Inlägg från: Aleta |Visa alla inlägg
  • Aleta

    Vem leder er till Altaret?

    Jag vill bara införa en dimension till i detta.
    Att så många drömmer om att gå fram mot sin man och möta hans blick etc. är ju för att man har sett det på filmer med  perfekt avvägda filmklipp och passande musik. Avsedda att väcka så mycket känslor som möjligt.

    Om vi hade lika många filmer som visade hur man går in tillsammans och som skildrade det allra bästa ögonblicket på dagen (enligt mig) på samma sätt så skulle det vara det man drömde om. 

    Jag har gift mig två gånger och utan tvekan var den mest intensiva känslostunden på dagen de där sista skälvande sekunderna innan dörrarna slogs upp och man gick in tillsammans.
    Man kramar varandras händer, man ser in i varandras ögon och man delar spänningen, förväntan och nervositeten tillsammans. Det är så kärleksfullt och det är så två liksom. Vi. Vi på väg in i vårt nya liv. Vi två som tar de första stegen tillsammans, trygga i varandra och så fulla av kärlek att luften nästan vibrerar. 
    Tänk er vad Hollywood skulle kunna göra av detta!

    Att inte alla församlingar tillåter överlämning är bra att veta. Jag vet att prästen i vår församling  förklarar det med att det är en kvinnoförnedrande tradition. 

  • Aleta
    sagoprinsessa skrev 2012-01-11 16:56:30 följande:
    En liten tanke bara, ni som är gifta och har gått in med era män och aldrig i världen skulle byta bort det, tänk om ni inte hade gått in med era män utan gått in själva eller med pappsen, ni vet ju inte alls hur det hade känts. Om ni hade valt det andra kanske ni skulle sitta här och förespråka det andra. En tanke bara.
    Själv tror jag att de flesta som planerar ett bröllop är tillräckligt mogna för att kunna avgöra hur de ska gå in. Så länge alla parter är med på ingången (hur den än ser ut) så tror jag att det var den bästa ingången för det bröllopet och just de personerna Glad
    Så här är det - som min 4-åriga dotter skulle säga.

    Det är sant att jag bara har gått in med den jag har gift mig med och två gånger dessutom. Men i och med att jag faktiskt har gjort detta två gånger så kan jag analysera vad som faktiskt händer med åtminstone mig.

    Jag är mycket van att uppträda och stå på scen, så någon scenskräck eller överdriven nervositet blir det inte tal om. Det jag kan konstatera (rent empiriskt) är att så fort man får ögonen på sig, dvs när man väl börjar gå fram till altaret och man har "publik" så kommer man in i ett annat sinnestillstånd. 
    (Tänk nu på att jag är van vid att uppträda.)
    Precis innan portarna slås upp är man bara två, all känsla är fokuserad på varandra och det som stundar.
    När dörrarna slås upp så har man plötsligt en massa folk där. Man kanske inte ens ser dem, som många säger, man skärmar m a o av sig lite. 
    Det är svårt att förklara, men dagen bara flyger iväg, man är lite utanför sig själv kan man säga. Jag kan tänka mig att det blir ännu mer så om man är ovan att stå i centrum.

    Den där lilla stunden innan känns i efterhand mycket längre eftersom den är så stark. Man är där med hela sin själ utan något som stör. Själva vigseln, varje annan enskild stund känns suddigare och väldigt kort när man tänker tillbaka. Eftersom den man ska gifta sig med just i det ögonblicket är den enda personen i världen som just då känner exakt likadant så blir det en otrolig känsla. Som att få orgasm exakt samtidigt kanske?  

    Brudfölje eller inte spelar ingen roll, jag har testat båda, känslan infinner sig ändå. Dessutom har jag ju testat med två helt olika män och det spelade heller ingen roll.

    Säg att jag hade delat den lilla stunden med någon annan, t ex en manlig släkting som givetvis inte hade varit i samma sinnesstämning, då hade inte spänningen kunnats bygga upp på samma sätt. Utan man skulle bara stå och vara nervös och förväntansfull, no big deal.

