Så var det ju det här med självkänsla...

Jag var inte supersmal när jag träffade min make även om jag vägde ca 15 kilo mindre än jag gör nu. Men jag har varit riktigt smal och jag var väldigt vältränad förr innan jag råkade ut för en olycka.

Efter att jag träffade maken så skadade jag mig ännu mer och fick träningsförbud totalt samt två operationer med "hot" om steloperation om jag inte var mer försiktig. Så jag slutade ju inte gå upp i vikt.

Min underbara sambo (som han ju var då) sa då till mig en kväll när jag var riktigt ledsen över mina valkar och fula kropp - att "älskling, det gör inget om du gått upp några kilon, det blir bara ännu mer att älska" 
Det var vändpunkten för mig.
Istället för att gräva ner mig och tycka synd om mig (både för att jag ju hade ont efter operationerna och för att jag hade blivit "fet och ful" så började jag försöka fokusera på sakerna som var bra med mig. Saker som jag kanske själv tyckte om och sånt som maken gillade.
Det gick inte över en natt, och jag vägrar fortfarande att visa mig i baddräkt eller bikini.
Men nu mår jag så bra med mig själv att jag kan bjuda på att jag har lite "extra volanger" som tjejerna på jobbet kallar det...