Ni som önskade er pengar, hur mycket fick ni?

Vi var 38 när vi gifte oss, vet inte om det ska kvalificera mig till "de som vet bättre". Eftersom du poängterar din ålder...
Och jag tycker att pengar är en bra present.
Sen tycker jag att det är girigt att formulera sig som om man kräver presenter oavsett vad det är för present man vill ha.
Vi ville att våra gäster skulle komma, och vi visste att dom skulle få en kostnad vad gällde kläderna om dom valde att följa klädkoden.
Så vi skrev uttryckligen på flera ställen att den största gåvan dom kunde ge var att följa önskemål om klädsel.
Men efter att flera sagt (de vi berättat för innan vi skickade ut inbjudningarna) att man inte kommer tomhänt och dom ville veta vad vi önskade, så la vi till att om någon trots allt ville ge en gåva så ville vi helst av allt ha ett bidrag till antingen festen eller bröllopsresan...
Vår resa bokades inte via någon resebyrå. Men visst det kanske hade varit bättre takt och ton att önska sig presentkort och sen åkt på en resa vi inte ville åka på då...
Själv tror jag ju att våra gäster uppskattade mer att vi fick den resa vi ville ha och önskade, även om den inte gick via ett resebolag.
 

Krystal: Jag håller med dom som säger att det inte är en bra idé att skriva ut kontonumret i inbjudan.
Om jag får en sån inbjudan så känns det som att jag måste lämna en peng (och gärna en stor) för annars är jag inte välkommen på bröllopet.
Och det kanske hade varit skäl nog för mig att tacka nej faktiskt... 

Jag antar att du är läskunnig eftersom du skriver här.
Dock verkar du ju inte ta in något av det du läser, eller så läser du bara det du kan klaga på.

En del av oss har sagt att det är våra gäster som bett oss att önska något. Och eftersom vi då har alla prylar vi behöver så har vi önskat ett helt frivilligt bidrag till resan eller annat. On demand - så att säga.

Att undra över varför någon väljer att skänka 70:- (eller tja snittet hamnade ju tydligen där) när dom lika gärna hade kunnat låta bli att skänka något alls och man hade varit lika glad ändå, är inte konstigt.
Det betyder inte att hon som hade den funderingen tycker att gästerna gjort fel eller att hon är sniken. Dom var gladast för att folk kom, som hon skrev. Men gästerna hade lika gärna kunnat låta bli att skänka något.
För det känns ju lite som att om man ger en gåva så ger man mer än 70:- annars kan man som sagt lika gärna låta bli när det inte är ett krav.

Men du som är så otroligt vuxen och förståndig kanske inte förstår logiken i det, utan det är bara din åsikt och din tolkning som gäller?

Jag måste nog säga att jag tycker att det är mer omoget att sitta och skriva sådana inlägg som du gör under anonymitetens trygga filt, än att säga att "om någon vill ge en gåva, trots att vi är helt nöjda med bara er närvaro så önskar vi oss detta..." 

Du får gärna ha din åsikt, precis som alla andra. Men du kan ju uttrycka den på ett bättre sätt.
Jag är i alla fall rätt trött på idiotförklaringarna du gjort här i tråden. 

Jag är inte medlem på hästnet och jag heter inte Johanna.
Det är med till att dra slutsatser här alltså.

Vart sa jag att du är värdelös eller knäpp? Eller dum i huvudet?
Och vart har jag sagt att jag är bättre än dig?
Du är duktig på att dela ut smällar, men du kan inte ta kritik tillbaka.
Du får alltså döma alla som omogna och tala om att du minsann till skillnad från alla andra är vuxen.
Men du kan varken framföra eller ta kritiken på ett vuxet sätt.
Att lägga åsikter och ord i munnen på mig är inte heller särskilt moget. 
Jag säger att du gärna får ha dina åsikter, men att du kan framföra dom på ett annat sätt.
Om någon säger att deras sätt är det enda rätta så är det i alla fall inte jag. 
Och att säga att jag brukar säga saker, när det hänt en gång är ju bara aningen överdrivet.
Jaja...  

Tänk lite nu va.

Du börjar anklaga mig för att vara någon jag inte är.
Du säger att jag har kallat dig saker jag inte gjort.
Det visar inte på att du klarar av att ta kritik direkt när du måste hitta på saker för att få mig att framstå som elak.

