Inlägg från: Anonym (oväntat) |Visa alla inlägg
  • Anonym (oväntat)

    Hur ska jag kunna gratulera? Så unga

    Idag fick jag reda på att min son har förlovat sig. Såg det på Facebook. Fick en klump i magen, han är bara 20 år. Jag har ju läst många inlägg från unga brudar här om hur reaktionen har varit från föräldrarna når de berättat att de ska gifta sig och som blivit sårade för föräldrarnas reaktioner.

    Jag är tyvärr inte glad. De har varit tillsammans ca sex månader bara. Jag kan inte tycka annat än att det är för tidigt. De har inga pengar så jag vet inte hur de tänkt finansiera ett bröllop heller. Mitt problem är hur jag ska hantera det när vi träffas. Jag får naturligtvis gratulera dem, men hur gör jag det när jag känner som jag gör?

  • Svar på tråden Hur ska jag kunna gratulera? Så unga
  • Anonym (oväntat)

    Såg en bild på "frågan" och den var "vill du gifta dig med mig", Jag har ju inte pratat ännu med honom så jag vet inte men jag har hört henne prata mycket om att de ska gifta sig. så jag tror att det är något de planerar under 2012.

    Men det är klart att jag ska gratulera, men det känns just nu inte hejhjärtat.

  • Anonym (oväntat)

    Oj, så många svar det har kommit, tack för allas engagemang. Jag ringde igår för att gratulera, strax efter att jag skrev här, det var inget jag kunde dröja med förstås. Just i och med att jag tycker att det var alldeles för tidigt så var det nästan bra att det kom via FB, annars hade jag inte kunnat dölja min förvåning, och jag är inte säker på hur jag hade reagerat i telefon eller ett direkt möte. Nu fick jag chans att samla mig lite innan jag ringde honom. Men min man tyckte dock att de hade kunnat berätta det direkt, antingen genom att ringa eller besöka oss. Så han blev nog lite besviken på honom för det också. Jag vet att de är seriösa och som många här säger så är han vuxen och fattar sina egna beslut, men jag tror han var lite orolig för vad vi skulle säga. Han skulle nog medge om jag frågade honom att det gått lite fort fram. Jag tycker att vi har en nära och en bra relation, men det är förstås min syn på det hela.


    Jag får tänka över lite mer vad jag ska säga när vi träffas och nu i telefon så frågade jag inte om det blir ett bröllop i år eller senare. Jag känner att det får de berätta i så fall. Men jag hoppas att man får en förvarning några månader innan så man vänjer sig vid tanken i så fall. Det är inte alltid roligt att bli överraskad. På ett bröllop vill man verkligen kunna glädjas och jag kommer att behöva tid för att vänja mig vid ett tidigt bröllop om det skulle bli så.


    De bor ihop sedan ett par månader och jag tvivlar inte på att de är seriösa. Men jag vet själv att mycket händer i livet mellan 20 och 30 och att man känner sig mycket förälskad i början. Alla lyckliga äktenskap börjar förstås med förälskelse och de kanske är ett sånt par som är ihop efter 5 år och resten av livet, men det vet man ju inte nu. Ni som här har svarat att ni förlovade er unga och nu ska gifta sig är ju solskenshistorier, men det hör nog samman med att jag skrev mitt inlägg just här på bröllopstorget. Jag gissar att de flesta som inleder ett förhållande när man är 20 inte ar den man sedan gifter sig och skaffar barn med. Och som någon också skriver så slutar 50% av alla äktenskap i skilsmässa och förmodligen ännu fler samboförhållanden avslutas. Personligen tycker jag att det är skillnad att förlova sig och gifta sig när man har levt och bott i några år tillsammans och när den första förälskelsefasen har lagt sig så vet man att förhållandet klarade sig över till ett stadigare kärleksförhållande. Man vill väl bara vara förlovad och gift en gång? Sen blir det inte alltid så, statistiken talar sitt tydliga språk, men det är ju det man önskar när man gör det.


