Fria eller vara "nöjd"?

Jag brukar filosofera så här...vill en person något så prioriterer de det. Vill de inte så "glöms" det eller bara försvinner ut i sanden. Vill du gifta dig fast att din sambo inte riktigt verkar vilja? Hur viktigt är det för dig?... om det är fest och kärlek du är ute efter kanske du kan prata med sambon och säga fuck i! Vi behöver inte valsa ner för altargången men vi kan väl deklarera vår kärlek för världen genom ett rejält partaj? Ni står i centrum, hyllar er kärlek till varandra och får ha rejält roligt under tiden.
Kanske är det så att han (förmodar det är en han) tycker det är slöseri med tid och pengar och då vill han förmodligen inte heller ha en kärleksfest för Er....då är det bara du som kan avgöra om det är mannen för dig eller om det är dags att resa sig upp och gå till någon annan som delar dina drömmar om giftermål.

Fria om det gör dig glad :) inte svårare än så i slutändan! Kram

Jo, det kan nog vara så att han inte tycker det är så viktigt ( vi har det bra som vi har det .. vi älskar inte varandra mer om vi gifter oss..)... och dessutom brukar han behöva långa sträckor för at tkomma till beslut. Ofta är det så. Och nu är det ju 3:e gången jag friar (om jag friar vilket är högst troligt) så han har ju haft tid på  sig att komma fram till ett ja eller nej.
Friandet i sig är ju inte det som kommer att göra mig glad, utan om han svarar ja. Så ... visst är det svårt.
Min tanke med den här tråden var att få några tankar från andra som varit i liknande situation; 50+ utan planer på att skaffa gemensamma barn. Men här finns kanske bara yngre människor?

Min sambo och jag pratade om bröllop ibland, men han tyckte att vi kunde vänta och att det inte var någon brådska. Men jag gick ändå och väntade på ett frieri och tyckte att det var dax. De gånger jag tog upp det sa han bara att klart vi ska gifta oss, senare. Så jag bestämde mig för att fria på riktigt och inte bara sitta i soffan och fråga om vi ska gifta oss. Köpte en ring och champagne och friade och han sa ja. Nu efteråt har han sagt att det var skönt att jag tog tag i det och att vi båda nu vet att det blir av. Så för våran del var det bra att jag friade

Jo ibland är det nog bra att man tar tag i saker och ting, själv. Mitt problem är att min sambo varken svarar ja eller
 nej. Han säger inte "ja, men sen". För då är ju i vart fall svaret ja. Jag vet att han ibland har svårt att ta beslut, occh det här är ju ett stort beslut, men samtidigt undrar jag ju varför han inte  kan säga ja. Vi har ju ändå pratat om hur vi vill ha det när vi blir gamla o dyl. Alltså tänker ju han att vi ska bli gamla tillsammans.
Vi är ju inga ungdomar längre som fortfarande provar livet och letar efter den "rätte". Vi har båda förhållanden bakom oss med egna barn. Jag har varit gift och han har varit i ett förhållande under ca 20 år utan att vara gift.
Vi har erfarenheter av livet så det är inget att upptäcka, på det viset. Jag vet att han älskar mig. Så varför kan han inte svara "ja"? Han kanske bara anser att vi har det bra som vi har det ... och inte vill såra mig genom att säga ordet "nej", utan förhalar det hela för att inte göra mig ledsen.

jag friade några gånger.. det var som trevande.. men han vill ju gifta sig nån dag. efter några månader av velande så frågade jag han allvarligt, för sen skulle jag inte fråga mer. då sa han som det var: "jag vill gärna gifta mig med dig, men det känns som att NU inte är en bra tid. kan vi vänta ett par år?" och då var jag nöjd så :) jag fick ett ärligt svar av honom, och det känns skönt! troligen blir det så att vi gifter oss efter att jag är klar med utbildningen (om 2 år då) 

Nu har jag bestämt mig. Jag friar i kväll. Tänker göra det efter vi ätit middag, då han är glad och nöjd.
Tänkte fria hemma eftersom han inte gärna vill vara i centrum så det skulle inte bli bra om jag gjorde frieriet till en stor grej t ex offentligt.
Jag kör Jennys variant som hon berättat om här ovan. Jag har champagne, ska köpa rosor och skrivit en dikt som han ska få läsa. Den handlar om hur och var vi träffdes och hur jag känner och hur jag tror det blir när vi blir gamla. Att livet är nu och att vi ska ta chansen för vi kan inte vara säkra på livet. Ungefär så. (har skrivit den själv och är riktigt nöjd!). Jag avslutar dikten med att ställa frågan.

Jag har kommit fram till att jag har inget att förlora, utan allt att vinna. Han har ju hittills inte sagt "nej" så kanske kommer det ett "ja" i kväll! Ja, vi får väl se. Återkommer om hur det gick.

lycka till!

Massa lycka till! Hoppas att ni får en lång och mysig kväll/ natt, jag ska hålla tummarna!

Lycka till:) sitter också här o håller tummarna..

Hur gick det? Är så nyfiken!

Jora. Han svarade "ja, men inte nu".  Berättar mer ikväll.

Jo, efter vår middag, satte vi oss i soffan och pratade. Efter en stund hämtade jag rosorna och en vers jag skrivit. Han blev väldigt överraskad, men kom snabbt på att det var 6 år sedan vi träffades. Jag bad honom läsa högt vad som stod i kortet. När han läst färdigt ställde jag frågan! Inte ett dugg nervös var jag.
Han var tyst väldigt länge, säkert flera sekunder.   Jag ville inte bryta tystnaden för att få honom att tänka och svara med egna ord.
Till slut sa´ han att han inte ville säga nej, för det var så definitivt. Då sa´ jag att det kunde ju då betyda "ja, men inte nu"? Ja, svarade han. Men han ville inte vi skulle bestämma ett datum. Så, så blev det: ja, men inte nu.
Jag är glad trots allt. Jag har ju friat tidigare och det här svaret är det mesta "jaet" jag fått hittills.

Jag förstår på ett sätt att du är glad för att du nästan fått ett ja... men egentligen så tycker jag att han är elak mot dig som håller dig på halster så här. Du har friat 3 ggr nu o han säger aldrig ett helt klart NEJ eller JA vad jag förstår det som. Han måste ju veta vid det här laget att du verkligen vill gifta dig, hur viktigt det är för dig! Och jag tycker inte det verkar så troligt att det någonsin kommer bli av...jag är ledsen!

Du får nog ta o acceptera detta om du vill leva med honom....för att gå o hoppas o hoppas på detta...och bli besviken gång på gång det får inte dig att må bra heller!!

Lycka till!

Jag förstår vad du menar. Men han är verkligen mannen i mitt liv. Och han sa´ faktiskt ja ...
Men nu släpper jag det här så får han komma till mig. Nu är det ju faktiskt  han som ska komma med ett förslag på när.  Ja, jag vet att vi skulle ha kunnat bestämt det, när han ändå sa´ "inte nu", men han känner sig inte redo ännu.