• Dejli

    Hur ska jag kunna gratulera? Så unga

    Alla berättar om hur lyckliga deras mor-/farföräldrar eller andra varit "trots" att de förlovade sig som hur unga som helst... Det är ju faktiskt inte särskilt relevant eftersom de inte är TS son med flickvän/fästmö. Är det så konstigt att man som förälder är orolig när ens barn fattar ett, kanske förhastat/nyförälskat beslut som troligen kommer att påverka denne resten av dess liv om det fullföljs? Det är klart att det är bra med solskenshistorier, men vad hjälper det TS? Hon känner antagligen sin son bäst...

    Nej, det måste inte gå åt skogen och absolut kan det bli bra. Men i runt 50% av fallen så slutar ju svenska äktenskap i skilsmässa. Deras chanser att "lyckas" är alltså "bara" 50%, och de allra flesta föräldrar vill väl att deras barn ska ha hunnit utforska livet lite innan man stadgar sig och måste ta vuxna beslut på riktigt, och ett äktenskap är ju ett väldigt stort åtagande. Nu tycker jag absolut inte att man är ett barn när man är 20, men i dagens samhälle så klassas man oftast inte som vuxen heller.

    Min syster och kille förlovade sig på nyårsafton efter drygt ett halvår ihop. Hon är 20 och han 22, men båda väldigt omogna och ingen av dem har några planer på att försörja sig själva på ett bra tag... Vi blev också informerade via facebook trots att hela familjen plus pojkvänner/sambos under jul och nyår bodde under samma tak. Inte så moget tycker jag... vi sa bara grattis - kul för er, och sen har vi inte pratat mer om det. Jag tror knappast att de kommer gifta sig inom de närmsta åren, om de ens är ihop då, så vi har helt enkelt inte tagit upp ämnet. De är förlovade för att vara förlovade, inte för att de planerar att gifta sig...

    Om TS och hennes son har en dålig relation så kanske man inte ska bry sig om att det meddelades via fb. Om de däremot har en bra relation till varandra så hade nog jag också funderat över hur moget det var. Då känns det mer som en "skrytgrej", för åtminstone jag tycker att om det är något som är "seriöst" och där man faktiskt ämnar gifta sig så meddelar man sin närmsta krets personligen på något vis innan man talar om det för hela världen, så man inte behöver få veta det "bakvägen".

    Jag tycker TS ska säga grattis och vara glad för deras kärlek (man måste inte nödvändigtvis bokstavligen uttrycka glädje över förlovningen, men någons lycka kan man ju alltid vara glad för), men prata lite försiktigt med sin son (utan att döma honom) om hur han tänkt sin framtid och så. Kanske har han faktiskt tänkt gifta sig med henne, men inte förrän om några år när de känner varandra bättre och har ett organiserat liv ihop.

  • Dejli
    daniiel skrev 2012-01-15 00:25:45 följande:
    Jag tycker dock inte man se på det riktigt sådär heller. När vi förlovade oss så var vi ytterst seriösa med det, vi hade tänkt gifta oss, vilket vi nu har gjort också. Vi valde dock inte att åka runt till våra föräldrar och berätta det muntligt. Vi berättade inget alls först, men jag tror att vi skrev det i ett sms efter ett litet tag. Övriga fick reda på det via facebook eller genom att fråga oss. Vi har väldigt bra relationer till våra föräldrar och står dom väldigt nära.

    Känner ett annat par som valde att tala om för alla att de gift sig via facebook. De är också ett väldigt seriöst par och de har varit gifta i flera år nu.

    Vad är det för fel på det egentligen? En förlovning kan vara seriöst menad även om man inte muntligt berättar det, för det är väl egentligen ingen annans ensak? Absolut, det är hans mamma och allt vad det innebär, men han är trots allt vuxen och har all rätt att förlova sig och berätta om det hur han vill, eller inte alls berätta det.
    Fast berättar man det inte alls så tycker inte jag det är samma sak, då är det ju hemligt för alla - ingen behöver höra det bakvägen. Jag har ett bra förhållande med mina föräldrar, och de hade nog känt sig ganska oviktiga och besvikna om de fick höra från nån granne eller avlägsen släkting att jag förlovat mig bara för att de inte varit inne på facebook på några timmar. Och det är ju inte alla som lever sina liv dygnet runt där...

