Vår fotograf stod kanske 15 meter ifrån, snett framför oss / på sidan av oss och rörde sig bara längs med väggen så att säga.
Han var inte fram och cirklade runt oss och det har jag nog aldrig sett någon fotograf göra på något av de bröllop jag varit på
Apropå hur man reagerar förresten...
Jag hatar att vara med på kort. Om någon tar fram en kamera så springer jag åt andra hållet eller gömmer mig bakom kaffekoppen eller något sånt. Jag vill inte vara med på bild, men på bröllopet hade jag ju liksom inte så mycket val om jag inte skulle ställa mig och skrika åt folk 
Men så fort dörrarna till kyrkan slogs upp och jag gick fram till maken (ja vi hade sån där brudöverlämning, men egentligen bara för att det passade bättre med medeltidstemat) så hamnade jag som i en liten bubbla.
Det enda jag var riktigt riktigt medveten om var maken och prästen och i perifirin surrade tärnor och marskalker samt näbbar...
En av näbbarna var lite mer märkbar än dom andra i och för sig då 
Men jag märkte inte fotograferna alls. I och för sig så var dom inte runt oss och surrade som sagt. Men jag tänkte inte ens på allt folk som satt bakom oss i kyrkan heller...
(vår lille näbb som tack och lov stal en stor del av uppmärksamheten)