    Hon är ett par år äldre och hon är mognare än han, jag känner lite att det är hon som driver på. Jag gillar henne jättemycket så det är inte själva förhållandet jag har något emot, men jag känner att de har så himla bråttom. När jag funderar över mig egen reaktion så bottnar det nog i att jag är orolig för att han inte ska skaffa sig utbildning och att de ska få barn inom en snar framtid (hon pratar mycket om det). Att plugga kräver sitt och det är mycket enklare att utbilda sig när man inte har barn.


    Jag får helt enkelt ta ett snack med honom men vill helst göra det på tu man hand, så det får bli lite längre fram. Den första ”paniken” har väl lagt sig, för det var nog i lite panik jag lade ut det här. Den känslan jag har nu är att jag tycker att det ska bli lite pinsamt att träffa dem. Jag är inte en sådan person som skäller och bråkar och jag vill känna glädje med dem, men jag vet inte vad jag ska säga utom grattis faktiskt. Jag kommer nog att helt enkelt vara lite avvaktande när vi ses tror jag. Vår relation är viktigare än att jag ska bli arg på honom för detta, men jag känner också att vår relation skulle stärkas av att jag ändå är ärlig med min syn på saken och jag vill ju vara tillgänglig för honom om han vill ha råd av olika slag.

  • Anonym (oväntat)
    Dejli skrev 2012-01-15 10:23:04 följande:
    "Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? "

    Varför är det så illa att önska att ens barn har möjlighet att utforska livet som unga? Det ÄR mycket enklare när man är ung och kanske jobbar utan att ha lån och familj att försörja och därmed kanske bättre ekonomi än man någonsin kommer få i framtiden.

    Nej, livet är på intet sätt "slut" om man skaffar barn och gifter sig. Verkligen inte... Alla vill absolut inte resa jorden runt eller ens utbilda sig. Men risken att man avstår något man vill göra är avsevärt mycket större om man är bunden till någon annan, oavsett om det är en äkta make/maka eller ett barn, kanske pga att man inte kan flytta eller pga ekonomi. Jag tror inte det handlar så mycket om att man tycker att ens barn måste göra det som att man tycker att de ska haft chansen.

    Om man ser till mina föräldrar t ex så vet jag att min mamma (som gifte sig väldigt ung och fick mig snart efter) så har hon hela sitt liv ångrat att hon inte gjorde mer saker när hon var ung och var färdigpluggad när hon skaffade barn, för då hade hon läst något helt annat (vilket hon gjorde när hon var 40 istället, men då hade hon vantrivts med sitt jobb i 15 år), och min pappa - som är många år äldre - pratar fortfarande ofta om det han gjorde i 20-årsåldern, som att jobba utomlands och leva studentliv (vilket inte måste innebära supa och knulla). De är fortfarande lyckligt gifta, och reser flera månader om året och har utbildning och jobb de trivs med, men deras upplevelser av t ex utbildning är helt olika...

    Om man inte är bunden till något har man en större flexibilitet, det går inte att komma ifrån. Jag har flera vänner som tackat nej till jobb och utbildningar som de verkligen drömt om bara för att deras partner (inte gifta eller barn) vägrar att tillfälligt byta ort för att deras kärlek ska kunna leva ut sin dröm under en begränsad period. I flera fall har dessa personer blivit bittra och ångrat sig, och förhållandet har tagit slut för att man inte gett varandra utrymme att utvecklas.Det kan självklart hända oavsett, men är man gifta så är det ju ett mycket större beslut att fatta (hoppas jag iaf), att lämna den andra.