    Jag tycker fortfarande att om man har ett normalt förhållande till sina föräldrar och syskon så berättar man det inte för dem endast genom en statusförändring på facebook. Det måste inte vara personligen i den bemärkelse att man meddelar det öga mot öga, men jag tycker man berättar det personligen, från mig till dig. Om det sen är öga mot öga, på telefon eller sms kanske inte är lika viktigt beroende på vilket sätt man normalt sett brukar kommunicera.

    Det är ett fritt land, och ingen behöver någon utomståendes godkännande för att förlova sig. Det har ju inte heller någon rättslig betydelse på något vis. Men när man bara tillkännager det på facebook, även för sina närmaste, då tyder det (för mig) antingen på omognad och att det är en "skrytgrej", eller på att man faktiskt inte vill göra en stor grej av det, men då ska man kanske inte förvänta sig några översvallande gratulationer från sin familj heller.
  • Dejli
    KirsiLaa skrev 2012-01-15 07:52:14 följande:
    De ger ju bara exempel på att det är vanligt att folk förlovar och gifter sig när de är unga. Det är ett sätt att förklara och säga att hon inte behöver oroa sig. Det löser sig. 
    Dejli skrev 2012-01-15 00:12:14 följande:
    Nej, det måste inte gå åt skogen och absolut kan det bli bra. Men i runt 50% av fallen så slutar ju svenska äktenskap i skilsmässa. Deras chanser att "lyckas" är alltså "bara" 50%, och de allra flesta föräldrar vill väl att deras barn ska ha hunnit utforska livet lite innan man stadgar sig och måste ta vuxna beslut på riktigt, och ett äktenskap är ju ett väldigt stort åtagande. Nu tycker jag absolut inte att man är ett barn när man är 20, men i dagens samhälle så klassas man oftast inte som vuxen heller.
    Detta har inget med ålder att göra. Ett äktenskap kan gå åt helvete oavsett vilken ålder man gifter sig. 

    Utforska livet... (Nu menar jag inte att "explodera" på dig, utan jag tar chansen att säga vad jag tycker när tillfälle ändå ges. )  Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? 

    Jag var 20 när jag fick mitt första barn. Graviditeten var planerad och han var ett högst efterlängtat barn. Något som samhället inte ville förstå för att jag var så ung (min dåvarande var 5 år äldre), vår omgivning accepterade vårt val och stöttade oss, det var mest alla okända folk som kom med fördomar. 

    Jag hade inte fyllt i någon checklista, aldrig rest utomlands eller gjort något nämnvärt. Jag hade inget behov av det, det var inget jag ville göra. Jag ville ha barn och skaffa mina livserfarenheter genom att vara mamma. 

    Jag var 22 när jag gifte mig första gången. De "utforskningar" av livet som hade tillkommit handlade om hur det var att se en underbar unge växa och lära sig saker, mammarelaterade saker.  Vid 24 kom mitt andra barn och livet rullade på. Jag tyckte att det var helt underbart att vara tvåbarnsmamma (det tycker jag f.ö. fortfarande ;) ). 

    Det är nu, de senaste åren jag har börjat vilja göra saker som att semestra utomlands. Och det gör jag ju med mina barn! 

    Vad jag vill säga med detta är att det är bara dumt att lägga över fördomen på våra barn. Fördomen om att man blir lyckligare och får ut mer av livet om man först åker till x antal länder, supa och k****a runt, inte tar något ansvar för sitt liv och sina handligar, innan man gifter sig och skaffar barn.

    Det går alldeles utmärkt att skaffa sig livserfarenheter både som förälder och som make/maka.

    När man är 20 är man vuxen och kan ta sina egna beslut. Efter sin egna mognadsnivå. Om det skiter sig, ja, då är man en erfaranhet rikare.
    "Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? "

    Varför är det så illa att önska att ens barn har möjlighet att utforska livet som unga? Det ÄR mycket enklare när man är ung och kanske jobbar utan att ha lån och familj att försörja och därmed kanske bättre ekonomi än man någonsin kommer få i framtiden.

