Hur ordnar man en fest när man inte har några vänner?

Jag blir helt bestört när jag läser om din situation.
Jag har under åren tappat många så kallade "vänner" och värre har det blivit i vuxen ålder.
Har allitd stöttat upp vänner i vått och torrt och varit något av gängets clown med knasiga och roliga upptåg på gång.
Men tiden den sprang iväg och en del hann träffa sina män och skaffa barn och kvar blev jag.
Försökte hänga kvar i allt barnprat och allt annat en familj kan tänkas tampas och blev aldrig tillfrågad om jag ville följa med ut gå el fika m.m med de andra gamla vännerna.
Kanske passade jag inte in längre i deras liv, men SKAM DEN SOM GER SIG.
Ringde och hörde av mig ofta ang fika och prat o massa annat men utan respons.  

När min gamla barndomsvän skulle gifta sig så trodde jag att jag skulle bli tillfrågad ang kanske tärna el nått iaf ang hennes bröllop (lite stöttepelare el liknade) men så blev inte allt fallet, blev inbjuden och inget annat.
Det var det värsta jag varit med om just känslomässigt i vänrelationer iaf.
Men när tjejen som skulle vara brudtärna som också skulle hålla i möhippan ringde och var lite uppgiven ang det hela pga dåligt engagemang ifrån resterande så fick jag bita ihop.
Kände för och sjukskriva mig från allt men va fan gör man, det e klart man hjälper till. Det var ju en jättestor dag för bruden och det får inte misslyckas.

Nu är det min tur och äntligen få gifta mig och jag ska ärligt erkänna att det känns hemskt svårt med vännerna. Blir helt förkrossad och dessutom väldigt arg då jag känner mig något överkörd.
Givetvis så har jag väl en del i det hela men det känns lite mycket bara.

Blev hemskt gnälligt här men det tackar jag för, fick skriva vad jag kände.....Sorry...
O du, ge för guds skull inte upp 

Jag hittade mina vänner på en liten privat community som jag numer administrerar och alltså inte ska skriva ut namnet på här... (ok det är ingen konkurrent, det är inte ett utveklat forum utan det är mer till för att "umgås" på)

Ja i vuxen ålder måste man nog dels våga få ett avslag om man bjuder in folk att träffas (och med bjuda in så menar jag inte att det måste vara hem till en, utan kanske en fika på stan) och man behöver nog också våga vara "påträngande"... Sen får man ju läsa av folk, dissar dom en på en gång, tja då återgår man till att bara prata jobb eller liknande och inte insisterar...

Det jag vill säga är att - det är inte kört -
Se bara hur många vi är här inne som skulle vilja ha större umgänge.
Kanske vi kan träffas om vi bor tillräckligt nära varandra?

I morgon ska jag träffa två gamla internetvänner (bjuden på den enas bröllop och dom var båda bjudna på mitt) samt en som jag pratat med länge men aldrig träffat och hans nya tjej som också hittat till den lilla communityn...
Ok det är ca 20 mil emellan oss. Men man passar ju på när man har möjlighet

Hej TS och ni andra, 

Jag blir så ledsen och upprörd när jag läser ditt inlägg TS. Det du berättar om dina ex-vänner är inget mer än ett bedrövligt, genomsorgligt och tölpigt beteende. Vet att det kan låta lätt att säga, men du ska vara så glad att de är ute ur ditt liv. Vilka hemska människor som gör så mot någon! Bedrövligt!  

Om jag var i dina skor skulle jag kanske inte ställa till med en stor fest just nu. Jag skulle ta det lite lugnt och fundera över vad jag tycker om att göra och framförallt vilken typ av vänner du skulle vilja umgås med? Tror det kan vara första steget, att se allt det som är bra i livet och ta reda på vad du vill ha mer av. Att bejaka sina egna intressen, kanske på någon kurs i en förening eller så är ett jättebra sätt att träffa andra som liknar en själv. På så sätt har man också naturliga samtalsämnen i början om man blir lite blyg. Ta det lite steg för steg. 

Alla människor behöver vänner, även om man "bara" har en enda vän som bor på andra sidan jorden så behöver alla vänner. Ge inte upp! Det är aldrig för sent eller omöjligt. 

Stor kram! 

 

Jag kan bara instämma
Och just nu när man planerar bröllop blir liksom avsaknaden av vänner extra påtaglig.
Folk skriver om stora fester med massa gäster, toastmaster, tärnor och möhippor, men har man inte några vänner så blir det lite svårt med allt sådant tyvärr.
Min m2b hade en stor vänskapskrets där de flesta känt varann sen lekis-tiden, men när han träffade mig slutade de höra av sig/bjuda in honom/ringa totalt.
Så jag antar att jag inte dög. Hans vänners flickvänner hänger ihop och fikar, gymmar, shoppar, skvallrar, har tjejmiddagar... De har aldrig hört av sig till mig och frågat om jag vill hänga med och när vi ses någon enstaka gång är de artigt trevliga men vi har ju inte en siffra gemensamt. De är stilett-klack och jag är gummistövel med hemstickad raggsocka i.