Jag har inte heller sagt att man måste ge något. Det är ytterligare en sak som du nu själv har hittat på.
Och det där snacket om att "gå emot deras vilja" vet jag inte heller vart det kommer ifrån. Det visar bara ännu mer på att du inte verkar läsa det man skriver. Eller i alla fall inte förstår vad man skriver...

Det här börjar spåra ut.
Det går inte att diskutera med någon som hittar på saker och läser mellan raderna och sen drar fel slutsatser.
Som jag sagt flera gånger nu. Du har rätt till din åsikt. 
Men du behöver inte sitta och säga att folk är barnsliga mm bara för att du inte tycker som dom.

Du har bestämt dig för att jag är dum och elak, och du tolkar allt jag skriver på det sättet oavsett vad jag skriver.
Så då får du tycka att jag är dum och elak då. Det är inte mitt problem.
För mig är det slutdiskuterat med dig nu i alla fall.
 

OMG... "slicka mussla"...
Och du vill fortsätta diskussionen? 
Nejtack, den nivån sänker jag mig inte till.
Jag är visst inte så "mogen" att jag börjar slänga in förfinade könsord. Så du vinner, du är störst bäst och vackrast och alla som inte håller med dig är rövslickare.
Ok? 

Tänkte inte skriva mer över huvud taget i denna tråd men kan inte låta bli.

Jag har svarat anonymt i denna tråd angående hur mycket vi fick av våra gäster, helt enkelt eftersom jag inte vill att andra dömer dom som varken snåla eller givmilda.
Jag hade inte tänkt berätta över huvud taget om vad vi fick. Det känns lite privat, men man kunde lämna den uppgiften anonymt alltså använde jag den funktionen.

Vi blev ombedda att önska oss något - av våra gäster, dom som visste om att vi skulle skicka ut inbjudningar bad oss skriva i inbjudan vad vi önskade. (Vi gjorde en kompromiss och skrev det på hemsidan)
Vi ville nämligen inte ha något alls från första början. Eller jo, vi ville att dom kom och firade med oss, och om dom så önskade så fick dom gärna klä sig enligt vårt tema men inte heller det var något krav..

Jag har alltså inte svarat anonymt "för att jag vet att det inte är socialt accepterat att önska sig pengar".
Utan för att jag egentligen inte anser att någon annan har med storleken på gåvan att göra.

Vi bekostade hela bröllopet ur egen ficka, samma med resan.
Pengarna vi fick gick faktiskt i slutänden till en extra bröllopsresa (eller tja dom räckte till en del av "bröllopsresan 2.0" men inte helt) då vår första blev helt förstörd pga sjukdom.
Gåvor var helt sekundärt för oss. Vi ville bjuda våra gäster på en oförglömlig dag, och det gjorde vi.
Att några valde att ge oss något tillbaka var för att dom ville det.
Och när vi båda är strax under 40 och har nybyggt hus, två kompletta uppsättningar av inredning och dessutom all inredning från min mammas dödsbo, så kändes saker inte som rätt grej att önska sig.
 
Det här med att önska sig pengar till resan i bröllopspresent är inte bara något som vi lantisar gör.
Och det är inte heller något som bara unga gör. 
De senaste 10 bröllopen jag har varit på (och jo jag har varit på några i "storstan" också) har 9 st haft pengar till resa som önskemål. Och brudparen har varit i alla åldrar och samhällsklasser.
Det är praktiskt, enkelt för gästen att ta med ett kuvert med grattiskort och en slant (om man vill, ingen hotar någon med stryk om dom inte kommer med pengar liksom). Varken gästerna eller brudparet behöver släpa med sig stora otympliga paket till och från lokalen.

Men som med allt annat så är det en önskan och man behöver inte se önskelistan som en inköpslista, oavsett vad som står på den. 
Vill man inte ge pengar så ger man något annat - eller inget alls. Det är helt upp till en själv.
 

Bra formulerat 

Jag vet ingen som blir besviken på om dom får en present med lite tanke bakom även om dom önskar sig något annat. 
Det är skillnad på att givaren ger något av omtanke - och att givaren ger något "för att det ska vara så".
Vi har allt vi behöver, jag har precis investerat rätt stora pengar i en fin servis som är komplett. Sen dog mamma och jag har nu hennes kompleta servis också.

