Jag är inte i samma sits som ni men ville bara säga att jag hoppas verkligen att det blir er tur snart!! Om ni inte redan sökt hjälp så gör det! önskar er all lycka till! KRAM!
Ps/ det är helt okej att vara bitter o missunsam, vem skulle inte vara det liksom!
har ni kollat att allt är som det ska? Vet nämligen en bekant som försökt länge, och när de väl kollade upp det så visade det sig att hans spermier inte kan simma, så det enda som gäller för dem är inseminering då spermierna inte kan ta sig dit på egen hand.
Har varit i en lite lik sits ett tag; hade rätt allvarliga ätstörningar i ett par år under mina sena tonår, tillräckligt allvarliga för att min mens skulle försvinna under flera års tid. Jag var väldigt säker på att jag hade förstört mina möjligheter att någonsin bli gravid i framtiden, så illa som jag hade svält min kropp under flera års tid. Det kändes helt fruktansvärt att ta in, men jag försökte acceptera att det var något jag fick lära mig att leva med. Sen, helt out of the blue nu i somras så blev jag gravid, trots att jag till och med gick på p-piller! Tämligen oväntat. Det slutade dock tyvärr med en abort, då varken jag eller min sambo kände oss redo att bli föräldrar nu (han är nyexaminerad läkare och har precis börjat med sin AT-tjänst, och jag har ett år kvar på min sjuksköterskeutbildning), så tajmingen var ju kass, men det gick, se på fan. Du ska se att det kommer lösa sig för er, även om det tar lite tid ibland :)
Jag har varit i samma sits. Nu är jag visserligen gravid och det efter att ha försökt i 1,5 år.
Har varit på utredning och det visade sig att det inte går att räkna ut eller förutse när jag har ägglossning, på grund av misstänkt PCOS. Men vi lär ha prickat in rätt dag eftersom det hände.
Men jag förstår hur du känner och hur ont i hjärtat det gjort när man se alla gravidmagar och småbebisar och ens egna högsta önskan är att få ha en egen.
Jag är livrädd för att få missfall och att det här är min enda chans typ.
När jag får frågan om vi inte ska skaffa barn säger jag bara att de är en allt för personlig fråga för mig att svara på. Samt att personen som frågar borde fundera på om det är en lämplig fråga att ställa. De brukar bli tyst...och den personen frågar aldig igjen!
Det löser inget, man man slipper förklara iallafall.
Vänta inte med att söka hjälp! Vet inte hur gammal du är, men gör en ordentlig utredning så fort det går! En väninna till mig hade försökt i 2 år (hon berättade aldrig att de försökte). Sen en gång kom det på tal och jag sa till henne att sök hjälp NU! (Hon var 38 då). Nu har de äntligen fått sin son efter 2 ivf-försök och hon är så himla glad att jag puschade henne!
Själv har jag haft motsatt problem. Alla mina 3 barn har blivit till, trots att vi använt effektiva preventivmedel hela tiden... Dessutom 2 missfall också dem med preventivmedel... Jag är ju enormt tacksam på alla sätt och vis, men under några år var det hemskt stressande att jag ideligen blev gravid när vi inte kunde eller ville ha barn just då. Jag är idag steriliserad och det känns bra. Livet är konstigt och inte rättvist. Antingen har man problem med det ena eller det andra.
Lycka till!!
Vi har försökt i två år men jag är så oregelbunden (3-4 mån emellan) så det är jättesvårt att pricka in. Vi har nu varit på kvinnohälsan och tagit prover, inget var fel. De tror till och med att någon av mina senaste blödningar avr ett missfall men sa att det var vanligt att ha upp till 3 missfall innan det blev något och oftast vet paret inte om att blödningarna var missfall. Det var någon viss procentchans att man fick missfall om man inte visste att man var gravid jämfört med om man visste det.
Efter mötet på kvinnohälsan och ett telefonmöte där de sa att alla prover var normala så är vi nu hänvisade till RCM. Kliniken som kan ge hormontabletter eller hjälpa en med befruktning.
Men just nu planerar vi bröllop så vi ska kontakta dem sen när "livet är stabilt", som läkaren uttryckte det.
Lycka till och håller tummarna för er.
Barn är verkligen ett mirakel och inte alls så lätt som man kan tro.