    Och visst är man mogen att göra sina egna val, men man kanske inte har ställt sig frågan varför man gör vissa val och om de verkligen är de bästa för en själv?
    Det är väldigt många som aldrig har sett bröllop annat än i amerikanska filmer och väldigt många som beskriver varför de vill gå fram till sin man använder nästan samma ord som i dessa filmer.
    Och det är väl i och för sig inget fel i att bli påverkad på det viset - om man bara vågar/orkar/kan vara lite kritisk också.
    Vad är det som man har blivit påverkad till. Vad betyder det? Finns det alternativ?
    Påverkar mitt val i förlängningen någon annan och i så fall hur?
    Det är lite som reklamfilm. Man kan köpa det med hull och hår, men det kanske finns en baksida som man borde kolla upp också.
  • Aleta
    sagoprinsessa skrev 2012-01-12 01:56:23 följande:
    Då är det jättebra att ud har gjort rätt val för dig. Och jag menar inte att du har "valt" fel eller så. Jag är jätteglad om du är nöjd, och jag menar inte att du är en av dem som försöker få andra att ändra sig.Du skriver beskriver du hur det var för dig, Men jag tror att du inser att det inte behöver vara så för alla. Och det känns som att en del här har attityden "det var såå bra för mig, du är dum i huvudet och kvinnoförtryckare om du vill göra på något annat vis. Typ

    Människor fungerar ju olika, för mig kanske det känns jättebra att stå där med mina tärnor innan och vara nervös, att få se honom för första gången på en vecka. För någon annan kanske det är den bästa stunden när dörrarna slås upp och hon äntligen ser sin blivande man och med sin far kan gå ner för altaret till honom.
    Det finns faktiskt tjejer som har ändrat sig när de har insett en och hur stark väldigt många känner emot brudöverlämning.
    Om jag själv hade gift mig när jag var twenty something och bara sett bröllop på film så kanske jag också hade velat gå in med pappa för att jag trodde att det skulle vara så. Men om jag i efterhand hade fått veta allt jag nu vet så hade min bröllopsdag för alltid haft en solkig kant som jag skulle skämmas för. Jag kan nämligen inte stå för vad det symboliserar. Därför är det bra om alla får en chans att göra ett informerat val och att överväga alla för- och nackdelar så att en sådan sak inte händer. Och som sagt det har varit brudar som har ändrat sig.

    Sedan angående att det känns bäst för sig att stå själv och vänta. Det kanske blir din bästa stund, det kan ingen veta. Men jag känner ändå att min analys av hur man reagerar och vilket sinnestillstånd man försätts i kan stämma in på väldigt många. Därför tror jag att det är svårt att finna det ögonblicket tillsammans senare på dagen.  
  • Aleta
    sagoprinsessa skrev 2012-01-12 10:08:21 följande:
    Jo, självklart har prästen rätt att säga nej, det var inte alls så jag menade. Men jag kan fortfarande vilja, och de är just den viljan jag anser jag inte ska behöva förklara med argument som andra kan "köpa", varför jag väljer att klä min dotter i klänning eller varför jag väljer svart framför vitt ... allt går inte att argumentera för på ett vettigt sätt mer än "jag vill det" "jag anser det vara bra för mig" och så vidare.
    Jag tror att det är skillnad på om du väljer en viss färg, det påverkar inte omgivningen.

    Att genomföra en handling med en stark symbolik kan däremot (anser jag) påverka omgivningen och därmed mig, mina barn och barnbarn. Därför känner jag att det är viktigt att få fler att tänka igenom vad vissa saker innebär.  
  • Aleta
    Josefin521 skrev 2012-01-12 10:29:24 följande:

    Tänk vad kul det är att vi alla har olika åsikter, hade varit ett väldigt tråkigt diskussionsforum här på BT annars :)


    Vi kan väl komma överens om att vi inte är överens? Denna diskussion bottnar inte i att vi som vill gå in själva alt med far/bror/vän etc ser detta som ett överlämnande utan som något fint och väldigt romantiskt och lägger inte in jämställdhet i detta. Ni som tycker det är förnedrande ser "gesten" som just något förlegat. Och skulle jag se detta som ett godkännande av fadern skulle jag också se det som förlegat och trångsynt, men som sagt, jag ser det inte så.


