Vem leder er till Altaret?

Jag och min make gick in tillsammans. För oss fanns inget alternativ.

Det är vi som valt att gifta oss. Det är vi som är brudparet. Det är vårt bröllop.

Stunden innan dörrarna slogs upp. När vi stod där tillsammans. Blickarna vi gav varandra då. Fjärilarna i magen. Det är helt obeskrivligt och helt klart den bästa stunden på hela dagen.

Vi hade visserligen ganska stor brudfölje, 4 marskalker, 2 tärnor och 1 brudnäbb. Vi hade dessutom så att prästen stod där med oss, då han gick in först i kyrkan. Plus att han som öppnade dörrarna var där. Trots att det var så många andra, så i det ögonblicket, fanns bara jag och min blivande make.

Jag hade aldrig velat byta ut den stunden mot något annat. Att uppleva den med någon annan.

Tryggheten sedan i att vi gick in tillsammans.. Att ha honom vid min sida hela tiden.. underbart :)

Och vanligtvis går brudföljet efter brudparet, inte före. Brudnäbbarna kan gå före, men tärnor och marskalker kommer efter brudparet. (Jag vet, jag vet, det finns de som gör annorlunda här också).

Vi hade som sagt prästen först
Sedan brudnäbb
Vi, brudparet
Våra två tärnor
Marskalk + marskalk
Marskalk + marskalk

För att symbolisera att vi var två, som blev ett, så valde vi att inte hålla i varandra på vägen in. Då gick vi var för sig, men sida vid sida. När vi sedan gick ut, så höll vi varandra i händerna :)

Blicken kan man ha fäst framåt ändå. Jag kan ärligt säga att jag än idag inte har en aning om vem som satt var i kyrkan.. eller vilka som ens var där :P Jag log och titta ut över gästerna någon gång, men var inte så fokuserad. Jag kikade på min blivande också, men mest tittade jag på prästen som gick först och var framme när vi hade nått halvvägs ungefär.

Det kan man ju vända på, alla ni som vill gå in själva eller med pappa eller någon annan, tänk om ni hade gått in med er blivande istället? Det vet ni ju inte hur det känns. Om ni hade valt att göra så, så kanske ni skulle sitta här och förespråka det istället. En tanke bara.

Nu ska jag inte lägga mig i den övriga diskussionen här i tråden, finns andra som sköter det så bra.

Om man är nöjd med att ha gått in tillsammans och inte vill byta bort den stunden då? Så känns det för mig, eftersom det ögonblicket var det bästa jag upplevde under hela dagen. När vi stod tillsammans, jag tryckte hans hand hårt, han såg mig i ögonen, vi log mot varandra och så öppnades dörrarna. Då borde jag väl ha all rätt att känna och tycka så och även berätta det, utan att andra för den sakens skull behöver tolka in något extra i det, som "Därför måste ni också välja det!", för det har jag aldrig skrivit eller sagt. Däremot kanske någon som läser det, som är osäker på hur de vill göra, inser att det kan vara mysigt och romantiskt att gå in tillsammans också.

Jag kan nog säga att jag är 99% säker på att jag inte hade upplevt den stunden lika speciell, romtantisk och mysig om jag hade stått där ensam, ensam med brudföljet eller tillsammans med någon annan.

Jag förstår inte vad som är så tragiskt med Dejlis syn på äktenskap? För hon har ju rätt i vad hon skriver. Det är ju precis, exakt det hon skriver som äktenskap är.

Precis som hon skriver, så har nog många av oss som gifter oss i Sverige idag redan levt tillsammans under flera år. Många av oss har barn, hus/lägenhet, bil, husdjur osv tillsammans. Ett liv med delat ansvar. Att gifta sig, självklart handlar det ju om att man älskar varandra, handlar nog ofta om att man vill ha den där tryggheten, rent juridiskt sett. Att mycket i livet, speciellt om man har barn, blir enklare då.

Att bara tänka på äktenskap som något romantiskt, rosenrött, skimrande och sött tycker jag känns lite naivt. Att det enbart skulle handla om att hylla och fira sin kärlek. Äktenskap är så mycket mer än så. Det är livet och ingen vet hur livet kommer te sig, hur framtiden ser ut, vad som kommer hända. Det är en trygghet.

Självklart håller jag med om att det också visar att man vill vara tillsammans, att man vill dela livets glädjeämnen, men också sorg och alla motgångar. Att man ska finnas där, stötta och hjälpa varandra igenom vad det nu än må vara. Att man ska ge varandra utrymme att få växa och utvecklas som personer, både i och utanför förhållandet.

Trots det, så är äktenskapet mest av allt en juridisk trygghet för många tror jag. Med det menas det ju inte att folk gifter sig för att kunna få mycket pengar vid eventuellt dödsfall, för det har ju inte riktigt med saken att göra. Bara för att man är gift har man ju inte automatiskt gott om pengar, men ja, jag tror ändå det är många som tycker att det är skönt att veta att man har rätt att ärva varandra. Vad är fel med det? Om du och din blivande skulle leva tillsammans, utan att vara gifta, i 15år och han skulle gå bort, skulle du då vilja ärva honom? Eller tycker du det är helt okej att det ni byggt upp tillsammans går till hans föräldrar eller syskon istället?

Nåväl, jag tycker som sagt att Dejli har en bra poäng, även om äktenskap självklart ska handla om kärlek också.