    Jag har inte haft något längre, seriöst förhållande innan min sambo men antalet sexpartners kan jag räkna på min ena halva hand, och jag har iofs rest, men inget mer än vanliga semesterresor... jag har däremot haft flera  olika jobb i olika delar av landet som gett mig stor livserfarenhet, jag har pluggat på olika skolor innan jag valde ett slutgiltigt program och nu är färdigutbildad, har ett fast jobb och en stabil partner och vi ska ha barn i maj. Jag som inte är mkt för distansförhållanden t ex kan säga direkt att hade jag gift mig när jag var 20, då hade jag inte sett något annat än min hemstad, och det har gett mig så mkt livserfarenhet som jag har nytta av dagligen.

    Att skaffa sig en utbildning ÄR mycket lättare utan barn, och barnfrågan verkar vara en fråga TS blivande sonhustru driver hårt. Jag hade haft mycket svårt att slutföra min utbildning med  barn. Jag hade en klasskamrat som hade ett litet barn, och hon lyckades iofs, men hon sa många gånger att hon önskade att hon pluggat klart innan hon blev gravid för nu kunde hon inte ge varken skola eller sin dotter full uppmärksamhet. Jag hade tufft att hinna med mitt förhållande och ett fåtal vänner som det var. Nu kanske TS som inte är intresserad av utbildning inom de närmsta tio åren eller så, då spelar det ju ingen större roll, men OM man har möjlighet att "välja" och man VILL plugga, då hade iaf jag valt utbildning före barn. Är man 20 så har man gott om tid på sig att hinna med både och...

    Det verkar ju som att TS har en bra relation med sin son, och eftersom de inte berättade själva så kanske han hade lite på känn att mamma inte skulle tycka det var en bra idé, och innerst inne kanske han kände det själv med om han inte riktigt kunde stå för det - eftersom de tycks ha en relation där man in normala fall skulle berättat en sådan sak.

    Jag tycker TS verkar ha en sund inställning till hur hon ska ta "snacket" men sin son och höra sig för hur han känner och ge honom lite input och kanske lite pepp att stå på sig för det han själv vill om han har en väldigt drivande flickvän. Om det är så att han själv känner att det går lite snabbt fram så kan det ju vara skönt att få lite stöd hemifrån, och känna att OM man vill ångra sig eller dra ut några år på giftermål och barn så FÅR man det. Att han ska göra som han vill, men att han måste känna att det är helt rätt för honom, och att han har fattat det beslutet själv och inte för att göra flickvännen nöjd.
    Oh, vad lättad jag blir av att läsa det du skriver. Det är så skönt att få lite förståelse och man vill ju bara barnen väl både när det gäller arbete och kanske framför allt när det gäller kärlek. Jag tror nog att min son behöver lite stöttning för att välja att vidareutbilda sig, där satte du nog huvudet på spiken. Som det är nu så har han redan lagt några planer åt sidan som han hade för ett halvår sedan. Jag tycker att det är jätteviktigt med utbildning och när man är lite äldre så inser man också att det finns många saker att uppleva och även om barn är en gåva så passar det ibland bättre eller sämre att få dem (om man kan välja), även för barnens skull. Men jag ska prata med honom så jag vet lite mer hur de har tänkt. Min andra son blev väldigt överraskad också, han tyckte också att de kunde väntat tills de varit ihop lite längre tid. De har en bra relation, men är väldigt olika. Han kanske också kan ge lite råd och vägledning. Det är ju också så att även om man är 18 år och myndig så är det ju inte säkert att man är vuxen att fatta alla beslut på en gång. Alla kan behöva råd och vägledning och om man som förälder kan erbjuda det på rätt sätt så tycker jag att man ska göra det.
  • Anonym (oväntat)
    Dejli skrev 2012-01-15 14:22:05 följande:
    Vilket barnbarn? Det finns inget barnbarn och det är inget barnbarn på väg i dagsläget heller, så jag tycker din kommentar är ganska onödig. Jag kan inte se att TS någonstans inte skulle välkomna ett barnbarn mer än att hon tycker de kanske skulle vänta ett par år och det mest tycks vara flickvännen som driver den frågan medan sonen (från vad jag läser) kanske är mer passiv.

