Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

Åå jag kan känna igen mig, ur båda synvinklar då jag varit båda den som blir försörjd och den som försörjer. I mitt förra förhållande bodde jag med en kille som tjänade drygt 40000 och jag pluggade utan att ta lån, han betalde hyran och en stor del av maten och ibland fick jag gå å köpa kläder med hans kontokort. Vårt förhållande gick åt helvete på grund av detta, han tyckte jag var en ekonomisk belastning och emellanåt ganska så värdelös som inte gjorde rätt för mig. Det sänkte min självkänsla jättemycket. Och jag kan känna igen mig i det din kille känner att han är beroende av dig och inte kan leva utan dig – så kände jag också, jag var på alla sätt beroende. Man blir sänkt av att inte klara sig själv. Utan min kille hade jag inga pengar, ingenstans att bo och livet kändes verkligen över när vi väl gjorde slut. Jag gick en del hos psykolog och bodde på madrass hos min systers familj i nästan ett år. Men samtidigt så fick jag verkligen chansen att ta itu med mitt liv, det blev så tydligt att nu måste jag göra något radikalt för att förändra min situation när ingen daltade med mig. Så jag tog tag i mitt liv så att säga, skaffade ett rel lågavlönat jobb, levde jättesparsamt och köpte en lägenhet, pluggade klart och arbetade mig upp till ett självständigt liv. Under den tiden mådde jag inte bra, men bättre och bättre samtidigt som min självkänsla och egenvärde stärktes. Och idag har jag ett bra jobb och tjänar mer pengar än jag nånsin trodde och mår bra.

Min nuvarande tjänar inte dåligt, men har skulder och har varit arbetslös i perioder. Då har jag försörjt honom. Under de perioder han varit arbetslös är vårt förhållande inte särskilt bra. Jag har kämpat mycket för att få mitt liv såhär bra och är livrädd för att få det raserat och bli så fattig eller beroende igen. Jag vet att min nuvarande hade försöjt mig om jag hade behövt det och han kunnat, det är så olika hur man tänker.

Jag tror det krävs en människa som inte bryr sig om pengar för att klara en sådan situation som du befinner dig i. Och jag vet hur utvecklande det är att bli försatt i en situation där man måste klara sig själv, även om det är fruktansvärt svårt. Om det finns enkla vägar tar man ju alltid dem först. Att lösa sitt liv själv ger så mycket mer självkänsla och man känner sig mer värdefull som människa.

Om den ekonomiska situationen bara förstör så är förhållandet inte värt det, man kan behöva ta en paus. Det är osunt att vara så beroende, din kille vill inte leva utan dig – det är inget som skall ligga på dig alls, det är ett rubbat ansvar han ger dig.  

Om det är omöjligt för honom att få ett jobb där ni är så tycker jag att han bör flytta. Det finns andra platser i landet där han kan få jobb. Jag tycker inte du skall försörja honom mer, säg stopp. Det är inte på ditt ansvar att försörja honom och om du nu ska göra det så måste han läsa en utbildning som leder till jobb (svetsare? undersköterska?) och han skall visa sig motiverad till att göra det, inte skolka. Försörjningen skall vara ytterst temporär. Så jag tycker du är för snäll ja. Jag tycker du förtjänar att unna dig saker, går du till jobbet flera dagar i veckan för att försörja någon annan..

Usch jag fattar att jag låter väldigt ego, men jag tycker din situation är ohållbar.