Så att få ett kuvert eller två i en servisserie som jag inte sparar på och inte kommer att börja spara på heller bara för att givaren tycker att "man ska ge bort en servis till den som gifter sig" eller en vas eller vad det nu kan vara, hade jag ju inte uppskattat särskilt mycket eftersom det visar att personen faktiskt inte bryr sig om att ta reda på om vi skulle ha tyckt om presenten eller inte. Det är ju så lätt att fråga någon av våra föräldrar liksom...
Men jag hade inte blivit arg på den som köpt det liksom, utan mest sett det som att "jaha, så mycket brydde sig XX om våra önskemål".

Men även fast vi önskade pengar till bröllopsresan (eller vi skrev bidrag till resan, det hade lika gärna kunnat vara en flaska Italienskt vin eller något eftersom vi skrev ut att vi skulle till Italien) så blev jag jätteglad över den lilla boken om kärlek (värd 20:- på Bokia) som två av mina jobbarkompisar kom med. Dom hade ju faktiskt lagt pengar på kläder och sånt också, så jag var glad att dom över huvud taget var där...
Och skoltavlan med medeltidsmotiv som mina kusiner gav oss sitter i köket och pryder sin plats.
Bara för att man önskar sig en sak så betyder det ju inte att man inte kan bli glad över något annat.

Eller skulle du bli arg och besviken om du fick ett nytt täcke till hästen av någon som visste att täcket du hade var slitet, om du önskat dig delar till en servis i julklapp?
Eller om någon kom med pengar fast du önskat dig saker?

Det finns olika anledningar till att man önskar sig pengar.
Ibland är det för att man inte kan komma på något annat att önska, man har allt och man vill egentligen inte ha några gåvor alls. Men släkten tjatar för att dom vill ge något....
Ibland är det för att man faktiskt inte kan frakta sakerna från lokalen. Visst kan man kanske få med sig två champagneglas och en flaska mousserande. Men två brödrostar, en micro, en halv servis och massa andra saker kan vara svåra att frakta 50 mil på bussen, tåget eller flyget.

Men det är ju precis det jag skriver.
Att en present med en tanke bakom kan vara mer värd än det man hade som önskemål.
Och om man ska önska sig något av många så går det ju inte att önska "den där tavlan". För alla kan ju inte köpa just den  

Argumentera inte med mig när vi håller med varandra  

Poängen var att du skrev att du hade blivit besviken om personen inte ville ha gåvan som du lagt ner så mycket tid på att finna. Och jag ville visa att man knappast säger nej till en present om det inte är så att man faktiskt inte kan frakta den därifrån eller något annat som gör att gåvan var olämplig. 
Vi skulle ju som exempel kunna säga att vi gifte oss 50 mil hemifrån. Och att den där tavlan var rätt stor...
Om jag då hade haft som önskemål att få bidrag till festen eller bröllopsresan just pga att jag visste att vi skulle få transportproblem så kanske jag hade blivit lite frustrerad. Tavlan är ju lika fin och jag hade blivit lika glad över att du kom ihåg att jag sagt att jag tyckte om den, för det visar ju på att du är en bra vän som lyssnar.
Men jag kan inte få hem tavlan...
Det kanske innebär att jag måste be någon annan att ta med den, eller att någon annan får försöka skicka den till oss med post... Det blir en kostnad för mig och tavlan kanske inte ens är hel när den kommer hem sen.
Helt plötsligt blev den där gåvan ett problem, även om det är ett kärt problem...
Eller säg att du jagar. Och du vet att jag älskar älgkött. 
Så du kommer med flera kilo älg, styckat och klart, kanske lite mald färs också + en älgskank till hunden, alltså en gåva som skulle vara värd flera tusen om man köpt det i butik.
Men där vi är och firar fanns ingen kyl, det är mitt i sommaren och om inte någon avbryter festen och tar med köttet hem så vi kan hämta det där senare, så kommer din väldigt omtänksamma gåva att bli förstörd...
Förstår du hur jag menar 

Om någon har svårt att få ihop pengarna att bjuda in till fest/middag och alltså önskar sig bidrag till det, så går dom ju knappast och bokar upp ett slott och 7-rätters sittande meny. Utan dom rättar munnen efter massäcken och försöker bjuda på något dom har råd med även om dom inte skulle få in några pengar alls i gåva. Men det kanske betyder att dom får leva på existensminimum i flera månader efteråt för att komma ikapp med ekonomin om dom inte får några pengagåvor för att lösa eftersläpande räkningar och kanske till och med lån. 
Eller om det finns ett konto att sätta in pengarna på (jag gillar fortfarande inte kontonummer i inbjudan, men ok på hemsidan eller om det lämnas ut av föräldrar, toastmaster eller någon) så kanske dom ser att dom faktiskt har råd att bjuda på vin till maten istället för ICA's cider eftersom att pengarna då kommer in i förskott.

