Bör man bli irriterad?
Om det ställer till problem för personer som är så nära och det inte går att ha en dialog om möjligheten till barnvakt, då kanske man dragit gränsen för hårt? Jag menar inte alls att barn ska vara självklara gäster överallt, men har man yngre halvsyskon som utesluts och föräldrar som tar illa upp, då ska man kanske fundera på vad principen och dagen är värd i förhållande till relationen till dem framöver?