väl varandra när man väljer att flytta ihop) men det har hänt flera av mina vänner att när man väl flyttar ihop (efter 6-12 månader ihop normalt sett) så kommer det fram saker som man aldrig sett innan, och som kan få en att omvärdera sin syn på den andre.

En av mina bästa vänner flyttade ihop med sin kille efter att ha varit ihop i tre år. De pluggade/bodde i Stockholm resp Uppsala och ville inte flytta ihop förrän de pluggat klart, men det är ju inte så långt att pendla så de sågs nästan varje dag. Sedan flyttade de ihop och han började visa upp en massa obehagliga tendenser som han ALDRIG visat upp tidigare. Som att han fick ett totalt utbrott varje gång hon råkade lämna en tallrik framme eller en handduk på golvet, och blev väldigt kontrollerande när de väl bodde ihop. Det gick så långt att hon blev rädd för honom och flyttade ut efter bara ett par månader. Det hade hon inte in a million years trott under de tre år de varit särbos.

Jag och min sambo har iofs bott ihop nästan hela tiden vi varit tillsammans, men vi var väldigt nära vänner i två år innan dess och umgicks massor. Nu blir "nyheterna" färre och färre, men man upptäcker små egenheter precis hela tiden, och dessa hade jag aldrig upptäckt (eller brytt mig om) om vi inte hade bott ihop. Saker jag faktiskt inte står ut med, men vi har pratat om det och han har bättrat sig. Men det finns det ju inga garantier för att det hade hänt, och då vet jag faktiskt inte om jag velat bo ihop med honom. Då hade vi nog fått vara särbos istället.

Och självklart handlar äktenskapet om mycket mer än att bo ihop och sköta ett  hem. Men att bo ihop och sköta ett hem är en väldigt stor del av de flesta äktenskap, och om den biten inte fungerar så att båda är nöjda så är äktenskapet dömt till döden för de flesta, därför att om man inte trivs i den miljö man lever i så är man inte lycklig. Jag säger det igen, man kan inte leva på enbart luft och kärlek. Man kan inte ligga och kramas i soffan dygnet runt, utan vardagen MÅSTE fungera, annars fungerar inte livet.

Och de hade hållt ihop bättre och varit lyckligare om man gift sig från första början, eller vad? Kanske kämpar man lite längre, men om det inte finns något att bygga äktenskapet på så kommer man skilja sig ändå, alternativt så fortsätter man av kulturella skäl att vara gifta och olyckliga...

Är det sunt att välja en partner när man är, säg 18-20 (en tid i livet när det händer väldigt mycket) och sedan vara "tvungen" att hålla ihop med den resten av livet? Jag vet inte hur gammal du är, men jag är åtminstone INTE samma människa som jag var när jag var 18. Under tiden har jag skaffat mig en utbildning, rest lite, jobbat på ett antal jobb och skaffat mig livserfarenhet. Jag hade inte velat vara tillsammans med 18-åriga Dejli.

En del växer ihop, andra växer isär när man kommer på att man faktiskt inte vill samma sak i livet. Hur många har ens funderat på barn och familj på riktigt när man är 18? Jag tänkte iaf att det ligger så långt bort att jag inte behöver ta ställning till det nu. Nu är ju jag och sambon på samma plan där, men tänk om en av oss verkligen INTE ville ha barn, men den andra inte kunde tänka sig att vara utan? En sådan sak kan man inte kompromissa om.

Och varför ska man definiera kärlek? Jag tror att kärlek kan vara så oerhört många och olika saker för människor, så jag tycker det är helt onödigt. Vad som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för dig och vice versa. Men du kanske kan dra till med något nytt fint bibelcitat att gömma dig bakom?

Jag tror inte människor i kulturer där man inte "får" skilja sig är ett dugg lyckligare, och inte heller "förr i tiden" när man bara inte skiljde sig i Sverige heller. Man kanske kämpade lite extra för att få det att fungera, men om äktenskapet är mer eller mindre av tvång (ett äktenskap man inte kan skilja sig ur är ju också ett tvång även om man gift sig frivilligt), är det något att sträva efter?

