KirsiLaa skrev 2012-01-15 07:52:14 följande:
De ger ju bara exempel på att det är vanligt att folk förlovar och gifter sig när de är unga. Det är ett sätt att förklara och säga att hon inte behöver oroa sig. Det löser sig.
Dejli skrev 2012-01-15 00:12:14 följande:
Nej, det måste inte gå åt skogen och absolut kan det bli bra. Men i runt 50% av fallen så slutar ju svenska äktenskap i skilsmässa. Deras chanser att "lyckas" är alltså "bara" 50%, och de allra flesta föräldrar vill väl att deras barn ska ha hunnit utforska livet lite innan man stadgar sig och måste ta vuxna beslut på riktigt, och ett äktenskap är ju ett väldigt stort åtagande. Nu tycker jag absolut inte att man är ett barn när man är 20, men i dagens samhälle så klassas man oftast inte som vuxen heller.
Detta har inget med ålder att göra. Ett äktenskap kan gå åt helvete oavsett vilken ålder man gifter sig.
Utforska livet... (Nu menar jag inte att "explodera" på dig, utan jag tar chansen att säga vad jag tycker när tillfälle ändå ges. ) Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn?
Jag var 20 när jag fick mitt första barn. Graviditeten var planerad och han var ett högst efterlängtat barn. Något som samhället inte ville förstå för att jag var så ung (min dåvarande var 5 år äldre), vår omgivning accepterade vårt val och stöttade oss, det var mest alla okända folk som kom med fördomar.
Jag hade inte fyllt i någon checklista, aldrig rest utomlands eller gjort något nämnvärt. Jag hade inget behov av det, det var inget jag ville göra. Jag ville ha barn och skaffa mina livserfarenheter genom att vara mamma.
Jag var 22 när jag gifte mig första gången. De "utforskningar" av livet som hade tillkommit handlade om hur det var att se en underbar unge växa och lära sig saker, mammarelaterade saker. Vid 24 kom mitt andra barn och livet rullade på. Jag tyckte att det var helt underbart att vara tvåbarnsmamma (det tycker jag f.ö. fortfarande ;) ).
Det är nu, de senaste åren jag har börjat vilja göra saker som att semestra utomlands. Och det gör jag ju med mina barn!
Vad jag vill säga med detta är att det är bara dumt att lägga över fördomen på våra barn. Fördomen om att man blir lyckligare och får ut mer av livet om man först åker till x antal länder, supa och k****a runt, inte tar något ansvar för sitt liv och sina handligar, innan man gifter sig och skaffar barn.
Det går alldeles utmärkt att skaffa sig livserfarenheter både som förälder och som make/maka.
När man är 20 är man vuxen och kan ta sina egna beslut. Efter sin egna mognadsnivå. Om det skiter sig, ja, då är man en erfaranhet rikare.
"Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? "
Varför är det så illa att
önska att ens barn har möjlighet att utforska livet som unga? Det ÄR mycket enklare när man är ung och kanske jobbar utan att ha lån och familj att försörja och därmed kanske bättre ekonomi än man någonsin kommer få i framtiden.
Nej, livet är på intet sätt "slut" om man skaffar barn och gifter sig. Verkligen inte... Alla vill absolut inte resa jorden runt eller ens utbilda sig. Men risken att man avstår något man
vill göra är avsevärt mycket större om man är bunden till någon annan, oavsett om det är en äkta make/maka eller ett barn, kanske pga att man inte kan flytta eller pga ekonomi. Jag tror inte det handlar så mycket om att man tycker att ens barn
måste göra det som att man tycker att de ska haft chansen.
Om man ser till mina föräldrar t ex så vet jag att min mamma (som gifte sig väldigt ung och fick mig snart efter) så har hon hela sitt liv ångrat att hon inte gjorde mer saker när hon var ung och var färdigpluggad när hon skaffade barn, för då hade hon läst något helt annat (vilket hon gjorde när hon var 40 istället, men då hade hon vantrivts med sitt jobb i 15 år), och min pappa - som är många år äldre - pratar fortfarande ofta om det han gjorde i 20-årsåldern, som att jobba utomlands och leva studentliv (vilket inte måste innebära supa och knulla). De är fortfarande lyckligt gifta, och reser flera månader om året och har utbildning och jobb de trivs med, men deras upplevelser av t ex utbildning är helt olika...
Om man inte är bunden till något har man en större flexibilitet, det går inte att komma ifrån. Jag har flera vänner som tackat nej till jobb och utbildningar som de verkligen drömt om bara för att deras partner (inte gifta eller barn) vägrar att tillfälligt byta ort för att deras kärlek ska kunna leva ut sin dröm under en begränsad period. I flera fall har dessa personer blivit bittra och ångrat sig, och förhållandet har tagit slut för att man inte gett varandra utrymme att utvecklas.Det kan självklart hända oavsett, men är man gifta så är det ju ett mycket större beslut att fatta (hoppas jag iaf), att lämna den andra.
Jag har inte haft något längre, seriöst förhållande innan min sambo men antalet sexpartners kan jag räkna på min ena halva hand, och jag har iofs rest, men inget mer än vanliga semesterresor... jag har däremot haft flera olika jobb i olika delar av landet som gett mig stor livserfarenhet, jag har pluggat på olika skolor innan jag valde ett slutgiltigt program och nu är färdigutbildad, har ett fast jobb och en stabil partner och vi ska ha barn i maj. Jag som inte är mkt för distansförhållanden t ex kan säga direkt att hade jag gift mig när jag var 20, då hade jag inte sett något annat än min hemstad, och det har gett mig så mkt livserfarenhet som jag har nytta av dagligen.
Att skaffa sig en utbildning ÄR mycket lättare utan barn, och barnfrågan verkar vara en fråga TS blivande sonhustru driver hårt. Jag hade haft mycket svårt att slutföra min utbildning med barn. Jag hade en klasskamrat som hade ett litet barn, och hon lyckades iofs, men hon sa många gånger att hon önskade att hon pluggat klart innan hon blev gravid för nu kunde hon inte ge varken skola eller sin dotter full uppmärksamhet. Jag hade tufft att hinna med mitt förhållande och ett fåtal vänner som det var. Nu kanske TS som inte är intresserad av utbildning inom de närmsta tio åren eller så, då spelar det ju ingen större roll, men OM man har möjlighet att "välja" och man VILL plugga, då hade iaf jag valt utbildning före barn. Är man 20 så har man gott om tid på sig att hinna med både och...
Det verkar ju som att TS har en bra relation med sin son, och eftersom de inte berättade själva så kanske han hade lite på känn att mamma inte skulle tycka det var en bra idé, och innerst inne kanske han kände det själv med om han inte riktigt kunde stå för det - eftersom de tycks ha en relation där man in normala fall skulle berättat en sådan sak.
Jag tycker TS verkar ha en sund inställning till hur hon ska ta "snacket" men sin son och höra sig för hur han känner och ge honom lite input och kanske lite pepp att stå på sig för det han själv vill om han har en väldigt drivande flickvän. Om det är så att han själv känner att det går lite snabbt fram så kan det ju vara skönt att få lite stöd hemifrån, och känna att OM man vill ångra sig eller dra ut några år på giftermål och barn så FÅR man det. Att han ska göra som han vill, men att han måste känna att det är helt rätt för honom, och att han har fattat det beslutet själv och inte för att göra flickvännen nöjd.