    Nej, livet är på intet sätt "slut" om man skaffar barn och gifter sig. Verkligen inte... Alla vill absolut inte resa jorden runt eller ens utbilda sig. Men risken att man avstår något man vill göra är avsevärt mycket större om man är bunden till någon annan, oavsett om det är en äkta make/maka eller ett barn, kanske pga att man inte kan flytta eller pga ekonomi. Jag tror inte det handlar så mycket om att man tycker att ens barn måste göra det som att man tycker att de ska haft chansen.

    Om man ser till mina föräldrar t ex så vet jag att min mamma (som gifte sig väldigt ung och fick mig snart efter) så har hon hela sitt liv ångrat att hon inte gjorde mer saker när hon var ung och var färdigpluggad när hon skaffade barn, för då hade hon läst något helt annat (vilket hon gjorde när hon var 40 istället, men då hade hon vantrivts med sitt jobb i 15 år), och min pappa - som är många år äldre - pratar fortfarande ofta om det han gjorde i 20-årsåldern, som att jobba utomlands och leva studentliv (vilket inte måste innebära supa och knulla). De är fortfarande lyckligt gifta, och reser flera månader om året och har utbildning och jobb de trivs med, men deras upplevelser av t ex utbildning är helt olika...

    Om man inte är bunden till något har man en större flexibilitet, det går inte att komma ifrån. Jag har flera vänner som tackat nej till jobb och utbildningar som de verkligen drömt om bara för att deras partner (inte gifta eller barn) vägrar att tillfälligt byta ort för att deras kärlek ska kunna leva ut sin dröm under en begränsad period. I flera fall har dessa personer blivit bittra och ångrat sig, och förhållandet har tagit slut för att man inte gett varandra utrymme att utvecklas.Det kan självklart hända oavsett, men är man gifta så är det ju ett mycket större beslut att fatta (hoppas jag iaf), att lämna den andra.

    Jag har inte haft något längre, seriöst förhållande innan min sambo men antalet sexpartners kan jag räkna på min ena halva hand, och jag har iofs rest, men inget mer än vanliga semesterresor... jag har däremot haft flera  olika jobb i olika delar av landet som gett mig stor livserfarenhet, jag har pluggat på olika skolor innan jag valde ett slutgiltigt program och nu är färdigutbildad, har ett fast jobb och en stabil partner och vi ska ha barn i maj. Jag som inte är mkt för distansförhållanden t ex kan säga direkt att hade jag gift mig när jag var 20, då hade jag inte sett något annat än min hemstad, och det har gett mig så mkt livserfarenhet som jag har nytta av dagligen.

    Att skaffa sig en utbildning ÄR mycket lättare utan barn, och barnfrågan verkar vara en fråga TS blivande sonhustru driver hårt. Jag hade haft mycket svårt att slutföra min utbildning med  barn. Jag hade en klasskamrat som hade ett litet barn, och hon lyckades iofs, men hon sa många gånger att hon önskade att hon pluggat klart innan hon blev gravid för nu kunde hon inte ge varken skola eller sin dotter full uppmärksamhet. Jag hade tufft att hinna med mitt förhållande och ett fåtal vänner som det var. Nu kanske TS som inte är intresserad av utbildning inom de närmsta tio åren eller så, då spelar det ju ingen större roll, men OM man har möjlighet att "välja" och man VILL plugga, då hade iaf jag valt utbildning före barn. Är man 20 så har man gott om tid på sig att hinna med både och...

    Det verkar ju som att TS har en bra relation med sin son, och eftersom de inte berättade själva så kanske han hade lite på känn att mamma inte skulle tycka det var en bra idé, och innerst inne kanske han kände det själv med om han inte riktigt kunde stå för det - eftersom de tycks ha en relation där man in normala fall skulle berättat en sådan sak.