    Ser fram emot fler vilda diskussioner med olika synvinklar men vi kan väl hålla lite högre tak? Behöver väl inte skriva om att folk tänker och beter sig som 10-åringar alt twenty something tjejer som inte vet ett skvatt?!


    Hallå där! Stopp och belägg!

    Det var jag som skrev att jag - just jag personligen - när jag var twenty something tänkte annorlunda än nu. Om jag hade genomfört just en brudöverlämning då utan att ha fått en sådan här diskussion som här på BT så att jag inte hade tänkt efter så hade jag inte mått bra.

    Man behöver inte vara dum eller inte veta ett skvatt för att man inte har tänkt över allting. Jag var lika smart då som nu, men jag hade inte samma förutsättningar att ta väl underbyggda beslut. Jag kommer hela mitt liv att söka kunskap och att få veta vad fler tycker innan jag själv hugger något i sten. 
    Med fler år på nacken så har man haft mer tid på sig att tänka på fler saker. Det är väl logiskt?
  • Aleta
    Sandris86 skrev 2012-01-12 20:51:16 följande:
    Knyttan: Okej jag ber om ursäkt för att jag är så okunnig i sammanhanget om ifall ni är tillräckligt insatta i motsatta sidans perspektiv. Håller helt och hållet med dig om att det är tråkigt att diskutera något på det sättet som du beskriver. Och jag håller med om att en brudöverlämning alltid har symboliserat att bruden "ges bort". Och man kan inte komma ifrån att det är den ursprungliga betydelsen från början. Även om de säger att de inte har för avsikt att förmedla detta, så förstår jag att folk kan uppfatta det så. Men oftast uppfattar man en sak på ett annat sätt för att man antar att personen menar si och så, pga att man inte har frågat och därför inte vet att de menar såhär istället.
    Men om alla (brudföljet, gästerna, prästen) är helt okej med det och förstår att man vill gå in med sin pappa pga nån annan anledning än att man ska lämnas bort, varför kan man då inte få göra det? Det lär ju inte störa någon, allra minst er motståndare som inte ens är närvarande.

    På tal om att ändra en handlings symbolik eller innebörd, som från början betydde något som idag skulle kunna uppfattas som kvinnoförnedrande och ett sätt att främja de olika könsrollerna...

    sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%B6hippa

    Så.. är det någon här som blir provocerad av att folk anordnar möhippor?
    Tycker ni att det är en handling där era vänner förmedlar just det som den ursprungligen står för och även hur den traditionellt sett har gått till?
    Eller betyder en möhippa för er helt enkelt att man firar hennes lycka och hennes nya framtid som gift?
    Eller något i den stilen. För om man jämför med varför man gör som man gör idag så skiljer det sig ju en hel del ifrån den ursprungliga betydelsen, vilken kan få bruden och andra att ta illa upp och se det som kvinnoförnedrande och att ni främjer könsrollerna.
    För "det betydde ju det från början, så man kan inte bara ändra betydelsen"....

    Det var detta jag menade från början.
    Tror inte att vi kommer så mycket längre här, så tack för mig. 
    Jag är mycket skeptisk till all information från Wikipedia och internet överhuvudtaget om det inte finns källor och flera hänvisningar.

    I vilket fall så tycker jag att det allra viktigaste är att diskussionen kommer upp så att vi börjar analysera och ifrågasätta varför samhället ser ut som det gör och varför vi väljer som vi gör.

    Alla val är inte så frivilliga som vi tror utan mer förprogrammerade.  

    Sedan känner jag precis som en tidigare talare här att vi genom olika sätt att agera även stöttar andra som inte är så lyckligt lottade som vi och kan välja själva.
    Det sägs finnas ett mycket stort antal unga människor i Sverige idag som inte får välja vem de ska gifta sig med. Det måhända att de har en annan kulturell bakgrund, men att vara tydlig och visa förebilder hjälper och ger stöd när man ska ta ett steg ut ur ett förtryck som har pågått i generationer och kanske årtusenden. 
  • Aleta
    Sara 120707 skrev 2012-01-13 19:03:55 följande:

    Lite egalias döttrar över det hela


     


    Ja, det är nyttigt att prova att vända på situationer.

