Vårdnadstvist, vad händer om den andra parten inte dyker upp?

Jag tycker att samhället är så mesigt då det gäller pappor.
Vi har sedan separationen varit hos familjerätten flera ggr och det var endast sista gången som dom öht sa något om att han borde tänka på sin dotter.
Bara därför dök han inte upp på nästa inbokade tid.

Nu bor han inte på sin folkbokföringsadress (som han blev vräkt från), för att han vill slippa att få post från alla myndigheter som skickar räkningar och kravbrev till honom.
Han bor med sin flickvän och advokaten skickade rekomenderatbrev till båda adresserna.
Så han får en lapp om att det finns brev att hämta, men kan ju låtabli att göra det...vilket är troligast eftersom att han undviker allt som kan vara obekvämt och besvärligt.

Om det då är så att man inte kan fortsätta ärendet utan att någon personligen sett till att han fått papperna, då känns det lite dagis.
En vuxen människa som självmant håller sig undan allt ansvar, hur många chanser ska en sån få?

Och att överlämna det personligen går nog inte om ingen sätter sig och väntar utanför dörren där han och hans flickvän bor.
För något känt telefonnummer så att man kan nå honom, det finns inte heller.

Jag vet att jag kan höra med advokaten, men jag tänkte höra om någon vet hur det brukar se ut eller om någon kanske varit i samma sits.

Tack Passionsblomman för svaret.

För mig är det här steg ett.
Det är svårt att ha gemensamvårdnad med en person som inte finns där rent fysikt och tar hand om barnet, som det absolut inte går att prata med ang saker som gäller barnet för att han bara kan tänka på vad han själv vill ha och vad han vill göra.
Vi ska flytta, hon ska byta skola och två underskrifter behövs....men han skriver inte på några papper.

Men det största och viktigaste för mig, den frågan som berör mig mest.
Det är vad som händer henne om jag plötsligt inte finns i livet längre.

Om jag försvann skulle hon hamna hos sin pappa, en pappa som inte bryr sig, som inte kan ta hand som sig själv ens.
Hon skulle förlora sitt hem och sina vänner.
Hon skulle förlora den pappa hon har i vardagen, den hon kallar för pappa.
Hon skulle förlora sin lillebror, sina morföräldrar, mostrar, farmor och farfar (inte biologiska)
Jag vet inte riktigt vart hon skulle hamna eller hur hon skulle må....det känns fruktansvärt.

Det här MÅSTE jag förhindra.
Först behöver jag få ensam vårdnad.
Till sommaren gifter vi oss.
Sedan ska det skickas in en ansökan om adoption.

Och visst, det får ta sin tid....
Men jag längtar tills jag kan släppa oron för hur min dotter kommer att få det om något händer mig.

I det här fallet har det många gånger känts som att pappan har rättigheter och jag skydligheter.
Och det vill jag gärna få ett slut på.

Det där med fosterhem har jag hört flera fall om.
Dom tänker ju inte ett dugg på barnen!
Det verkar bara handla om föräldrarnas rätt till sitt/ sina barn, inte barnens rätt till en trygg och sund uppväxt!