    Jag tycker TS verkar ha en sund inställning till hur hon ska ta "snacket" men sin son och höra sig för hur han känner och ge honom lite input och kanske lite pepp att stå på sig för det han själv vill om han har en väldigt drivande flickvän. Om det är så att han själv känner att det går lite snabbt fram så kan det ju vara skönt att få lite stöd hemifrån, och känna att OM man vill ångra sig eller dra ut några år på giftermål och barn så FÅR man det. Att han ska göra som han vill, men att han måste känna att det är helt rätt för honom, och att han har fattat det beslutet själv och inte för att göra flickvännen nöjd.
  • Dejli
    Anonym skrev 2012-01-15 13:45:38 följande:

    Jag förstår inte hur utbildning kan vara så viktigt att man inte välkomnar eventuella barnbarn! Ett barn är väl bra mycket mer underbart och ger livet mer mening än en utbildning! Pengar ger inte lycka, jag tycker din son verkar satsa på saker som ger mer bestående lycka faktiskt...


    Jag utbildar mig själv nu och har inga barn, men skulle jag få det och tvingas avsluta min utbildning hade jag gladeligen gjort det, även om jag studerar något jag verkligen brinner för!


    Vilket barnbarn? Det finns inget barnbarn och det är inget barnbarn på väg i dagsläget heller, så jag tycker din kommentar är ganska onödig. Jag kan inte se att TS någonstans inte skulle välkomna ett barnbarn mer än att hon tycker de kanske skulle vänta ett par år och det mest tycks vara flickvännen som driver den frågan medan sonen (från vad jag läser) kanske är mer passiv.

    Pengar i sig ger inte lycka, men man kan bli ganska olycklig om man inte har pengar... Man kommer inte ifrån att pengar ger trygghet, och de flesta utbildningar gör att man har möjlighet till jobb som ger mer att leva för i längden. Dessutom så är ju många "kvalificerade" jobb mer flexibla än de som inte kräver utbildning enligt min erfarenhet (har själv haft ett antal lager- och butiksjobb t ex och jobbar nu med IT), och som kanske därför ger en större möjlighet till ett bra familjeliv då man kan styra tider bättre själv. Absolut inte alltid, men i fler fall än om man jobbar med stämpelklocka på ett lager t ex.

    Om man bara är 20 år och har planer på att utbilda sig och framförallt vill utbilda sig, då tycker jag inte man ska låta sig övertalas av sin partner att stressa in i ett familjebildande. Har man inga drömmar om utbildning, resor etc så är det ju så, och det kan man ta igen senare om man skulle önska. Då är det väl bara att köra på...
  • Dejli
    Chicita skrev 2012-01-15 16:46:06 följande:
    Ingen säger att man inte kan plugga fast man är gift.

    Sonen i det här fallet verkar däremot övertalas av sin blivande brud att dom ska köra på med familj istället för att han ska fortsätta plugga, vilket han var inne på. (om jag läste rätt tidigare i tråden)

    Och det känns ju inte så bra om han ska övertalas att stressa in i något som han kanske inte är redo för egentligen, bara för att hans tjej vill ha bröllop och familj snabbt nu.
    Risken finns ju att om han övertalas att skippa utbildningen och bilda familj nu på en gång - kommer att vända sig emot henne längre fram när han känner att han skulle ha gått den där utbildningen när han tänkte det.
    Risken är ju också att man stannar "för länge" ett förhållande där man inte är helt nöjd också för att "kämpa" om man är gift, för det är ju ett stort åtagande som åtminstone inte jag hoppas man ger sig in i utan eftertanke. Om han om ett par år kommer på att han verkligen verkligen vill läsa något särskilt och den utbildningen går på en annan ort så är det ju inte alls säkert att tjejen tycker det är värt att flytta för en sådan sak, och då har man ju ett dilemma.

    Självklart kan man ha distansförhållande under tiden, men det har iaf jag ganska dåliga erfarenheter av, särskilt om man fortfarande är relativt ung och jämnårig med övriga studenter. Det är ett annat liv och det är faktiskt inte säkert att ett förhållande håller för det. Det gäller iofs oavsett ålder, men jag tror ju att mellan 20-25 så är lusten att leva "studentliv" större än senare, så var det iaf för mig. Och nej, studentliv måste inte innebära partaja och liggar runt dagarna i ända... men har man ett distansförhållande så är det svårt att både upprätthålla ett förhållande på helgerna där man kanske måste resa långt.

