Fria eller vara "nöjd"?

Jo, det kan nog vara så att han inte tycker det är så viktigt ( vi har det bra som vi har det .. vi älskar inte varandra mer om vi gifter oss..)... och dessutom brukar han behöva långa sträckor för at tkomma till beslut. Ofta är det så. Och nu är det ju 3:e gången jag friar (om jag friar vilket är högst troligt) så han har ju haft tid på  sig att komma fram till ett ja eller nej.
Friandet i sig är ju inte det som kommer att göra mig glad, utan om han svarar ja. Så ... visst är det svårt.
Min tanke med den här tråden var att få några tankar från andra som varit i liknande situation; 50+ utan planer på att skaffa gemensamma barn. Men här finns kanske bara yngre människor?

Jo ibland är det nog bra att man tar tag i saker och ting, själv. Mitt problem är att min sambo varken svarar ja eller
 nej. Han säger inte "ja, men sen". För då är ju i vart fall svaret ja. Jag vet att han ibland har svårt att ta beslut, occh det här är ju ett stort beslut, men samtidigt undrar jag ju varför han inte  kan säga ja. Vi har ju ändå pratat om hur vi vill ha det när vi blir gamla o dyl. Alltså tänker ju han att vi ska bli gamla tillsammans.
Vi är ju inga ungdomar längre som fortfarande provar livet och letar efter den "rätte". Vi har båda förhållanden bakom oss med egna barn. Jag har varit gift och han har varit i ett förhållande under ca 20 år utan att vara gift.
Vi har erfarenheter av livet så det är inget att upptäcka, på det viset. Jag vet att han älskar mig. Så varför kan han inte svara "ja"? Han kanske bara anser att vi har det bra som vi har det ... och inte vill såra mig genom att säga ordet "nej", utan förhalar det hela för att inte göra mig ledsen.

Nu har jag bestämt mig. Jag friar i kväll. Tänker göra det efter vi ätit middag, då han är glad och nöjd.
Tänkte fria hemma eftersom han inte gärna vill vara i centrum så det skulle inte bli bra om jag gjorde frieriet till en stor grej t ex offentligt.
Jag kör Jennys variant som hon berättat om här ovan. Jag har champagne, ska köpa rosor och skrivit en dikt som han ska få läsa. Den handlar om hur och var vi träffdes och hur jag känner och hur jag tror det blir när vi blir gamla. Att livet är nu och att vi ska ta chansen för vi kan inte vara säkra på livet. Ungefär så. (har skrivit den själv och är riktigt nöjd!). Jag avslutar dikten med att ställa frågan.

Jag har kommit fram till att jag har inget att förlora, utan allt att vinna. Han har ju hittills inte sagt "nej" så kanske kommer det ett "ja" i kväll! Ja, vi får väl se. Återkommer om hur det gick.

Jora. Han svarade "ja, men inte nu".  Berättar mer ikväll.

Jo, efter vår middag, satte vi oss i soffan och pratade. Efter en stund hämtade jag rosorna och en vers jag skrivit. Han blev väldigt överraskad, men kom snabbt på att det var 6 år sedan vi träffades. Jag bad honom läsa högt vad som stod i kortet. När han läst färdigt ställde jag frågan! Inte ett dugg nervös var jag.
Han var tyst väldigt länge, säkert flera sekunder.   Jag ville inte bryta tystnaden för att få honom att tänka och svara med egna ord.
Till slut sa´ han att han inte ville säga nej, för det var så definitivt. Då sa´ jag att det kunde ju då betyda "ja, men inte nu"? Ja, svarade han. Men han ville inte vi skulle bestämma ett datum. Så, så blev det: ja, men inte nu.
Jag är glad trots allt. Jag har ju friat tidigare och det här svaret är det mesta "jaet" jag fått hittills.

Jag förstår vad du menar. Men han är verkligen mannen i mitt liv. Och han sa´ faktiskt ja ...
Men nu släpper jag det här så får han komma till mig. Nu är det ju faktiskt  han som ska komma med ett förslag på när.  Ja, jag vet att vi skulle ha kunnat bestämt det, när han ändå sa´ "inte nu", men han känner sig inte redo ännu.