Min mamma, totalt ointresserad. Är så ledsen! Långt.

Åh det låter precis som min mamma. Totalt ointresserad av mig eller sitt barnbarn, men det hade vart rätt okej och jag hade inte brytt mig särskilt mycket om det inte vore så att hon pratade massor med vår släkt och sina vänner. Om oss. Detta är ju fantastiskt roligt, kanske ni tycker. Nja, eftersom hon skjuter sig själv upp i skyarna. Hon berättar ofta, gärna och glatt hur hon vart med sitt barnbarn och passat honom för att "hjälpa" till, och dte låter att vi har det så jobbigt mm. Bara det att hon ALDRIG varit barnvakt, inte ens 15 min när jag varit på toaletten, och dom träffas så sällan att sonen vet vem det är, men han känner henne inte.

Ofta får man höra "gud vad skönt att du har en mamma som ställer upp så" eller "vilken fantastisk mormor hon är som passar honom flera gånger i veckan, tänk om jag skulle ha en sån mamma/mormor till mina barn" eller det värsta "om ni behöver hjälp med barnvakt så ofta, så kanske det skulle vara bättre om ni hade väntat ett par år innan ni skaffade barn."

Min egen mormor var helt fantastisk när jag växte upp och trots att hon nu driver mig till vansinne är hon fortfarande nu 82 år min bästa vän och det känns lite som om min mamma vill ha samma "stämpel" eller rykte om sig eller vad man ska säga. Jag vill inte att hon ska vara barnvakt eftersom hon inte känner sonen, men jag skulle aldrig säga nej om hon frågade och jag har bara frågat henne en enda gång, och det var när sonen var 1 år och jag skulle på en begravning, under ett par timmar. Hennes svar var "Jag vet inte, vet liksom inte vad jag ska göra med honom, det är nog bättre om du stannar hemma istället". Att ta med honom var uteslutet då det var ett relativt jämngammalt barn som dog. Jag kommer nog aldrig fråga henne igen, innan han själv är stor nog att fråga själv om han får vara där. Vi träffas 1 gång/varannan månad ungefär. Vi bor 11 min ifrån varandra.