Anonym (smulan) skrev 2012-03-17 08:33:23 följande:
Jag har inte läst riktigt alla inlägg, men man märker i alla fall att folk har det väldigt olika. Själv har jag varit tillsammans med min kille i 1½ år och vi har bara bott ihop i drygt ett halvår, men ganska direkt efter att vi flyttade ihop sjönk frekvensen drastiskt. Vi har nu sex ca 2 gånger i månaden, alltså varannan vecka, men det kan variera mellan 1 och 3 gånger i månaden. Jag tycker att det känns jättetrist att det är så här, och det är enbart pga honom vi har sex så sällan. Han har en depression som spökar, och trots läkemedel mår han inte helt toppen, plus att han börjat gå upp i vikt och fått dåligt självförtroende pga det (men jag älskar ju honom som han är och visar det så ofta jag kan). Pga att vi ändå är rätt "nyblivna" sambos så har denna brist på initiativ från hans sida gjort att jag känner mig mindre attraktiv, och efter ett par månader med inviter och uppmuntran från min sida började jag tappa gnistan/självförtroendet jag också. Vi älskar varandra och jag försöker verkligen stötta honom, men det är jobbigt att alltid vara den som hintar om sex och sedan får ett nej. Jag vet ju att han har dåligt självförtroende och inte vill bli pressad (han vill gärna vara den som tar initiativet, när han känner sig redo...), men jag saknar den tiden då vi gick till sängs eller vaknade tillsammans och kände det där pirret när han försiktigt kysste en och man visste att det skulle bli mer. Självklart förväntar jag mig inte ett nykärt tillstånd resten av livet, men det verkar ändå som att vissa par lyckas hålla liv i passionen i många år. Jag vet inte riktigt hur vårt sexliv kommer att se ut om 1-2 år, om det kommer att återhämta sig eller om det här är en ond cirkel. Kanske borde vi gå i parterapi eller nåt, eller att han skulle gå i terapi för sin depression/negativa tankemönster. Någon som har gjort det?
Jag har själv levt i en sån relation. Ibland kunde det ta halvår innan vi hade sex. Inte kul och det var nog det som till slut gjorde att vi skilde oss. Han vägrade gå till sjukvården för att söka hjälp och nu när han är äldre så har hans depressioner ställt till det med att han har svårt att få jobb, dålig ekonomi osv.
När vi gifte oss förstod jag inte att han var manodepressiv men kunde senare i livet konstatera att det bara blev värre för varje skov. Om du kan och vill tycker jag att du ska försöka hjälpa honom till sjukvården omgående.
Han vet vad han behöver göra för att få med mig på tåget också om man säger så 