Hehe, ja det är en bra tumregel 
Ja det där känner jag igen. Vi hade sotaren här för inte så länge sen. Och det är väl i princip enda hantverkaren vi behöver släppa in (om inget kommer att gå sönder framöver då). Men när vi bodde i lägenheten så var vaktmästarna där och sprang i stort sett varje vecka kändes det som.
Och det är så bökigt, man blir liksom "utkörd" från sitt eget hem på något sätt...
Ja man vill ju inte gå ifrån, det är ju liksom artigt att småprata.
Men när man jobbar så vill man ju inte att någon hänger över en och stör heller. Så det artigaste man kan göra är nog att hålla sig undan och låta dom jobba även om det känns konstigt 
Vad kul 
Lägenheten jag hade innan jag träffade maken var också ett sånt där fynd.
Den såg rent ut sagt för jävlig ut från början. Men värden totalrenoverade. Det enda han inte gjorde var att byta golv i hallen och vardagsrummet. Och så fick jag bestämma färg på köksluckor, kakel, tapeter osv 
Och inte blev hyran högre heller...
Han tyckte bara att det var dags, och att han inte kunde låta en tjej flytta in i den sunkiga lägenheten 
Ja det är kul när man kan få det lite personligt i alla fall.
Många hyreslägenheter är ju så trist opersonliga också med väldigt enformiga, färglösa tapeter med trista mönster (bara för att dom ska slippa tapetsera om för varje person som ska flytta in givetvis).
Men jag hade aldrig trott att det skulle vara så mycket att välja på när man byggde hus 
Jisses vad många val - överallt.
Det var ju inte bara att välja att man skulle ha en viss sorts kökslucka och en viss sorts handtag på dom, utan det var ju frågan om man skulle ha helskåp, halvskåp, takanslutning, öppet upptill, frostat glas, vanligt glas (i vitrindelen) eller kanske mönstrat glas. Skulle hyllorna i skåpet vara vita eller ekfärgade, skulle själva skåpen vara i någon färg eller i ek osv...
Typ 200 beslut bara för att få köket på plats, och alla beslut tog man ju mer eller mindre i blindo. Man bara antog hur det skulle se ut när det blev klart....
Bra fråga daniiel men det låter som att en bok från sjukhusvistelserna kan vara bra.
Hoppa över dom värsta bara, men "mörka" inget. Om boken ska med och visas upp så kan det vara bra att visa en lärare först så att det kanske går att lägga upp på ett bra sätt.
Och barn ser mer otäcka saker än vad vi nog förstår många gånger...
Man behöver ju inte skrämmas medvetet. Men om dom ska förstå fullt ut så behöver dom nog se även den mörkare sidan
Du kan använda textrutorna (antar att det finns) för att skriva en liten berättelse om fotografierna i boken och vad ni har gått igenom exempelvis, och så avsluta med någon eller några fina bilder på en pigg och glad dotter som kontrast till sjukhusbilderna
Berätta om era känslor. Hur kändes det när ni var där?
Oron innan, lättnaden efter...