    Om man är ung och ogift så är ju "vägen ut" lite enklare om man inte är gift, OM man inte tycker att det fungerar. Nu säger jag verkligen inte att man måste göra slut bara för att man pluggar på annan ort, men känner man sig begränsad och tillbakahållen av den andra (vilket är lätt hänt om hon är några år äldre och har stadgat sig lite mer än honom) så är risken stor att man ångrar att man inte tog chansen. Om man ser på alla killar jag känner och jämför dem nu i 27-30-årsåldern så är det verkligen inte samma människor som när de var 20. Killar är generellt sett ganska många år efter de flesta tjejer i den åldern... även de som är mogna för sin ålder...
  • Dejli
    Jane skrev 2012-01-16 07:27:12 följande:
    ehhh, jag tror du misstolka det jag skrev totalt.

    Jag menar inte på att barn ska fråga sina föräldrar om lov, utan jag menade att det visar respekt om man kan berätta för sina föräldrar att man ska förlova sig innan man gör det. För i det här fallet som TS beskriver det så fick hon reda på det genom Facebook, skulle du som mamma bli glad då?

    Nu ska jag citera dig lite: "Är man inte myndig i Sverige när man fyllt 18 år?"
    Jag tycker det är fel att dra det där supersvenska-kortet att när man är 18 så är man myndig, vuxen och mogen och man får göra vad fan man vill. Det är helt fel! Och många som föräldrar gör helt fel då dom bokstavligen kör ut sina 18-åringar hemifrån bara för att dom blivit 18. Nej man är inte mogen då! Nej man vet inte hur framtiden ser ut då och nej man vet inte så värst mycket och har inte stor erfarenhet av livet då.
    Självklart finns det undantag, självklart finns det unga som vågar testa sig på förlovning ändå och lyckas.

    Jag mende inte på att TS barn var omoget för att han var 20 år, utan för att han just informerade sin mamma om att han ska förlova sig genom FB och det är omoget och respektlöst i mina ögon.
    Jag håller med dig i stora drag, fast jag hade nog inte berättat för mina föräldrar innan vi förlovar oss. Det hade varit lite som att be om lov (om jag inte hade bett om råd över förfarandet). Däremot hade jag berättat det personligen för dem och mina närmsta vänner innan "hela världen" fick veta det på facebook eller på nåt annat vis.
  • Dejli
    Anonym (nykär) skrev 2012-01-16 09:24:27 följande:
    Själv orkade jag inte vänta på att förälskelsen lagt sig. Vi har känt varandra i 4 år, varit tillsammans i 1½ år och bott tillsammans i 1 år och jag har fortfarande fjärilar i min mage, varje dag. Till sommaren gifter vi oss. 
    Fast fjärilar kan man ju definitivt ha ändå, utan att vara kvar i det första förälskelsestadiet. Jag är jättekär i min sambo och ler fånigt varje gång vi möts på stan. Enligt "vetenskapen" så håller förälskelsestadiet normalt i sig några månader, men inte längre än 1½ år, vad jag läst mig till. Detta för att det kostar för mkt energi av kroppen.
  • Dejli

    Sen tror jag så här... Har man känt varandra länge innan man blir ihop (jag kände min sambo i flera år innan också) så tror jag inte man har samma "blinda" förälskelsestadium som om man inte varit vänner innan, man vet ju ändå vem det är och vad den personen har för bra och dåliga egenskaper.

  • Dejli
    moweare skrev 2012-01-18 20:42:43 följande:
    Men, som förälder tror jag att man måste lite på sitt barns omdöme när det gäller beslut, för gör man inte det så är det ju ens egen uppfostran som man klankar ner på. Lita på att du som förälder har gjort ett bra jobb med ditt barn, det känns för din son/dotter! 
    Lite OT, men allt sitter faktiskt inte i uppfostran. Man kan också ha en personlighet (eller t o m ett handikapp som ADHD t ex), fel umgänge eller andra saker som gör att man faktiskt inte fattar lämpliga beslut trots en bra uppfostran. Så att lägga allt på föräldraras uppfostran om deras myndiga barn fattar olämpliga beslut (nu syftar jag på beslut helt generellt) tycker jag är ganska orättvist faktiskt.
Svar på tråden Hur ska jag kunna gratulera? Så unga