Varför måste man hålla ihop om man inte vill? Har man barn ihop har man ju ett ansvar att se till att barnet har det bra, och då kanske man anstränger sig lite extra innan man splittar, men varför ska man hålla ihop bara för att? Är det så fult att "fly" från ett förhållande som man inte blir glad av? Tack och lov så är ju de flesta kvinnor i dagens läge självförsörjande, så att man inte stannar av den anledningen. Jag tycker faktiskt det är alldeles för få som tar sig ur dåliga förhållanden... rätt vad det är så har det gått 10 år av ens liv som man aldrig får tillbaks.

Jag tror verkligen på att det finns livslång kärlek, och den kräver en stor arbetsinsats. Men jag är inte helt säker på att det är det som är det mest naturliga för alla människor.

Word.

Jag håller med dig Aniara. Jag är glad att jag inte är så blåögd att jag resonerar på samma sätt. Det kommer göra mig lyckligare i längden.

Då har du tid på dig att komma på att förhållanden och kärlek är lättare i teorin än i praktiken, och kräver lite mer arbete än det gör i romantiska filmer.

Jag utgår ifrån det han skrivit i denna tråd och andra trådar, där det framgår att han inte levt ihop med någon, och inte har för avsikt att göra det innan äktenskapet. När man har gjort det så inser man att ett förhållande är mer komplext än att det går att säga att "så här är det" med ett fint bibelcitat som källa.

Absolut får man vara olika och ha olika syn på saker och ting, och väljer man att vänta med sammanboende och sex tills man är gift så är det verkligen upp till var och en (även om det inte är för mig). Men har man aldrig levt i ett kärleksförhållande där man har en vardag tillsammans med någon under en ganska lång tid så väger denne personens argument för vad kärlek är och hur den ska bete sig i ett förhållande inte särskilt tungt för mig. På samma sätt som jag är rätt säker på att mammor tar råd från icke-mammor med en stor nypa salt...

21 år står det i ditt tidigare inlägg.

Jag vet inte vad det är för förlutet du menar. Han jag bor med är den enda sambo jag haft, och som jag någonsin planerar att ha. Han är också mitt enda riktigt seriösa förhållande, även om jag haft andra förhållanden tidigare som jag ingått med goda intentioner, men där vi gemensamt upptäckt att vi inte passat varandra. Och självklart påverkar ens förflutna en hela tiden - det är ju det som gör en till det man är! Saker man upplevt och gjort. Jag känner mig inte begränsad eller hindrad av mitt förflutna på något vis, tvärt om. Förtydliga gärna vad du menar.

Men jag hade inte velat gifta mig med honom innan jag visset vem han verkligen var, därför att ett äktenskap är ett stort åtagande som också kan få stora konsekvenser (t ex ekonomiska) om man avslutar det, på ett annat sätt än om man "bara" är sambos. Jag hade inte velat ha det hängande över mig om jag ganska snart kände att det inte funkade. Det är ju inte bara en ceremoni, utan även ett rättsligt åtagande. Man kan aldrig garantera någonting, men jag hade inte velat gifta mig med någon för att efter några veckor eller månader inse att "den här människan klarar jag bara inte av att bo med". Sådant som bevisligen har hänt flera personer i den här tråden.

Skönt för dig att du är säker på att din partner aldrig kommer svika dig. Jag litar så mycket på min partner som det är möjligt att lita på en människa. Jag tycker dock inte att det är ett "svek" att sluta älska någon, och det är något som faktiskt kan hända vem som helst. Man kan lova någon evig trohet, men jag tror inte man kan lova någon evig kärlek. Ett svek för mig är att vara otrogen, föra den andre bakom ljuset eller något liknande. Saker som man själv kan påverka. Du kan aldrig vara säker på att din partner aldrig slutar älska dig, det är bara något du kan hoppas på och jobba för att det inte ska hända.