Min mamma, totalt ointresserad. Är så ledsen! Långt.
Hej allihop.
Snälla ge mig råd om hur jag ska hantera detta! Jag och min sambo ska (äntligen) gifta oss, efter mer än 10 år tillsammans. Vi har dessutom en underbar son. Detta blev bestämt med kort varsel, vi ska ha en borgerlig vigsel med bara närmaste familjen och några nära vänner närvarande.
För att lite kort förklara min och mammas relation; vi står inte varandra nära, så har det alltid varit. Hon har helt enkelt inte varit intresserad av vare sig mig eller mitt liv. Ringer vi varandra någon gång så pratar vi om mig och familjen i kanske 10 minuter, sen får jag bara höra allt om henne, hennes jobb, hennes väninnor osv i det oändliga. Jag har försökt att bättra på vår relation genom att berätta lite mer om saker som pågår i mitt och familjens liv, både roligt och råkigt. "Släppa in" henne liksom, jag har inte gjort det så mycket innan, just för att jag blivit sårad av hennes totala (och då menar jag totala) ointresse. Men tyvärr, ingen som helst skillnad. Hon är som hon alltid har varit, enligt mig en egoist.
Nu var jag ju ändå så dum att jag trodde - eller nej, jag förutsatte faktiskt - att hon skulle bli glad när hennes enda dotter (inte enda barnet, men enda dottern) ska gifta sig. Fan vad dum man kan vara. Hon sa, när vi berättade - ingenting. Det enda hon frågade var varför vi inte skulle bjuda min moster (hennes syster). Sedan hördes vi inte av. På tre veckor. Inte ett telefonsamtal, inte ett sms, ingenting. Inte en enda fråga, inte ens ett grattis! Nu i helgen har vi (tyvärr) träffat henne igen. Då berättar hon att hon inte BERÄTTAT FÖR NÅGON att vi ska gifta oss! Inte för sin syster, inte för sina arbetskamrater, inte för sina vänninor, ingen!!! För "hon behövde tid att processa". Hon "blev så överrumplad" när vi berättade. Förlåt mitt språk men vad fan är det för fel på henne???! Det är en chock att min sambo sen mer än 10 år och jag ska gifta oss??! Skäms hon för mig på något sätt? Jag som heeeela tiden får höra att nu har den-och-den gift sig, som jag gick i skolan med, hennes vänninas barn osv i all oändlighet. Hon sparar tom för f-n bröllopsannonser från tidningen och kör upp i ansiktet på mig med jämna mellanrum, "Ååååh har du sett nu har h*n gift sig!" Men alltså inte när hennes EGEN DOTTER ska gifta sig.
Inte en enda fråga. Om vad jag ska ha för klänning. (Förutom; "Du ska väl inte ha nån jätteklänning eller jättefrisyr??") Om vad jag ska ha för ring. Om ceremonin. Om hur KUL det kanske är att vi ska gifta oss? (Inga av mina syskon är gifta, jag är först.) Fortfarande, inte ens "grattis vad roligt"! Jag anade ju att detta skulle ske. Ändå är jag så jävla ledsen. Jag har ju dock blivande svärmor, som är helt underbar och intresserad, och utbrast ett glatt "ja det var ju på tiden!" när vi berättade.
Hur kommer man över detta? För jag vet ju att det är så här hon ÄR. Hon BRYR sig inte. Hennes universum kretsar kring HENNE och ingen annan. Men varför beter hon sig som att hon skäms? Som att jag är en 18-åring som släpar hem en kille jag känt i 3 månader och berättar att jag ska gifta mig? (Inget illa ment nu till alla unga i forumet, det är den bästa metafor jag kan komma på.) Snälla säg inte att jag ska försöka få henne mer delaktig för jag fixar inte mer kalla handen, och jag krälar inte mer i stoftet efter hennes bekräftelse, jag får den nämligen aldrig.
Vad hade ni gjort? Tacksam för all input. Ni undrar väl över min pappa förresten, han är totalt under mammas stövel, behandlar henne som en porslinsdocka, säger aldrig emot henne och aldrig ifrån. Han har inte heller sagt grattis...
Snälla, hjälp! Detta får inte förstöra vår dag 
Jag måste skaffa tjockare skinn, det är helt klart. För att vara lite humoristisk; jag brukar säga till sambon att hon hjälper mig att se exakt vilken typ av mamma jag INTE vill vara. 
De vill ha honom för sig själva, busa och leka och skämma bort honom. Och jag kan lugnt koppla av hemma och veta att han har det toppen. Precis som du skulle jag aldrig låta min mamma passa min son, hon känner honom inte. Det gör mig så ont att hon visar honom samma ointresse som mig. Men det är ju inget att göra åt, som jag skrev innan så ska han få välja själv när han blir äldre och då kommer han inte att vilja träffa henne om det fortsätter så här. Då tar hon säkert på sig stora offerkoftan, men då är det för sent! Nånstans hoppas jag ju att hon ska inse det, men jag räknar inte med det...