När min m2b*s bästa kompis gifte sig var jag inte ens medbjuden på festen... Men min underbara karl OSAde att "Tack, VI kommer gärna!". Att de sen knappt pratade med mig på festen är ju en annan femma.

hehe.. åh så väl jag känner igen mig i detta...
1 år på lantbruksskola
2 år på fordonsteknisk - gren bilmek
Har jobbat på McDonalds och MAX

Inte förrän dom senaste åren har folk börjat sluta rynka på näsan när jag kommer på tal, för nu har jag ju ett "accepterat yrke" (hotellreceptionist). Att jag mer än gärna har hoppat in på städavdelningen, och att jag nu sagt upp mig från receptionen pga allt skitsnack och vuxenmobbing som pågår där och bara städar kan vissa inte förstå...

Jag är ju fortfarande samma människa...
Varför ska folk vara så ytliga

Precis så är det för mig också.
Inga nära vänner att dela bröllopet med. Jag har i princip bara bjudit in mina närmaste släktingar, min sambo har bjudit in två tredjedelar av våra gäster...
Hans vänners flickvänner är dessutom inte intresserade av mig och är väldigt olika mig. Flera av dom har tackat nej till vårt bröllop för att de inte känner mig...(?!)

 

Tråkigt att det är så många blivande brudar/redan gifta här inne utan vänner! 
Vi får skapa vår egen vän-tråd

Vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg. Det är hemskt att känna sig så ensam och isolerad. Jag har varit där. 

Till att börja med så tycker jag att du inte ska grubbla över dina "vänners" beteende. Var istället glad över att du har förstått vilka falska jävlar de är och kan låta dem falla bort från dit liv. För det är inte värt att försöka hänga sig kvar vid en sån relation, där den ena är helt respektlös och egoistisk och inte ställer upp alls.

Jag började tappa vänner i gymnasiet, mest för att jag hade depressioner, isolerade mig själv och ville bara inte umgås med de vänner jag hade då jag inte kände att jag passade in. Jag hade en vän som hängde sig kvar i några år, men när hon flyttade från staden orkade jag inte hålla kontakten. Hon försökte i ett par år, men tröttnade, vilket jag förstår till fullo. Jag vet ju nu att det var jag själv som valde bort alla dessa vänner jag hade, men då tyckte jag bara synd om mig själv som inte hade några vänner.

Nå, genom åren har jag umgåtts med folk som jag tillfälligt har kallat för vän, men som senare har visat sig inte vara det (skitsnack och falskhet är väl de vanligaste orsakerna). Festarkompisar har jag alltid hittat dock, det krävs ju inte så mycket av en människa för att duga till det. Haha. Så småningom accepterade jag att jag är vänlös, och trivdes riktigt bra med det. Visst kände jag mig ensam ibland, men det var inte så allvarligt.

När jag började på mitt nuvarande jobb ändrades allt. Till en början så var jag ensam tjej på företaget, så det var väl därför alla kände att de behövde "ta hand om mig". Flera av kollegorna blev snabbt mina vänner och vi åt luncher ihop, gick på promenader och fika och festade ihop. Det är så mycket enklare att vara vän med killar. Den här falskheten och skitsnacksbiten finns aldrig där liksom.  Dessa vänner slutade dock på företaget och ett tag efter det tappades kontakten även där.

Så måningom blev även tjejer anställda och tre av dessa har med åren blivit mina bästa vänner. De är mina tärnor. Ibland när jag sitter jag och småler för mig själv när jag tänker på hur lycklig jag är som får ha så fina vänner. Och det här är riktig vänskap.  Inte trodde jag att jag skulle hitta nya vänner i vuxen ålder.  Ett par av kollegorna med fruar räknar jag också till mina vänner. Så jag har sammanlagt 7 vänner. :) \o/

Det jag vill säga med detta är att ja, vänner kan man hitta på jobbet. Och alla andra ställen man är på. Till och med krogen! :)  

