Vem leder er till Altaret?

Jag vill bara införa en dimension till i detta.
Att så många drömmer om att gå fram mot sin man och möta hans blick etc. är ju för att man har sett det på filmer med  perfekt avvägda filmklipp och passande musik. Avsedda att väcka så mycket känslor som möjligt.

Om vi hade lika många filmer som visade hur man går in tillsammans och som skildrade det allra bästa ögonblicket på dagen (enligt mig) på samma sätt så skulle det vara det man drömde om. 

Jag har gift mig två gånger och utan tvekan var den mest intensiva känslostunden på dagen de där sista skälvande sekunderna innan dörrarna slogs upp och man gick in tillsammans.
Man kramar varandras händer, man ser in i varandras ögon och man delar spänningen, förväntan och nervositeten tillsammans. Det är så kärleksfullt och det är så två liksom. Vi. Vi på väg in i vårt nya liv. Vi två som tar de första stegen tillsammans, trygga i varandra och så fulla av kärlek att luften nästan vibrerar. 
Tänk er vad Hollywood skulle kunna göra av detta!

Att inte alla församlingar tillåter överlämning är bra att veta. Jag vet att prästen i vår församling  förklarar det med att det är en kvinnoförnedrande tradition. 

Så här är det - som min 4-åriga dotter skulle säga.

Det är sant att jag bara har gått in med den jag har gift mig med och två gånger dessutom. Men i och med att jag faktiskt har gjort detta två gånger så kan jag analysera vad som faktiskt händer med åtminstone mig.

Jag är mycket van att uppträda och stå på scen, så någon scenskräck eller överdriven nervositet blir det inte tal om. Det jag kan konstatera (rent empiriskt) är att så fort man får ögonen på sig, dvs när man väl börjar gå fram till altaret och man har "publik" så kommer man in i ett annat sinnestillstånd. 
(Tänk nu på att jag är van vid att uppträda.)
Precis innan portarna slås upp är man bara två, all känsla är fokuserad på varandra och det som stundar.
När dörrarna slås upp så har man plötsligt en massa folk där. Man kanske inte ens ser dem, som många säger, man skärmar m a o av sig lite. 
Det är svårt att förklara, men dagen bara flyger iväg, man är lite utanför sig själv kan man säga. Jag kan tänka mig att det blir ännu mer så om man är ovan att stå i centrum.

Den där lilla stunden innan känns i efterhand mycket längre eftersom den är så stark. Man är där med hela sin själ utan något som stör. Själva vigseln, varje annan enskild stund känns suddigare och väldigt kort när man tänker tillbaka. Eftersom den man ska gifta sig med just i det ögonblicket är den enda personen i världen som just då känner exakt likadant så blir det en otrolig känsla. Som att få orgasm exakt samtidigt kanske?  

Brudfölje eller inte spelar ingen roll, jag har testat båda, känslan infinner sig ändå. Dessutom har jag ju testat med två helt olika män och det spelade heller ingen roll.

Säg att jag hade delat den lilla stunden med någon annan, t ex en manlig släkting som givetvis inte hade varit i samma sinnesstämning, då hade inte spänningen kunnats bygga upp på samma sätt. Utan man skulle bara stå och vara nervös och förväntansfull, no big deal.

Och visst är man mogen att göra sina egna val, men man kanske inte har ställt sig frågan varför man gör vissa val och om de verkligen är de bästa för en själv?
Det är väldigt många som aldrig har sett bröllop annat än i amerikanska filmer och väldigt många som beskriver varför de vill gå fram till sin man använder nästan samma ord som i dessa filmer.
Och det är väl i och för sig inget fel i att bli påverkad på det viset - om man bara vågar/orkar/kan vara lite kritisk också.
Vad är det som man har blivit påverkad till. Vad betyder det? Finns det alternativ?
Påverkar mitt val i förlängningen någon annan och i så fall hur?
Det är lite som reklamfilm. Man kan köpa det med hull och hår, men det kanske finns en baksida som man borde kolla upp också.

Det finns faktiskt tjejer som har ändrat sig när de har insett en och hur stark väldigt många känner emot brudöverlämning.
Om jag själv hade gift mig när jag var twenty something och bara sett bröllop på film så kanske jag också hade velat gå in med pappa för att jag trodde att det skulle vara så. Men om jag i efterhand hade fått veta allt jag nu vet så hade min bröllopsdag för alltid haft en solkig kant som jag skulle skämmas för. Jag kan nämligen inte stå för vad det symboliserar. Därför är det bra om alla får en chans att göra ett informerat val och att överväga alla för- och nackdelar så att en sådan sak inte händer. Och som sagt det har varit brudar som har ändrat sig.

