Vid vilken ålder gifte ni er?

Jag är och kommer vara 31 år och min blivande man är och kommer vara 39 år. När vi gifter oss har vi varit förlovade 10 månader och ihop i ett år och två veckor... han har varit gift en gång tidigare då va han 27 år när han gifte sig. Han har två barn sen tidigare och jag har ett barn sedan tidigare men vi bor tillsammans på heltid då det inte finns några andra föräldrar med i bilden... kanske att det kan bli ett gemensamt barn i framtiden :)

Ja det är tråkigt men med tiden (och faktiskt redan nu) så känns det som om våra barn ser oss som sina föräldrar... min blivande mans barns mamma lever tyvärr inte längre men självklart kommer hon alltid vara deras riktiga mamma men eftersom inte hon är med oss längre så känns det som om de har velat ta mig till sig som en extramamma eller som den mamma som lever... svårt att förklara men det känns redan nu som vi fått ett starkt band som jag hoppas och tro kommer stärkas ännu mer med tiden... :) min dotters pappa har aldrig visat intresse för sin dotter och bor över 40 mil bort, så att hon äntligen har fått en "pappa" som hon oxå kallar pappa, det betyder mkt både för henne och för mig! :) ♥

Måste bara få säga, att de va så skönt att läsa detta att någon mera hade som ja : )
Bio pappan har precis börjat bry sig om sonen, 3,5år försent. Men sonen kallar sambon för pappa och den bio pappan kallas för pappa kalle. (han heter kalle)
men sambon blev "pappa" tidigare än va bio pappan blev.
Sonen är glad när han fått en pappa på heltid..
Vi bor på en liten ort och alla här kallar sambon för pappa när dom säger något till sonen, även fast att dom vet om att de inte e hans riktigta.. De e sonen som gjort valet, inte vi..

Tilda93, ja jag tror du har rätt, alla barn behöver åtminstone en manlig och en kvinnlig förebild, därmed inte sagt att det alltid är deras biologiska föräldrar som är bäst lämpade eller finns till hands men att det åtminstone finns en av varje... min egen pappa och min bror har varit fina manliga förebilder för min dotter tidigare, jag har haft förhållanden oxå tidigare men det har aldrig blivit någon "pappa"gestalt för min dotter... kanske har det berott på att det inte kännts helt hundra för mig och/eller att de inte själva haft barn att det känts naturligt för dem att ta den rollen för min dotter oxå. Det va däremot självklart för min blivande man att ta den rollen även för min dotter och det lyser kärlek om dem båda när de är med varandra... det värmer gott i mitt hjärta. Likadant för min blivande man som ser att jag bryr mig om och älskar hans barn och de mig...

lillama, ja visst är det underbart att se att ens eget barn och den man älskar kan få en sån fin föräldra-barn relation trots att man inte hör ihop via blodsband... vi bor oxå på en liten ort och många kanske är lite ensidiga med hur de tänker... att de tycker det är konstigt osv men det är verkligen så att man är inte en förälder bara för att man är det biologiskt man måste finnas där för barnet och visa trygghet och kärlek... det är då man blir en riktig förälder och inte bara genetiskt... så ser jag det...

Jag har själv en fostersyster som jag ser som min syster precis lika mkt som mina andra biologiska syskon och min andra syster ska adoptera och det barnet kommer de (och vi) älska precis lika mkt som om det vore biologiskt så, blod är inte tjockare än vatten i dessa avseenden... :)

Ursäkta denna avstickare i tråden! :)