Hej
Har inte läst alla svaren men jag funderar över hur gammal du / ni är? Med det så tänker jag så här. Själv är jag 42 och har genom livet gått igenom massa olika perioder. Små barn, studier osv. Människor har kommit och gått i mitt liv. Inte pga dom inte velat umgås eller inte tyckt om mig (tror jag iaf  ) men för att deras liv har varit i olika skeden så att säga.
Dagarna bara springer förbi. Märker det själv just nu. Vi har en del vänner som vi umgås med, men någon har små barn, någor jobbar helger och har sina barn den andra helgen (helgföräldrar vill ju inte lämna bort barnen för att dom ska på vuxenfest)  men dom gånger vi får ihopa det så har vi jättetrevligt.
Ibland har det varit  frustrerande kännt mig väldigt ensam. Jag tror på att när en människa finns i ens liv så är det pga denna person har ett syfte. Ibland så försvinner människor utan att man egentligen vet eller förstår varför, men det är min uppfattning att deras syfte i mitt liv och mitt syfte i deras liv är över. Har en vän som jag inte förstod varför vi förlorade kontakten, försökte ta kontakt igen det vanliga snacket -vad gör du nu för tiden, hur är det med barnen, jobb osv?? sen hade vi inte mer att säga helt enkelt och vi var verkligen tighta en period. Det var heller inte något bråk eller så som gjorde att vi förlorade kontakten.
Jag tror att om man har försökt återuppta kontakt vilket jag tror du gjort och det inte finns något gensvar.. då är det nog dax att se dig om efter andra vänner. Kanske människor som befinner sig på samma nivå som ni just nu barn, inte barn, intressen osv. Sen är det ju faktiskt inte fel att bjuda sambons kompisar, ni kan ju slå ihopa era födelsedagar och fira båda två. Du kanske finner att dom även är dina vänner. Jag kan ju säga att jag har funnit flera av sambons vänner och anser att dom numera även är mina vänner, och vice versa han har funnit mina vänner.

Lycka till ..

Tack för att det är så många som skriver.

Makens vänner har vi ju umgåtts med sedan vi träffades, för ca 7år sedan, så hade de kunnat bli mina vänner också, så hade de nog redan varit det. Tror jag. De accepterar mig och vi umgås allihop, men det är mest på fester. Annars är det maken som åker iväg och träffar dom, lika bra det, för jag vill inte prata bilar och se på skräckfilm.

Att mina "vänner" börjar vara ett minne blott har jag accepterat, för jag håller med om det ni skrivit att man uppför sig inte sådär. Jag är en andra, eller fjärde, hans vän för dom. Finns det ingen annan som gör något roligare, så kanske dom kan ta sig tid.

Vi är inte gamla, men inte heller tonåringar. Vi är mellan 25-30år och fick barn tidigt. Där började det hela, när vi i gymnasiet berättade det, så försvann första omgången vänner. Sedan har vi haft en jobbig resa sedan dess med långa och måga sjukhusvistelser och då har fler vänner försvunnit.

Att vi är i en sådan mellanålder och har familj gör nog mycket. Våra vänner är någon helst annanstans i livet, de bor i andra städer och pluggar, lever studentliv eller så bor de kvar här, men lever tonårsliv (som jag kallar det). De kan inte planera en sak mer än 2 timmar i förväg, vilket vi måste ibland genom barnvakt osv, de har nya flick- och pojkvänner var och varannan månad, de åker på resor hipp som happ (som vi ju självklart aldrig blir tillfrågade om att åka med på, för vi har ju barn och dålig ekonomi), de ränner på krogen 2-3 kvällar i veckan osv. Inget liv som vi levt sedan vi var 18år.

De som har barn vill inte heller umgås med oss, för de är så pass mycket äldre. De som har barn som är jämgamla med våra är kring 40år och de har redan sin vänkrets och tycker nog att vi är.. ja, unga helt enkelt.

Vi hade ett par med barn som vi umgicks med, men de delade på sig för snart 1år sedan och allt blev konsigt efter det. Tyvärr, för vi trivdes väldigt bra med dom.

Pga dessa sjukhusvistelser som jag skrev om ovan, så gör det att jag måste plugga på distans, för jag måste vara tillgänglig hemma. Samma sak på fritiden, vi kan inte åka iväg kvällstid på gym och kurser. Det är inte något vi orkar heller efter dagens alla bravader. Jag tror annars att det skulle vara ett bra sätt att träffa folk på, speciellt kvällskurser kanske. På gymmet skulle jag nog inte vilja börja prata med någon, där vill jag bara att alla ska lämna mig ifred

Jag kommer inte ge upp, men ibland känns det bara så hopplöst.

Jag älskar min make och han är min bästa vän, men ibland hade det varit skönt att kunna få prata ut ordentligt med någon annan. Ta en fika med någon annan, gå på bio, på stan, se en film med någon som också uppskattar filmen osv osv.

En sådan vän har jag aldrig haft, inte sedan jag gick i 7an i grundskolan. Efter det har det varit många och ganska ytliga vänner. Jag kräver inte en jättestor umgängeskrets, men två-tre (eller åtminstone en!) vänner skulle vara trevligt att ha. Gärna par med barn som är i lite liknande situation och kanske vill göra lite mer samma saker. Som inte måste supa sig knökfull på lördagkväll och vars enda tanke på semester är barer hela natten och sedan ligga bakis på stranden hela dagen.

Men som sagt, jag kommer inte ge upp, en dag så..