    Om en handling verkar helt absurd när en man gör den och man skrattar gott, visst kan skrattet fastna lite i halsen när man inser vilka skillnader det finns som vi bara accepterar utan att ifrågasätta.

    Jag tänker på en dokumentär om slöjor och islam. I flera intervjuer sa olika kvinnor att de frivilligt bar slöja därför att det var bra, det var för att hedra och skydda kvinnan. Fast nu ska vi inte gå in på en slöjdiskussion, det var bara en tanke på hur enkelt det var att se det som egentligen var ett tvång som ett fritt val. Kanske är det ett slags försvar mot maktlöshet att känna så? 
  • Aleta
    aniara skrev 2012-01-13 20:34:10 följande:
    Jag tycker genusfrågor är intressanta. Jag tror inte att de som är medvetna om och försöker bekämpa könsroller tummar på såna frågor (medvetet) och därför blir det ett ganska tydligt ställningstagande när man t.ex. väljer att låta ens far överlämna en i kyrkan. Det skulle vara intressant att följa upp de som väljer att ha brudöverlämning och se hur de fostrar (och formar) sina barn. Om sonen som önskar sig en Barbie får det eller om han får en blå bil och om han får gå till dagis i rosa klänning om han så önskar.
    Ja, samhället har svårt att hantera när någon vill gå ur sin roll.
    Jag har träffat en liten pojke på 4 år som älskar högklackade skor, klänningar och diadem.
    Tack och lov så är hans föräldrar helt OK med det. Han fick en rosa cykel och jättesöta diadem med rosetter i julklapp. (Speciellt mamman syns gärna i svart med dödskallar här och där.)

    Även om föräldrarna stöttar sina barn så blir det problem på förskolan och ännu värre på skolan sedan om man inte inrättar sig i ledet. Barn är inte alls förstående för det som avviker och har man då inte lärt dem att det är OK så blir de vääääldigt elaka.

    Problemet är därför snarare vad man lär sin lilla flicka som älskar Barbie och sin lilla pojke som gillar Transformers. Det är uppfostran av dessa barn som är intressant. De ska tvingas till något de inte vill, men det ska vara naturligt för dem att acceptera andras val.
    Här kan det vara intressant att fundera på hur man formar sina barn om man inte själv tar ställning.
  • Aleta
    Söta Wiol skrev 2012-01-15 21:04:22 följande:

    Jag tycker det är fint vilket som, om man känner att man har en varm och väldigt nära relation med sin far och kanske inte har varit tillsammans så länge med killen kanske man kan vilja bli överlämnad. För min del skulle det kännas konstigt bara. Har inte haft så bra kontakt med honom men varit ihop med killen i 15 år, vi har barn också så att bli överlämnad skulle bli skumt. Däremot tror jag att jag kan gå ensam mot honom om han vill stå framme och vänta på mig, vi gifter oss på en strand. Tror det kan bli ganska fint. Ska nog låta barnen gå först, "blombladskastaren" och "ringbäraren" och sen brudnäbben och sen kommer jag. Vad tror ni om det? Skulle det kunna se fint ut?


     


    Om du vill ha åsikter så tycker jag att det är allra finast när man går in tillsammans av den anledningen att jag tycker att det är fint både på ytan och på djupet.

    Däremot så kan alla möjliga kombinationer vara vackra rent utseendemässigt så klart. Vad det betyder på djupet är ju upp till betraktaren. 
  • Aleta
    Sara 120707 skrev 2012-01-21 20:22:27 följande:

    Jag tycker just det här med kvinnors myndighet är så otroligt skumt!


    Att hon är omyndig signalerar ju att samhället inte tycker att hon kan ta hand om sig själv men det här att hon kan bli myndig men sen återgå till att bli omyndig är ju bara konstigt!!


    Är du änka är du tillräckligt kompetent men om man gifter sig igen så blir man åter okompetent..


    Bara en massa ??


    Mannen skulle bestämma. Så ser det fortfarande ut i större delen av världen idag.
    Ingen man - kvinnan fick bestämma själv. 
Svar på tråden Vem leder er till Altaret?