Lite om vigselritualens framtagande i Storbritannien:
År 1085 lät den engelske biskopen Osmund sammanställa de liturgiska bruk som gällde i biskopsdömet Salisbury. Denna sk Salisburyliturgi (= Sarumliturgin) spreds över hela England och hade inflytande på dess ritual långt in i nya tiden och kom att påverka vigselformulären i Skottland, på Irland och i Amerika.
I ett av Salisburyliturgins äldsta ritual, Sarumritualet (handskriftsversion), åskådliggörs övergången från äldre germanska seder till de av kyrkan tillämpade. Den person som det tillkom att ge bort bruden fattade henne vid handen och överlämnade henne till brudgummen med orden: ”jag giver henne åt dig i Herrens namn”. Om man bortser från det religiösa inslaget kan man knappast komma närmare Upplandslagens ord: ”Jag giver dig min dotter”.
Vilken makt traditionen och åldriga riter har belyses av att ritualet för den katolska kyrkan i Storbritannien och på Irland, tryckt så sent som 1891, ordagrant upptar Sarumliturgins medeltida föreskrifter för hur bruden skulle överlämnas till brudgummen av hennes far eller fränder. Prästen nämnes inte.
Hur det gick till när bruden överlämnades till brudgummen beskrivs mer detaljerat i bl a Manuale Eboracense från år 1509. Akten inleddes med att prästen uppmanade mannen att med sin högra hand fatta brudens högra. Konsensusförklaringen följde på det. Det nya som kommit till i detta ritual är att prästen vände sig till församlingen och frågade: ”Vem giver mig denna kvinna?”. Fadern fattade kvinnans hand och överlämnade henne till prästen. Brudgummen uttalade därefter omedelbart orden: ”Jag tager dig till min äkta hustru…”
Den första evangeliska handboken i England, The Book of Common Prayer, som vann laga kraft år 1549, grundar sig också på den medeltida liturgin och är till största delen endast en översättning av de katolska ritualen. I England försvann akten framför kyrkodörren genom reformationen och ceremonin i dess helhet förlades till kyrkorummet. Så långt nådde utvecklingen i Sverige först genom 1614 års handbok.
Att bruket att bruden direkt eller genom prästen skulle givas till brudgummen inte togs upp i de svenska lutherska vigselformulären ligger i motsättningen mellan borgerlig och kyrklig rätt. Enligt landskapslagens giftermålsbalk var det fortfarande giftomannen som gav bort bruden. Så länge den ordningen inte utmönstrats ur landskapslagarna/stadslagen var det uteslutet att vigselritualen skulle ta upp sedvänjan.
Så tack vare våra landsskapslagar och att allmogen in i det längsta kämpade för att behålla de fäderneärvda sederna går vi idag in med vår blivande uppför altargången. Att den maktmedvetna katolska medeltidskyrkan inte skulle lämna de hedniska rättssederna orörda är självklart. Härav följde en spänning mellan världslig och kyrklig rätt som kom att sätta sin prägel på utvecklingen århundraden framåt.