Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

Tack för era svar! Snälla var inte för snabba med att döma. Han mår dåligt och känner sig självklart som en börda, och det är nog mest det som tär på förhållandet, inte ekonomin i sig även om det var så jag vinkade det. Det går verkligen upp och ned. Jag vill ju stötta honom och vi vill ha en familj i framtiden, ibland tar bara tålamodet och orken slut. Det är svårt att prata med honom om hur det känns för mig eftersom jag vet att det är värre för honom, samt att han är så pass instabil och känslig så han tär det som personligt påhopp. Tack igen för era svar. Jag vet att det inte r optimalt att planera bröllop i vår situation, n jag vill ju vårt bästa ocet betyder så mycket för honom. tillbaka det löftet nu så mycket

Sorry, mobilen krånglar. Tär jag tillbaka det löftet så kommer han se det som att jag inte vill ha honom. Det är liksom allt eller inget. Vi kämpar på men ibland vill man liksom ha lite ljus i tillvaron också. Kram på er.

Vill bara säga att jag inte alls menade att klaga på någon som är ekonomiskt beroende av sin sambon/make m.m. Jag vet att sånt kan hända i vissa perioder och sjukdomar rår man verkligen inte för. Det Hron var väl mest ett rop på hjälp från min sida. Det är tungt att vara den som ska stötta hela tiden. Önskar han kundefå prata med någon men det är komplicerat. Får se om vi ändå kan få hj ä lp utifrån för det går inte att vara

både flickvän och terapeut. Tack för att ni lyssnade.

Min sambo får inte tillräcklig hjälp i mina ögon, och eftersom han har de problem han har så känns det som att det ligger på mig att se till att han får det... Han har varit hos läkare på vårdcentralen och äter tack vare det antidepressiva sedan snart två år tillbaka, men han har ingen psykolog eller liknande att gå till. Han har ingen djup depression utan det är mer ångest, oro och sömnproblem som startade redan innan han blev arbetslös - det har dock av förståeliga skäl inte blivit bättre av arbetslösheten.

Av skäl jag inte kan gå in på får han ingen sjukersättning eller liknande, jag orkar inte sätta mig in i hur allt sånt funkar men vi klarar oss på det vi har och det viktigaste (trots min trådstart) är att han kan må bättre och hitta en mening i tillvaron, inte att vi får mer pengar. Ibland blir man dock lite less på den ekonomiska biten, men så är det nog för många.

Tack igen passionsblomman, jag ska verkligen försöka se till att han/vi får den hjälp det krävs för att vi båda ska må bättre. Jag vill honom ju så väl men ibland sjunker man ner i det svarta trötta hålet där man inte orkar något mer, där man inte orkar ha tålamod och inte orkar vänta på att det ska bli bättre. Så var det i torsdags, men sedan dess har jag samlat nya krafter och vi kämpar vidare sida vid sida.