Vad jobbar du med?

Jag är psykolog, ganska ny sådan. Innan jag började på utbildningen har jag gjort en massa olika saker, och det ser jag som en fördel. Jag hade inte blivit en bra psykolog om jag hade börjat när jag var 21 (gymnasium+ett års yrkeslivserfarenhet)

En bra grej är att det finns så väldigt många olika områden man kan arbeta inom som psykolog. Jag hittade den här listan över delämnen inom psykologi:
Arbets- och organisationspsykologi Biologisk psykologi Ekonomisk psykologi Emotionspsykologi
Handikappsykologi Hälsopsykologi Idrottspsykologi Klinisk psykologi Kognitionspsykologi Kulturell psykologi Militärpsykologi Miljöpsykologi Missbrukspsykologi Motivationspsykologi Musikpsykologi Neuropsykologi Pedagogisk psykologi Perceptionspsykologi Personlighetspsykologi Politisk psykologi Psykofysik Religionspsykologi Rättspsykologi Socialpsykologi Teknikpsykologi Utvecklingspsykologi

Själv är jag egentligen mest intresserad av neuropsykologi. Man kan t.ex. utreda vilka funktioner som har blivit påverkade av en hjärnskada och hjälpa till att hitta strategier för att hantera och kompensera dem, eller göra tester för att se om någon har kognitiva problem och vad de kan bero på - en tidig demenssjukdom, hjärnskada, depression osv. Det är en mer naturvetenskaplig inriktning som jag gillar!

Men jag tycker också om att arbeta terapeutiskt och hjälpa människor att förhålla sig till sina liv och sina problem. Jag har valt KBT-inriktning för att det är rationellt och rättframt, man spelar med alla kort på bordet, och jag känner att jag kan vara mig själv i rollen som terapeut. (Jag säger inte att en psykodynamisk terapeut inte är sig själv, men min personlighet passar mycket bättre i kbt.)

Jag var aktiv i kyrkan när jag var ung men är det inte längre, och jag betraktar inte mig själv som troende, men jag tycker att jag ändå till stor del har kvar min människosyn sedan den tiden. Jag tänker att oavsett hur sjuk, otrevlig, provocerande eller jobbig en människa är så finns det längst inne ett okränkbart värde, något heligt om man så vill, som innebär att varje person förtjänar att bli bemött med respekt. Även när man måste sätta gränser, eller kanske i synnerhet då. Jag har jobbat en hel del i psykiatrin, och jag tyckte att den synen hjälpte mig att behålla tålamodet med de jävligaste patienterna. Det är en människa, som har ett lidande, som tar sig ett uttryck som inte alltid är så trevligt. Men på samma sätt som en sjuksköterska inte kan lasta patienten för att den är äcklig med sitt vätskande bensår så kan man inte lasta en psykotisk person för att den inte har någon social kompetens.

Kort sagt har jag aldrig tvivlat en sekund på mitt yrkesval!