Drogproblem.. :-( hjälp!

Det absolut enda du kan göra-och det är det som är så smärtsamt-är att tala om för honom att du inte kan acceptera droger i ert gemensamma liv. Han kommer att vara tvungen att välja-och det är inte troligt att han väljer bort drogerna innan det verkligen är ett ultimatum. Det brukar vanligen behövas en brytning, om han kommit en bit i sitt missbruk. Har han "bara testat" och nosar i utkanten av livet som missbrukare, kan det hända att han helt enkelt skärper ihop sig och accepterar att det inte är kompatibelt med ett liv med dig.
Det är helt osannolikt att han slutar om du bara är missnöjd, men stannar i relationen.
Jag är ledsen, men det är mina slutsatser efter egna och andras livserfarenheter.

Var helt rak. "Jag har fått signaler runt dig som får mig att misstänka att du använder droger-gör du det?"

Hemlighetsmakeriet runt alkoholism och droger är det absolut vanligaste sättet att "godkänna" att folk stannar i det. Det vi inte talar om finns inte. Det står en rosa elefant i vardasrummet som ingen låtsas se och som alla går runt. Köp inte det upplägget!

Om det finns möjlighet, så ta konfrontationen tillsammans med hans föräldrar. Du vet, de vet och han vet att det är av omsorg. Han kommer mest troligt ändå att bli vansinnig. Det är inget att göra åt. Då har du fått ut det i luften och inget ligger under mattan. Vad han sedan tänker göra med skiten, det är faktiskt hans beslut. Tyvärr, för man skulle väldigt gärna vilja kunna välja åt dem. Det går inte.

Vad gäller hur fast någon är, så är det ju precis det som är så ömskt med droger. Det finns de som faller handlöst in i alkoholism vid första fyllan, och det finns de som kan h abrukat olika droger ganska intensivt för att sedan bara lägga av. Tyvärr är det betydligt fler som inbillar sig att de kan sluta när som helst, än vad det är som verkligen kan det.

Så är det. Alltid. Och det är bland det svåraste man har att göra, att stå bredvid den som gör självdestruktiva val i livet. Man är tvungen att göra en vidare analys. "Vart tar det här mig? Vad har jag för ansvar mot mig själv?"
Man kan älska någon hur den än är och gör mot sig själv. men man kan inte leva med en sådan person mot sina egna värderingar utan att gå sönder eller förminskas själv. Det är helt enkelt i slutänden en fråga om vad du själv har för ansvar gentemot dig själv-så att inte DU är lika dum mot dig själv som den du älskar. Det är vidrigt och jättesorgligt och gör ont som fan, men så är det.

Jag tycker absolut att du ska ta stöd i hans föräldrar och inte ta den här konfrontationen ensam-han behöver att ni är fler och att det inte är någon idé att snacka skit. och du behöver att du inte är ensam. Det här är inte ditt ansvar. Ditt ansvar är att vara sann mot dig själv!

Prata med hans föräldrar! Det här är ingen idé att skjuta upp, och är ni bara införstådda med att ni nu tänker ta upp saken, så är det så förberedda ni behöver vara. Att vänta är bara att dra ut på skiten. Ni kan alltså i princip ta tag i det snacket redan nu-det blir itne roligare framöver.
Jag tycker också att hans föräldrar bör ta kontakt med vad det finns för nätverk på orten för att få stöd i hur de ska hantera detta vidare. Så kan du haka på lite där.