Hans jobb förstör
Jag har också en man som jobbar alldeles för mycket. Och med för mycket menar jag inte bara att det är tråkigt för mig, utan att det också tydligt går ut över hans hälsa. När han väl är hemma är han stressad och frånvarande, han hinner inte med träningen och äter dåligt och får lite kulmage och orkar mindre, och han har svårt att sova och klagar ibland på att han har ont i hjärtat när han lägger sig för att sova. Både hans mamma och jag försöker få honom att förstå att han inte kan åta sig fler saker än han faktiskt kan göra, men han hävdar hela tiden att det bara är just nu (vilket delvis stämmer, hans arbetsbörda pendlar mellan för mycket och åt helvete för mycket) och att han bara behöver bli bättre på att planera och jobba effektivare så kan han göra allt på mindre tid.
För min del är det oftast ok, jag har ett väldigt stort behov av egentid och tycker det är skönt att få skrota omkring i en tyst lägenhet och göra vad jag vill när jag inte jobbar. Men periodvid gör han INGENTING av hushållsarbetet (trots att han normalt sett är väldigt bra på att ta ansvar och göra sin del och rentav gillar det) utan sveper bara in, äter, sover, plockar matlådor ur frysen och lämnar en röra av disk, apelsinskal och tvätt efter sig. Dessutom är han då helt oemottaglig för frågor om den gemensamma planeringen, när han kommer hem vill han varva ner och blir arg om jag försöker ta upp frågor om vår gemensamma planering och ekonomi, eftersom såna frågor stressar honom. Det gör att jag känner mig extremt ensam de perioder det är som värst. Jag handlar, lagar mat, diskar, gör matlådor åt oss båda, och som tack får jag "prata inte med mig!".
Men! Så här är det bara när han har sina mest intensiva jobbperioder. När han inte har det är han angelägen att vara delaktig, ta sin del av ansvaret hemma, och ta sig tid att göra saker tillsammans med mig. För det mesta vet jag att om jag säger till på allvar att en viss dag och tid behöver jag faktiskt ha honom där, då tar han ledigt och ser till att vara där. Och även när det är så här skitjobbigt så är han medveten om att det inte är schysst, och han ber om ursäkt när han går över gränsen för att han är trött och stressad.
Jag skulle nog inte i längden orka leva med någon som ALLTID jobbade och aldrig var hemma. Det blir ju som att vara ihop med en låtsaskompis.
Visst kan man älska sitt jobb och/eller att göra karriär, och man kan välja att lägga i stort sett all sin vakna tid på det. Men då kanske man också blir tvungen att välja bort att ha en relation, eftersom en relation kräver tid. Man bör definitivt inte skaffa barn om man inte är beredd att förlägga en signifikant del av sin tid och uppmärksamhet hos barnen. För små barn finns du nämligen inte om du inte är där. Det står var och en fritt att välja att vara gift med jobbet, men det funkar inte så bra att vara bigamist.
Och till skillnad från vad Anonym (jobbaholic) tror så ÄLSKAR jag mitt jobb, är väldigt engagerad och satsar mycket på att utvecklas och ta mig an nya utmaningar, och jag tjänar rätt bra. Men jag älskar också min man, mitt hem, mina vänner och mina intressen, och mitt liv skulle inte kännas fullständigt om jag inte också la tid på dem. Och relationer kräver tid och närvaro för att överleva.
Jag har en närstående som jobbade bort en jättefin sambo. Hon tröttnade på att aldrig träffa honom i vaket tillstånd. Jag förstod henne fullständigt.