Min mamma, totalt ointresserad. Är så ledsen! Långt.
Wow. Tyvärr känns det här skrämmande likt min situation. Dock inte när det gäller just bröllopet utan den allmäna inställningen. Avundsjuka på svärföräldrarna, ständigt denna ifrågasättning av varför man åkte dit i helgen och inte till dem, "ni är alltid där och aldrig här".
Det som dock fick mig att tänka till ordentligt var just det där som du skrev med att din mamma inte hade berättat för någon om bröllopet. För ett par veckor sedan sade min mamma till mig att hon inte pratar med sina jobbkompisar om sina barn (mig och min bror) för att hon inte känner att hon har något att berätta, inget att vara stolt över.
Till saken hör att jag läser till läkare, har alltid haft alla MVG och kom i på läkarlinjen direkt efter gymnasiet. Antar att det faktum att jag tog studieuppehåll i våras nullifierat allt jag gjort innan. Min bror läser till gymnasieingenjör vilket han också kom in på med en gång, och är jätteintresserad av det han gör.
Tycker det är så trist att vissa människor beter sig så, vet inte vad de tror att de kommer åstadkomma genom att nedvärdera en, men inte blir det bättre av det. Det gör också så fruktansvärt ont när de pratar om en som att de skäms över en, att de tycker att man inte gjort någonting rätt i deras ögon.
Angående handfasta tips så kan jag nog inte ge några bra, som sagt var sitter jag ju fortfarande fast i samma situation, det enda jag kan säga är att i största mån låta henne komma till dig. Om hon nu alltid klagar på det du gör/inte gör, och är totalt ointresserad så visa att om det inte är ett gemensamt utbyte när ni träffas så är det inte intressant. Svårt, jag vet, men det kommer till en punkt då man inte orkar kämpa längre, som du skrev, man söker inte ens bekräftelse längre, och då är det ett dödläge.
Jag var väldigt bekräftelsesökande en lång tid, bara för att hon fick det att verka som att jag var tvungen att gottgöra något jag hade gjort på något sätt. Nu har jag dock kommit fram till att det är inte jag som har problem med det som hänt, utan hon. Då är det hon som får lära sig att hantera att allt inte blir enligt hennes planer, särskilt inte om hon någonstans tror att hon har tänkt ut hur jag ska leva mitt liv!
Bara att hoppas att saker och ting blir bättre, jag känner med dig! 