    Pengar i sig ger inte lycka, men man kan bli ganska olycklig om man inte har pengar... Man kommer inte ifrån att pengar ger trygghet, och de flesta utbildningar gör att man har möjlighet till jobb som ger mer att leva för i längden. Dessutom så är ju många "kvalificerade" jobb mer flexibla än de som inte kräver utbildning enligt min erfarenhet (har själv haft ett antal lager- och butiksjobb t ex och jobbar nu med IT), och som kanske därför ger en större möjlighet till ett bra familjeliv då man kan styra tider bättre själv. Absolut inte alltid, men i fler fall än om man jobbar med stämpelklocka på ett lager t ex.

    Om man bara är 20 år och har planer på att utbilda sig och framförallt vill utbilda sig, då tycker jag inte man ska låta sig övertalas av sin partner att stressa in i ett familjebildande. Har man inga drömmar om utbildning, resor etc så är det ju så, och det kan man ta igen senare om man skulle önska. Då är det väl bara att köra på...
    Håller med.
  • Anonym (oväntat)
    Jeaneettes skrev 2012-01-15 16:29:39 följande:

    Måste bara fråga vem säger att man inte kan plugga fast man är gift? jag är 24 år i sommar och gifter mig då med min fästman och till hösten kommer jag plugga 3,5 år.


    Jo, man kan såklart plugga när man är gift, men det jag ifrågasätter att sonen tar nästa steg i ett förhållande efter bara sex månaders förhållande. Sen tycker jag att det är skillnad på att vara 20 och 24, det är 4 år till att mogna på och man har upplevt en del och förmodligen bott hemifrån ett tag. Men botten i min oro är att jag får signaler om barn, då är det jobbigt att plugga på högskolan samtidigt. Det kan var jobbigt att plugga utan barn också, men med barn som är sjuka osv. är det inte lättare. Så egentligen är det väl inget som har skett ännu, en förlovning är ju inte bindande juridiskt, utan det är de andra signalerna som gör mig orolig. Det förlovningen signalerar är att det går fort liksom.

    Pratade nyss med min andra son och han var också oroligt för att det går för snabbt och undrade om det var hans vilja eller att han dras med i det flickvännen vill för att han är så kär. Men vi kom fram till att vi båda ska försökta prata med honom om hur planerna ser ut och kanske ställa frågan om varför det är så bråttom och om det är andra saker på gång.

    Jag tänker lite på att jag själv upplevt skeden i livet då jag skulle tyckt att det vore skönt om mina föräldrar hade stannat upp mig och bett mig tänka efter. Och kanske inte bara mina föräldrar utan vänner också. Ibland är man kanske lite för rädd att ifrågasätta sina nära och kära, jag tror att det är bra att lägga sig i ibland, inom rimliga gränser, både som förälder och medmänniska. Jag vill visa mina barn att jag bryr mig om.
  • Anonym (oväntat)
    sofi 88 skrev 2012-01-15 17:13:25 följande:
    Det jag reagerar på i tråden är att ts är besviken på att sonen inte berättade personligen innan förlovningen. Men vad jag själv upplevt i min omgivning är att många vill att förlovningen just ska vara en överraskning för alla anhöriga, oavsett hur nära man står? Själva åkte vi till New York och satte in annons i lokaltidningen så alla fick veta samtidigt(efter 2,5 års förhållande, jag 21, snart 22 år vid tidpunkten), mina föräldrar satte också in annons när de förlovade sig (efter 6 månaders förhållande, mamma var då 21 år)... Vänner har gjort på liknande sätt, så det är inte så ovanligt att man inte berättar för föräldrarna först? Eller är jag helt ute och cyklar?
    Nej, jag är inte besviken på att jag inte fick veta något innan.
Svar på tråden Hur ska jag kunna gratulera? Så unga