Att bjuda eller inte bjuda "vänner"?

Jag tycker att ni ska bjuda dom som ni verkligen ha med er på er bröllopsdag, oavsett hur länge ni känt varandra - om ni blivit riktigt nära vänner senaste åren eller har känt varandra sedan urminnes tider men glidit ifrån varandra-det som räknas är hur du och din blivande känner. Vill ni bjuda gamla vänner från förr - gör det, det kan ju leda till att ni kommer varandra nära igen. Om ni måste välja mellan gamla vänner från förr och de som står er nära nu så skulle jag välja dom som står mig nära nu.
Vänner som har problem med att du bytt civilstånd, jag skulle kanske bjuda dom ändå - lite beroende på varför de har problem med att bytt civilstånd. Är det vänner som du vill fortsätta umgås med fast det knakar lite mellan er  - då tycker jag att du ska bjuda dom men om du känner att det är "för mycket bråk" eller om du tror att de inte skulle anstränga sig för att roligt på ert bröllop då skulle jag inte bjuda dom.
Är det vänner som du haft som singel och varit mest partypolare som tycker att du är tråkig för att du inte ut och ragga eller är det så att de inte kommer överens med din blivande eller liknande?

Tack för svar!

Hmm.... Det har varit vänner som haft svårt med att jag blev tillsammans med min pojkvän (nu fästman), därför att jag hade varit singel så länge och alltid haft tid för mina vänner.
Men jag har ju tid för vänner fortfarande, har snarare upplevt att det är dom som har dragit sig undan från mig.

En vän blev jag i strul med förra året kring hennes bröllop eftersom jag inte kom på hennes möhippa. Detta pga att jag behövde hjälpa min pojkvän med en viktig sak vid den tidpunkten. Sen dess har det varit en urjobbig situation, och jag vet inte hur jag ska göra med den vännen gällande bröllopet- inbjudan eller inte.
För grejjen är ju att jag har ju försökt reda ut situationen, men hon har visat sig mest passiv mot mig...

Hmmm....
En del av vännerna har alltså problem att att dom också måste anpassa sig efter dig numera?
Tidigare kunde du kanske nästan alltid ses när det passade dom men nu måste dom kanske anstränga sig också, är det så?
Dom här vännerna är det singlar eller har de förhållanden själva?
 Jag hade liknande upplevelser med en del av mina vänner som hade förhållnaden själva nämligen, de var vana vid att "XX kan ju alltid ses, hon är ju singel och har huuuur myyyycket tid som helst" det var deras inställning.
Sen när jag träffade min man så ställdes ju det på ända så att säga och då blev lite tjafs tills jag röt i ordentligt.
Jag blev så jäkla arg helt enkelt så en gång fräste jag till en av dom:
- "Du säger att du är glad att jag har träffat kärleken men så fort du måste anpassa dig efter det så surar du, hur ska du ha det - vill du att jag ska vara glad,kär och lycklig eller vill du ha någon som alltid kan ses när du kan? Hur hade du tänkt dig det hela egentligen, har du trott att min relation inte skulle ta upp någon tid?
Hade du tänkt att jag alltid skulle vara singel? Du måste fatta att min relation tar lika mycket tid och energi av mig som din gör av dig och att min relation är lika viktig för mig som din är för dig, men du kanske fördrar att jag är singel så att jag alltid kan ses när du kan?"
Det blev ju ett väldans hallå av mitt utbrott men till slut fattade dom och dom erkände att dom på nåt sätt tagit mig för given. Förhoppningsvis behöver du inte fräsa åt dina vänner men du kan ju ställa liknande frågor lite mer diplomatiskt än jag gjorde

Den andra vännen vars möhippa du inte kunde vara med på, var du på bröllopet?
Har ni pratat ut om varför du inte kunde komma på möhippan?
 Var det en stor hippa med mycket folk eller var det en liten hippa med några få? Jag tänker att om det var en liten hippa så kanske din frånvaro kändes extra mycket för henne? Hur ansträngd är relationen mellan er? Kan du ringa upp henne och försöka prata om det du upplever? Finns det något annat som hon kan gå igenom som gör att hon är lite off?

Jo, jag var på bröllopet och gjorde t.o.m en del uppgifter som att dra allsång och uppträda solo med en sång pluss att jag fotograferade under vigselakten och läste en bön i kyrkan.
Det var kanske inte så jättemånga människor med på möhippan, så du kan ha rätt i att hon upplevde att min frånvaro var extra stark. Men problemet e ju nu att jag har ju försökt reda ut situationen, bett om ursäkt och visat mig villig till att ta nya tag. Men hon har ju inte, utan anser att jag inte ångrar mig tillräckligt mycket. Dessutom hör hon också till kategorin "vänner som har problem med att min karl är mera tystlåten än jag" (vilket är helt knasigt, för hennes karl är totalt minre social och totalt tystare än min karl).

Men du har rätt. Jag borde ryta ifrån, men jag är så arma snäll av mig som person. Allför snäll I guess.

Angående vänner som har/haft problem med mitt byte av civilstånd:
De är både singlar och de som är i förhållanden.

Det verkar ju som att dina vänner helt enkelt behöver "skolas in" i att dom måste anpassa sig lite mer än de är vana vid för att ni ska kunna ses.
Jo, du behöver nog ryta i lite, kanske kan du ställa lite ledande frågor - kankse en del av de jag fräste åt åt en av mina vänner. Försök fråga lite hur de tänker och berätta att du känner att de tagit dig för given men att nu måste dom också anstränga sig lite för att hålla liv i vänskapen.

Du har verkligen rätt! Tack massor för dina fina råd :)