På ett vanligt svenskt bröllop så går man inte plus i slutänden. Det blir alltså inga "gå ut på krogen-pengar" kvar som du skrev om tidigare. 
Och jag tror inte att du behöver vara orolig för att någon skulle kunna finansiera en brakfest med pengagåvor, speciellt inte när man oftast inte får gåvorna förrän efter att festen är bokad och betald.  

(Nu skriver jag inte bara till dig, men inledningen är kopplad till ditt inlägg, därför citerar jag dig.)

Tja jag är snart 40, men som synes tidigare i tråden så räknades jag också in i kategorin "ung och dum" bara för att jag hade "fel åsikt" 
Visst får man livserfarenhet med ålder.
Men en 20-åring som varit med om mycket i sitt liv och en 40 åring som levt ett relativt skyddat liv kan vara på ungefär samma nivå erfarenhetsmässig. Ja 20 åringen kan till och med ha mer livserfarenhet i det fallet... 
Samma med vart i Sverige man bor.
Att vissa landskap eller orter ska ha en annan kultur håller jag inte med om generellt.
Däremot så är det olika beroende på hur ens släkt och vänner är uppfostrade och alltså vilka kretsar man rör sig i.

Hade jag hållit ihop med min första seriösa pojkvän någonsin så hade vi antagligen haft ett billigt budgetbröllop med hemlagad buffé i någon "tvättstugelokal" som vi önskat oss bidrag till så att vi hade haft råd med alkohol. Han hörde nämligen till samhällets bottenskrap om man ska uttrycka det så med kriminalitet och våld.
Det betyder inte att han inte var en fin människa innerst inne. Men kultur och pengar var två saker som saknades... (och det sa han ofta själv också, han ville därifrån och jag var ett steg på vägen då jag kunde lära honom om en "annan värld")

Om den första som jag förlovade mig med och jag hade hållit ihop så hade det antagligen blivit ett klassiskt bröllop med mörk kostym, sittande trerätters på en herrgård, då hans föräldrar var sådana som håller på traditioner. Och även om dom inte försöker framstå som bättre än dom är, så var ytan viktig.

Om jag hållt ihop med mitt senaste ex så hade det antagligen blivit borgerligt bröllop med dunderfest där alkoholen var det viktigaste och middagen sekundär. Lokal och kläder skulle varit så billiga som möjligt. Det viktigaste var att man hade kunnat få en dunderfylla och festa med hög musik till långt in på dagen efter utan att några grannar klagade.

Maken och jag är mer på samma nivå, och även hans släkt.
Vi ville ha ett bröllop som var mer än ett kärt minne för bara oss. Vi ville ge våra gäster en upplevelse som var utöver det vanliga utan att för den delens skull behöva kosta skjortan för varken oss eller våra gäster och därför blev det temabröllop då fler än vi är intresserade av historia.

Jag är född i Södermanland men bor sen drygt 30 år tillbaka i Dalarna. Min farfar och min mormor hörde till samhällets topskick i den stad jag är född. (och nej jag har inte skrivit fel på farfar och mormor).
Farmor var bondjänta och därför skar det sig med farfar så dom skildes. Morfar var fabriksarbetare så mormor blev avskriven av sina föräldrar eftersom hon gifte sig av kärlek och inte inom sin samhällsgrupp.
Så jag har från väldigt ung ålder varit med om både riktiga bondekalas med dignande matbord där man pratade i munnen på varandra och allt bara handlade om att umgås och må bra.
Till snofsiga middagar med serveringspersonal, där man var tvungen att hålla reda på vilka bestick och glas som var vilka och hur man höll armbågarna när man skar köttet, vilken bordsgranne som man måste prata med även om dom är tråkiga och vilka man kan undvika beroende på bordsplaceringen.
Jag har alltså sett i princip hela samhällets olika klasser och varit en del av dom. Och min slutsats är att vi ändå inte är så olika i slutänden. Visst har olika samhällsgrupper sina sociala regler för hur man ska bete sig.
Men så länge som man "rör sig inom sin grupp", vilket man ju faktiskt för det mesta gör när man bjuder in till bröllop. Så vet man vad som är socialt accepterat inom gruppen.
Och även om det inte passar alla andra här på BT så passar det förhoppningsvis brudparets gäster i alla fall...