Tar ni lån för att gifta er?

Jag är uppfostrad att först ha pengarna, sen göra av med dem. Enda undantagen är bostad, bil och studielån. Så jag skulle definitivt inte kunna tänka mig att ta ett lån för en enda dags fest.

Nu råkar jag ha träffat en man som tjänar hyggligt och har kunnat spara pengar tidigare i livet, så vi kunde ha den fest vi ville och dessutom ha pengar kvar efteråt, men hade vi båda varit lusfattiga hade vi helt enkelt fått rätta mun efter matsäcken. Antingen hade vi sparat tills vi hade så det räckte, eller så hade vi valt en enkel vigsel utan stor fest om vi inte hade velat vänta.

Ta lån kan man väl möjligen göra om det är så att man väntar sig en stor inkomst i den nära framtiden men av någon anledning inte vill vänta med bröllopet tills den har infunnit sig. Men jag brukar tänka att har man inte råd nu har man inte råd sen heller. Under den period jag levde på extremt lite pengar hände det ibland att någon ville ha med mig på något jag inte hade råd med. När jag sa att jag inte hade råd hände då att någon erbjöd sig att låna mig pengar. Men jag visste ju att jag inte skulle ha mer pengar nästa månad, så jag skulle inte ha råd att betala för nöjet då heller. Och så tror jag det är för de flesta, även på en något högre nivå än jag levde på då.

Ska man ta lån ska man kunna överblicka alla konsekvenser, se hur mycket extra man betalar för räntan, och veta att man kommer att ha inkomster framöver så att man kan betala tillbaka. Likadant med att köpa saker på avbetalning. Jag brukar alltid räkna ut vad totalkostnaden blir då. Och så tänker jag att har jag inte råd med en tv för 5000:- så har jag definitivt inte råd med en tv för 6000:- även om jag inte betalar allting nu på en gång!

Du menar att alla som tycker det är en dålig idé att låna pengar till bröllopet automatiskt tycker det är ok att tvinga andra att hjälpa till? Det var en konstig slutsats. Det finns väl ingen som tycker det är ok att tvinga någon annan till någonting? (Ok, kanske någon enstaka urspårad bridezilla, men jag vet ingen som tycker det är ok.)

Jag tror snarare att det är många som tänker som vi, att vi är vuxna ansvarsfulla människor med egna pengar, vi ordnar vårt bröllop själva med de pengar vi har, och försätter oss inte i skuld vare sig ekonomiskt eller känslomässigt (tacksamhetsskuld).

Om någon har anhöriga som VILL hjälpa till är det ju roligt för dem, men för mig är både att ta dyra lån och att kräva hjälp av andra  tecken på samma omogna vilja att få allt man vill precis som man vill ha det oavsett om det är realistiskt eller inte.

Jag har alltid haft mycket ont om pengar, tills jag träffade min man. (Det beror inte bara på honom, det var flera saker som sammanföll så att jag började få bättre inkomster i samma veva.) Och jag har alltid insett att har jag inte råd att köpa x, så har jag definitivt inte råd att betala kostnaden för x PLUS räntor och avgifter som det blir om man lånar eller köper saker på avbetalning. På samma sätt som jag inte hade råd att missa att betala räkningar i tid, för jag hade inte råd med påminnelseavgifter.

Så om man inte förväntar sig stora inkomstökningar i den nära framtiden, just börjat på ett nytt jobb med bättre lön, snart får ett stort arv osv, så tycker jag man ska fundera hur mycket pengar man är beredd att lägga på extrakostnader i form av räntor. Hur många tusen är det värt att gifta sig nu och inte sen? Hur många tusen är det värt att få ett så tjusigt bröllop som man vill? (Och nu menar jag inte att själva bröllopet blir dyrare, utan den extrakostnad som räntor och avgifter utgör.)

Om man verkligen har räknat på exakt hur mycket man kommer att ha betalat i slutänden, tycker att det är värt det och ser att man kommer att ha de pengarna tillgängliga under kommande åren, då är det väl upp till en själv att fatta det beslutet. Så länge man inte bara tittar på hur mycket man "får" låna och vad månadsbetalningen blir, utan verkligen ser på hela kostnaden.