Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!
När jag och min make träffades, så gick jag gymnasiet och han var arbetslös. Vi flyttade ihop, jag hade mitt studiebidrag och ett par extra tusenlappar från ett extrajobb. Han jobbade ibland extra också, men levde på alfakassa.
Efter inte fullt 6 månader som sambos, så fick han en fast anställning (han är kvar där än idag, 6år senare). Jag hade dessutom blivit gravid, så bara ett par månader efter det fick vi vår dotter. Jag hade då kvar en termin av gymnasiet. Jag var då mammaledig ett år.
Efter det har jag försökt läsa klart gymnasiet på folkhögskola samt VUX, det har dock inte var lätt alls. Dels har vår dotter ett medfött hjärtfel som har gjort att vi varit på flera sjukhus runt om i landet och haft långa sjukperioder hemma med henne. Då maken är den som haft ett jobb, så har ju jag blivit den som varit hemma.
Utöver det har jag mina ega problem. Jag fick för ca 2år sedan problem med gallan och kunde inte gå i skolan för jag var så sjuk. Jag fick bukspottkörtelinflammation och blev inlagd. Efter ca 6 månader fick jag tillslut min operation. Det hade ju dock gjort att jag pga min egen sjukdom missat en hel termin.
Sedan började jag må dåligt med depression, panikångestattacker och väldiga sömnproblem. När man mår så, så är det inte lätt att ta tag i saker och ting och bara bita ihop. Man mår inte så med vilje, man gör det inte för att man är lat och tycker det är kul att sitta hemma. Man mår fruktansvärt dåligt och när folk runt om anser att man "snyltar" på tex en sambo eller att man är lat och inte orkar ta tag i det, så förvärrar det oftast bara saken. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte kunde fungera "normalt". Att jag inte kunde ta hand om familjen, hemmet och min skolgång som jag borde. All den skuldkänslan bidrog bara till att jag mådde ännu sämre.
Tillslut visade det sig att jag tydligen har något som heter PMDS, vilket är en extrem variant av PMS. Jag fick då börja pröva mediciner och efter dryga halvåret hittade jag en som fungerar bra. Äntligen! Trots det, så kan jag få "återfall" och må dåligt. Vår dotter är ofta sjuk och länge. Jag är alltså ändå hemma mkt mer än dom flesta.
Jag har alltså "levt på" min make under nästintill alla 7år som vi varit tillsammans och jag har fortfarande inte gjort klart gymnasiet, så jag kommer behöva "leva på" honom ett tag till.
Vi fick faktiskt höra av några vänner till oss att dom tyckte att jag just snyltade på min make, att jag bara gick hemma som någon hemmafru och förväntade mig att skulle försörja mig. Varken jag eller maken har varit med om något mer sårande. Maken tyckte det var otroligt ledsamt att någon kunde se ett familjeliv på det sättet, för för honom är det en självklarhet att man delar på allt och hjälps åt. Han tycker inte att hans pengar är enbart hans egna, utan det är familjens pengar som ska gå till att familjen har det bra. Jag håller med honom och om jag hade en inkomst, så skulle den gå oavkortat till familjens gemensamma kassa. Den lilla inkomst jag haft under åren, tex vårdbidrag, studiemedel och har jobbat yttepytte lite.. ja, det har ju såklart gått till familjens omkostnader, sparande och nöjen.
Vi ser dock på saken som så att är man en familj, så är allt mitt ditt och allt ditt mitt. Vi hjälper och stöttar varandra genom allt och vem vet när det kanske vänder? Om 5år kanske det är jag som har ett jobb och min make som är sjuk eller arbetslös och inte har någon inkomst. Livet är långt och kan svänga många gånger, det är omöjligt att veta vad framtiden bär med sig.
Är man inte beredd att hjälpa sin partner genom tunga tider, att ställa upp för den andra, att finnas där oavsett vad... ja, då kanske man inte ska vara tillsammans anser jag. Är man inte beredd att ta det bra med det dåliga och ha lite tillit till sin partner och relation, att kunna tänka bortom problemen man har just nu och orka ta sig igenom dom tillsammans.. nej, då bör man inte vara tillsammans och absolut inte gifta sig är min åsikt.
Andra kanske tycker och tänker helt annorlunda, men så ser jag på saken.