Att vara med en man som har barn sedan tidigare
Vi har två barn vardera. Mina är förskoleåldern och hans är tonåringar. mina barn är här varannan vecka och hans barn varannan helg (samma helger som mina barn) och så är de här lite då och då under veckorna när de känner för det och de för för sin mamma.
Jag tar alltid huvudansvaret för mina barn, och han för sina. Även om vi självklart hjälps åt och finns till hands för varandra.
Eftersom mina barn är små och väldigt mammiga tar jag huvudansvaret för dem och sambon är mer som en extra vuxen. Detta har även gjort att eftersom han inte påtvingat/fejkat fram att vara någon sorts superlekfarbror som han egentligen inte är, utan mer funnits här och låtit dem i sin takt fått lära känna honom gjort att de har en fin kontakt. Barn märker ju om man forcerar och det funkar sällan.
Sambon är istället behjälplig mer på det sättat att han tex handlar och lagar maten de veckor när mina barn är här, vilket är jätteskönt för då slipper jag springa mellan köket och medla mellan två bråkiga barn.
Och jag försöker heller inte ta plats som någon förälder till hans barn. Jag pratar med dem och vi kan spela spel eller hitta på saker, men när det kommer till läxläsning, till att ta "allvarliga snack" så är det främst deras pappa som tar det. Och visst kan jag säga till dem om det är något, eller be dem göra något. Men jag ser ingen anledning att försöka uppfosta om dem , det har ju deras föräldrar redan gjort och gör så bra.
Och jag tror att i vårt fall, så har det funkat väldigt bra. Helt plötsligt började hans barn att vända sig till mig om de hade några funderingar som var för pinsamma att ta upp med sina föräldrar (frmaförallt den ena av dem) och det känns ju väldigt rolig, att de gillar mig. Jag gillar ju dem också, även om jag antagligen aldrig kommer ha samma sorts kärlek till dem som till mina egna barn.
Men det måste man ju inte heller ha. Det går inte att tvinga fram något sådant och det viktigaste är ju att vi är en familj där alla tycker om varandra och respekterar varandra. Att alla får känna sig omtyckta.
Och sen är det ju så att med barn kommer alla andra i världen i andra hand. Det är inte konstigt.
Vi har gemensamt bestämt att vi inte vill ha fler barn, 4 st totalt räcker alldeles utmärkt. Men jag är övertygad om att om vi hade velat skaffa fler barn så hade inte det barnet blivit mindre älskat av någon av oss.
Det finns en bok som heter "plastpappor och gummimammor" av Tilde de Paula. Den är väldigt intressant och berättar om olika familjer som berättar om problem, hur de träffades, vad som funkar, osv. Den kan jag verkligen rekommendera.