Är det meningen att man skall bli deprimerad av att gifta sig?
Just nu idag så "rann det över". Känner att jag måste skriva av mig lite. Jag undrar helt enkelt som rubriken säger: måste man bli deprimerad av att man skall gifta sig?
Jag som alltid trott att detta skulle vara den lykligaste tiden i livet, men förväntningar, hopp, känslor, pirr och lycka. Alla dessa fina känslor finna men denna tid kantas också av mörka, jobbiga, dåliga och jävliga känslor.
Lång historia kort och bara vissa delar skrivna här så har vi sedan min m2b friade till mig för ca 1 år sedan har vi sagt upp bekantskapen med flera av våra "vänner" och vissa familjemedlemmar då de pratat skit, bakom ryggen, hånar och är allmänt elaka gällande vårt bröllop och vår relation i stort. Vi har valt att inte bjuda vissa familjemedlemmar, som själva sagt att de aldrig skulle sätta sin fot på vårt bröllop, varpå de nu är skitsura och pratar goja till höger och vänster för att de inte är bjudna....
Vi har bjudit massa fina härliga vänner, familj och bekanta till vår stora dag och 90 % av dessa har ännu tills idag varken tackat eller återkopplat varken Save the date eller inbjudan. Nu är inte sista OSA här ännu, men man kunde ju tycka att en liten komentar ang. förlovning, STD, eller inbjudan kunde man väll bjussa på under ca 1 års tid....
2 av mina absolut närmsta familjemedlemmar tackade nej redan när de fick STD för att de inte "kan" komma.... jag tror det handlar om vilja.....
Jag skall ha 4 tärnor och de är verkligen trogna, fina vänner...trodde jag... 2 st total vägrar den klänning (ingen konstig eller galen sak- utan helt vanlig enkel ) jag valde ut tillsammans med de andra 2 (som var de enda som kunde/ville följa med o titta på klänningar). Efter bytt strategi så fick de alla istället fria händer att välja exakt vilken klänning de ville bara den var gul (vilken nyans som helst!!!). Alltså ENDA kravet var att den skulle vara gul, nu har 1 av 4 valt en lila klänning......o tänker inte byta.
Vi försöker tänka att "det är ju bara 1 dag i hela vårt långa liv tillsammans...vad gör väll en lila klänning eller några saknade familjemedlemmar" men å andra sidan tänker vi också att "det är tamefan bara 1 dag i hela vårt liv- dra på dig klänningen, knäpp kavajen och klistra på ett leende- och o säg grattis o tacka för maten o festen o gå hem o sura sen.."
Hjälp vad mycket jag gråtit och varit ledsen....min m2b försöker trösta o stötta o dokusera på de bra och fina sakera, vilket är härligt o jag är säker på att dagen blir fantastisk... men måste det vara såhär?