Nu j*vlar händer det!

Har inte läst vad de andra skriver men tror du att ni är tidiga så va va då vi? Vi förlovade oss efter 2 månader från den dag vi träffades första gången, så rätt kändes det... efter tre månader sov jag inte en natt i mitt hus och efter fyra månader lade jag ut mitt hus till försäljning...

Vi hade diskuterat förlovning innan men sen sa min m2b att det va han som skulle välja datum och fråga... trodde inte att han ville så fort men det ville han och jag oxå. Vi hade kikat på vad vi ville ha för ringar innan för att han skulle fixa så att det blev som vi båda ville men sen beställde och betalade han dem. Det blev släta flacka vitguldsringar med våra namn in"stansat" på utsidan, 7 mm breda. Vi älskar dem båda två. Innuti står det "Idag, i morgon, för alltid. 14/2 2012. Namnen står ju redan på utsidan. Han överraskade mig med en hemlagad middag på alla hjärtans dag, jättemysigt och verkligen minnesvärt. När vi sen skulle lägga oss så gav jag min alla hjärtansdag present, en bok/album om en massa olika anledningar till varför jag älskar honom och foton på oss och sen kom det... jag har en present till dig med, då började jag kanske ana eller snarare hoppas även om jag trodde att han ville vänta längre än två månader... Han öppnade asken och frågade "Vill du förlova dig med mig"...

Så det blev inget direkt frieri om giftermål just då även om vi båda visste att vi ville göra det framöver... den frågan kom den 7e juli, på en semesterfest när vi hade jätteroligt på dansgolvet, kändes som vi var king and queen on the dancefloor den kvällen, det va så roligt och så romantiskt mitt i allt "stök" och han frågade "Vill du bli min fru?" Jag svarade "JAAAA, NÄÄÄÄR?" "Jag tänkte på nyårsafton", svarade han och jag frågade "I år???" Jag blev såååå otroligt glad och lycklig men sa att han nog fick säga det i morgon bitti oxå så jag visste att han menade allvar och så att jag inte drömt allt. Morgonen därpå va det första jag frågade när vi vaknade "Minns du va du frågade igår?" "Ja, jag vill gifta mig med dig på nyårsafton" svarade han då. Världens finaste... Dessa minnen kommer jag minnas så länge jag lever och jag ser fram emot att få berätta dem för våra barnbarn när vi blir gamla... :)

Så vi kommer att ha varit ihop och kännt varandra i ett år och två veckor när vi gifter oss och det känns så RÄTT!

Så med den långa utläggningen och förhoppningsvis några svar på dina frågor vill jag önska dig stort Grattis till att ha träffat din prins och till att det känns så rätt och stort lycka till med förlovningen till att börja med! :)

Nu har jag läst allas inlägg, jätteroligt att läsa hur ni andra förlovade er, vad det står i era ringar och hur länge ni var ihop innan osv..

Håller med Chicita i det hon skriver oxå.. jag va "förförlovad" med min första riktigt långvariga kille, jag va 18 han 19 år, det va en slät tumring i silver där det stod våra respektive namn samt datum då vi blev ihop, det kändes fint då, eftersom vi älskade varandra och trodde då att vi skulle leva våra liv ihop, men samtidigt kände vi oss rätt unga, vi hade inte ens gått ut gymnasiet och vi hade båda drömmar vi ville uppfylla efter skolan så en förlovning kändes för tidigt, för oss då... och mkt riktigt så flyttade jag till Sthlm och han levde sin dröm på hemmaplan så det blev inte vi men det va ett fint minne och det va en fin första riktigt långvariga pojkvän som varade i 2,5 år...

Efter några år i Stockholm trodde jag att jag hade träffat rätt även om jag inte då VISSTE att det va rätt... trodde inte på det mamma alltid sagt att man bara VET när det är RÄTT... utan det kändes bra, vi älskade varandra och ville dela våra liv ihop. Vi förlovade oss på riktigt, det va planerat så vi visste båda om det, efter det började bröllopsplaneringen, jag blev gravid men därefter hände något... det visade sig att han hade stora problem... något jag blundade för från början men som jag så här i efterhand nog visste men blundade för... han ville inte ha barn men jag valde att behålla det och flyttade hem för att få stöd från familjen...

Därefter har jag haft ett par längre förhållanden men nästan slutat tro på att jag ska träffa den där riktiga kärleken... det har lixom aldrig kännts helt hundra och jag har nog varit lite rädd efter det som hände oxå...

Förrän jag nu när jag va 30 år, träffade Mannen med Stort M på julbordet med våra arbeten... det sa klick för honom direkt medan jag nog inte vågade tro på mer än en flirt men när vi träffades för en fika helgen efter vad det klippt, det visade sig vara helt rätt och jag bara VISSTE, för första gången förstod jag vad min mamma pratade om när hon sa "Man bara Vet" och så var det... därför kändes det helrätt för oss att marschera fram så snabbt som vi gjort... inte för att någon ifrågasatt det ;) detta kanske inte hörde hemma i denna tråden men ville ändå skriva hur jag ser på det i om  Chicitas inlägg! :) Hoppas ingen tog illa upp! :)