Vi får inte för prästen....
Eller som sagt leta runt tills man hittar en präst som är tillräckligt mesig för att ge avkall på sina och kyrkans värderingar, om man tycker att det känns bra.
Nu kanske jag är lite trög här men jag förstår inte vad du syftar på med dubbelmoralen här?
Prästen kan välja att inte tillåta symbolhandlingar i kyrkan (som inte tillhör de svenska traditionerna) som han/hon upplever som kvinnofientliga. Detta eftersom en kyrklig vigsel är en allmän gudstjänst som PRÄSTEN ansvarar för.
OM du nu skulle vilja ha en gudstjänst där inga kvinnor fick yttra sig så skulle ju prästen (förhoppningsvis) säga nej till detta också.
Svenska kyrkan har förändrats och utvecklats en hel del och synen att man borde få göra precis vad man vill (i deras namn som det faktiskt är) och hämta vilka traditioner som helst från vilken tidsperiod och vilket land som helst utan att ge prästen veto-rätt tycker jag visar på väldigt lite respekt för prästen och i förlängningen även svenska kyrkan.
. DET ÄR MINA ÖNSKEMÅL och inte krav.
. Känner lite som att bara för man har önskemål stämplas man som jag skulle bestämma allt, har läst att "Vissa inte fattar att det är en kyrka utan putte och annas mm"
Det är som tidigare skrivits ett önskemål..
Tycker att de flesta verkar glömma bort att det är i kyrkan detta utspelar sig, dvs i Guds hus. Och Gud dömer inte en kvinna som väljer att eskorteras av sin pappa, eller om det är personer av samma kön som gifter sig, eller vad sjutton det än är som gör en lycklig! För det är väl det som räknas? Att man är LYCKLIG på sin bröllopsdag?? Men det ska alltid finnas moraltanter som predikar så TS - gör det DU VILL och hitta någon präst som inte är så trångsynt.
Ok, den här diskussionen går lika bra som vanligt. Så vi kan välja att köra kortvarianten:
Ja. I kyrkan är det prästen som bestämmer. Deal with it.
. i Guds hus är alla välkomna, och prästen jobbar där. Om jag vill gå fram till altaret med min pappa eller mamma så anser jag inte att prästen har rätten att döma mig för att jag väljer att gå med någon av mina föräldrar.
Jag tror jag nöjer mig med att upprepa det jag sa tidigare.
I kyrkan är det prästen som bestämmer.
Deal with it.
Ibland upplever jag det som ett stort hinder -inte minst bland kvinnor- att vi verkar tro att vi måste vara så himla överens om precis allting, för att bli emotsagd är nästan likställt med att bli personligt påhoppad, och till och med kränkt. Ett av de mest missbrukade orden jag vet för närvarande.
Däremot måste jag säga, att det är anmärkningsvärt att förminskande kommentarer kommer från dig som, i gammal vanlig ordning, handlar om att feminister skulle vara kvinnor som slutat raka sig under armarna. Den typen av argumentation är klassisk, och den har funnits som ett sätt att framhäva kvinnor som talar om de här sakerna, som högljudda och aggressiva icke-kvinnor som är ett svårt hot mot det ljuva kvinnliga och den trevliga stämningen. Genom att förminska och förlöjliga personen, petar man ut den i marginalen av diskussionen.
Ärligt talat tycker jag att den allra mest romantiska varianten är om kyrkan har två sidodörrar och brudparet kommer in från varsitt håll, möts på mitten, och sen går ut tillsammans. (Ja, däremellan har man en vigsel förstås!)
Det där med att bruden kommer in ensam (att hon går själv förutsätter jag om hon inte råkar sitta i rullstol) har jag personligen svårt att se som något annat än att hon vill göra en storstilad entré så att alla tittar bara på henne och hennes tjusiga klänning, och inte behöva dela strålkastarljuset med någon obetydlig sidofigur som brudgummen. Det kanske inte är så det känns för alla som gör det (även om jag tror det är betydligt fler som känner så än som erkänner det), men det är så det ser ut.
Bara så ni vet.