Hans jobb förstör

Jag förstår hur du känner, och vet hur jobbigt det kan vara.

Min m2b håller på att doktorrerar innom företagsekonomi. Ibörjan hade han problem med time management, då man tydligen ska bedriva sin egen forskning och arbeta som lärare samtidigt (iaf så är det så på hans instution). Han är så himla super noga med allt och en riktig perfektionist  (vilket förvisso är bra). Vilket gjorde  att arbetsdelen tog upp hela hans tid under vanliga arbetstimmar med att hålla i föreläsningar, seminarium, hjälpa till att planera kuser, rätta tentor, handleda kandidat uppsats studenter och gud vet vad mer. På kvällen när han kom hem åt han bara middag sedan började han med sin forskning som han höll på med in på små timmarna. Upp kl 4- 5 på morgonen och så började det om. Han sov kanske 3-4 h / natt och ibland inte alls. Så här var det i ett halv år när det var som värst. Vi gjorde ingenting, jag kunde knappt prata med han för att det kändes som att jag störde honom. Till slut fick jag nog då jag märkte att han mådde så fruktansvärt dåligt då han alltid var super stressad och trött pga sömnbrist, och hade aldrig tid att träffa någon av sina vänner.

Vi talade med varandra och kom fram till att så här kan det inte fortsätta dels för vårt förhållandes skull men framför allt för hans egen skull. Han pratade sedan med sin mentor och handledare och de bestämde att han skulle göra klart hela jobbdelen först och när han var klar med den så kunde han börja bedriva sin forskning på heltid utan att bli störd av annat. Det har nu gått två år och det har funkat jätte bra. Nu jobbar han bara under vanlig kontorstid och är ledig när han är hemma.

Det bästa är nog om ni två talar med varandra om hur det påverkar ert förhållande och hur ni båda mår.

Det är jätte svårt sådant här. För man vill ju vara ett stöd och visa att man stödjer hans arbete och så, men det går ju till en viss gräns. Efter vårt samtal tog det någon månad innan han väl hade sitt samtal med sin mentor, det var ju trots allt mycket att smälta. Men de kom fram till en bra lösning som har fungerat jätte bra. Man kunde verkligen se, känna och höra lättnaden på engång efter hans samtal med sin mentor.

Men det kan vara en liten process från första samtalet tills en lösning kommer. Ibland kanske det krävs att man talas vid flera gånger. Efter vårt första samtal tex. så hade vi flera därefter. Det blev som en propp som gick ur (då min m2b tenderar att hålla saker innom sig). Han började dela med sig mer av vad han kände och så.

man får försöka ta samtalen på ett lungt och sansat sätt utan att vara kritisk. Vilket kan vara en mycket svår balans gång att gå.

Men vad jag har lärt mig så är komunikation nyckeln till det mesta oavsett vad det är. Det svåra är att hitta konsten att göra det på rätt sätt i svåra situationer. Och det blir svåt då alla människor är olika och reagerar olika samt att en situation är sällan lik en annan.