Jag förstår dina tvivel inför detta, speciellt när det egentligen inte finns några större tillgångar.
Vi går in i vårat äktenskap utan papper, men vi har inte heller egna privata grejer direkt.
Det enda som är lite speciellt är att jag står på tur att ärva ett företag och skulle det hända något som gör att det blir så kommer jag ärva det som enskild egendom, detta har vi pratat mycket om och det är ok för båda
Jag tycker att äktenskapsförord är tramsigt! Jag kan förstå i lägen där den ena har stora summor pengar, hus osv osv.
Men om man är två vanliga "svensson" äger en bil, har lite sparat och äger en ikea soffa och en brödrost. Är då verkligen ett äktenskapsförord nödvändigt?
Vi gick in i vårt förhållande där jag bott och levt i sverige i flera år och har med det byggt ett helt hushåll. Min kille har varit ute och rest och hade med andra ord knappt mer än kläderna på kroppen.
När vi flyttade ihop vart mitt hans. PUNKT! Vi lever ihop och vi delar livet. En dag behöver soffan bytas ut och då kommer vi ju handla en soffa tillsammans. Ska jag då hävda att eftersom vi slitigt på min soffa är den nya, trots att vi handlat den tilllsammans min eller vadå?
Om man tex har ärvt en stor summa pengar från sina morföräldrar och har som avsikt att dessa pengar ska gå till ens barn den dagen dom är vuxna då kan jag förstå att man skriver papper för just den summan pengar. De tycker inte jag är konstigt.
Eller om man bor i ett hus som gått i generationer då kan jag också förstå att man vill skriva papper för huset i sig men att allting i huset är bådas.
Det känns som att folk ofta glömmer bort vad man faktiskt lovar varandra när man ingår äktenskap. I nöd och lust, i sjukdom och hälsa.
Jag vill att vi lever på lika villkor. Man kan inte både ha kakan och äta den. Jag hade aldrig gått med på ett äktenskapsförord om det inte vore av specifika skäl, som jag skrev ovan att min kille tex bor i ett hus som gått i arv då kan jag förstå att han vill ha 100% rätt till huset.