Sedan angående att det känns bäst för sig att stå själv och vänta. Det kanske blir din bästa stund, det kan ingen veta. Men jag känner ändå att min analys av hur man reagerar och vilket sinnestillstånd man försätts i kan stämma in på väldigt många. Därför tror jag att det är svårt att finna det ögonblicket tillsammans senare på dagen.  

Jag tror att det är skillnad på om du väljer en viss färg, det påverkar inte omgivningen.

Att genomföra en handling med en stark symbolik kan däremot (anser jag) påverka omgivningen och därmed mig, mina barn och barnbarn. Därför känner jag att det är viktigt att få fler att tänka igenom vad vissa saker innebär.  

Hallå där! Stopp och belägg!

Det var jag som skrev att jag - just jag personligen - när jag var twenty something tänkte annorlunda än nu. Om jag hade genomfört just en brudöverlämning då utan att ha fått en sådan här diskussion som här på BT så att jag inte hade tänkt efter så hade jag inte mått bra.

Man behöver inte vara dum eller inte veta ett skvatt för att man inte har tänkt över allting. Jag var lika smart då som nu, men jag hade inte samma förutsättningar att ta väl underbyggda beslut. Jag kommer hela mitt liv att söka kunskap och att få veta vad fler tycker innan jag själv hugger något i sten. 
Med fler år på nacken så har man haft mer tid på sig att tänka på fler saker. Det är väl logiskt?

Jag är mycket skeptisk till all information från Wikipedia och internet överhuvudtaget om det inte finns källor och flera hänvisningar.

I vilket fall så tycker jag att det allra viktigaste är att diskussionen kommer upp så att vi börjar analysera och ifrågasätta varför samhället ser ut som det gör och varför vi väljer som vi gör.

Alla val är inte så frivilliga som vi tror utan mer förprogrammerade.  

Sedan känner jag precis som en tidigare talare här att vi genom olika sätt att agera även stöttar andra som inte är så lyckligt lottade som vi och kan välja själva.
Det sägs finnas ett mycket stort antal unga människor i Sverige idag som inte får välja vem de ska gifta sig med. Det måhända att de har en annan kulturell bakgrund, men att vara tydlig och visa förebilder hjälper och ger stöd när man ska ta ett steg ut ur ett förtryck som har pågått i generationer och kanske årtusenden. 

Ja, det är nyttigt att prova att vända på situationer.

Om en handling verkar helt absurd när en man gör den och man skrattar gott, visst kan skrattet fastna lite i halsen när man inser vilka skillnader det finns som vi bara accepterar utan att ifrågasätta.

Jag tänker på en dokumentär om slöjor och islam. I flera intervjuer sa olika kvinnor att de frivilligt bar slöja därför att det var bra, det var för att hedra och skydda kvinnan. Fast nu ska vi inte gå in på en slöjdiskussion, det var bara en tanke på hur enkelt det var att se det som egentligen var ett tvång som ett fritt val. Kanske är det ett slags försvar mot maktlöshet att känna så? 

Ja, samhället har svårt att hantera när någon vill gå ur sin roll.
Jag har träffat en liten pojke på 4 år som älskar högklackade skor, klänningar och diadem.
Tack och lov så är hans föräldrar helt OK med det. Han fick en rosa cykel och jättesöta diadem med rosetter i julklapp. (Speciellt mamman syns gärna i svart med dödskallar här och där.)

Även om föräldrarna stöttar sina barn så blir det problem på förskolan och ännu värre på skolan sedan om man inte inrättar sig i ledet. Barn är inte alls förstående för det som avviker och har man då inte lärt dem att det är OK så blir de vääääldigt elaka.

Problemet är därför snarare vad man lär sin lilla flicka som älskar Barbie och sin lilla pojke som gillar Transformers. Det är uppfostran av dessa barn som är intressant. De ska tvingas till något de inte vill, men det ska vara naturligt för dem att acceptera andras val.
Här kan det vara intressant att fundera på hur man formar sina barn om man inte själv tar ställning.

Om du vill ha åsikter så tycker jag att det är allra finast när man går in tillsammans av den anledningen att jag tycker att det är fint både på ytan och på djupet.

Däremot så kan alla möjliga kombinationer vara vackra rent utseendemässigt så klart. Vad det betyder på djupet är ju upp till betraktaren. 

Mannen skulle bestämma. Så ser det fortfarande ut i större delen av världen idag.
Ingen man - kvinnan fick bestämma själv.