Barnlängtan vid ung ålder

Det har jag också något enormt! Ibland går det över en aning men så fort jag ser någon med barnvagn eller en bebis i famnen blir jag så oerhört  avundsjuk, speciellt om mamman är ung.

Jag är 23 år och jag blir jämt rädd vid tanken på att när jag och min kille väl ska försöka få barn, att det inte ska gå. Detta är sjukt jobbigt att tänka på, men det är endå en tanke som ofta finns där.

Vi har bestämt att vi ska gifta oss först innan vi skaffar barn, men det kan ju ändå dröja många år..

Har du fast partner? Och har du fast jobb?
Fast jobb är något jag inte har och det är något ganska viktigt för mig innan jag väl vill bilda familj.
Dock känns allt så långt bort.. 

Så länge man har ett stabilt förhållande och ekonomiskt kan försörja ett barn i minst 18år så spelar det ingen roll om man är 20år eller 40år.

Men om man har jobbat och fått upp sin SGI så underlättar det mycket ekonomiskt än att behöva gå på grundnivå vilket är 180kr per dag minus skatt. Man måste jobba 240dagar i följd för att det ska beräknas en ny SGI-nivå.

Jag är kanske för gammal för att platsa in här med mina 25år ;) Jag har dessutom en dotter som är 6år redan, men barnlängtan finns där och blir större och större för varje dag.

Trodde att något kanske var på gång nu, då jag inte haft mens sen i oktober, men icket. Negativt test idag. Bara min kropp som spelar sitt årliga spratt antar jag.

Maken är 27år och nu måste jag få med honom på noterna igen :P

Haha tack, vad skönt att jag är välkommen :)

Jag blir också givetvis glad när folk runt oss blir gravida och får barn, men det är inte utan att det svider till lite i hjärtat här också. Speciellt då det är flertalet som fick sitt första barn ungefär samtidigt som oss, och efter, som redan är inne på sina andra, tredje och fjärde(!) barn.

Vår dotter har dock ett medfött hjärtfel, så det är med lite skräckblandad förtjusning vi går in i detta igen. Tidigare har vi inte riktigt vågat, pga många anledningar.

Jag skummade bara igenom tråden (förlåt), men är det någon här som aktivt försöker nu och hur länge har ni försökt? :)

Hej hej brudar!

(Väljer att vara anonym här, då jag inte vill att några nyfikna ögon ska råka se det jag skriver och fatta att det är jag). ^^

Jag tycker att så länge man är mogen att skaffa barn, har ekonomisk möjlighet och har en stadig relation så är det fritt fram att skaffa barn oavsett om man är 20 eller äldre.

Jag känner igen mig så mycket i det ni säger.

Jag och min m2b har både syskon och vänner som får barn till både höger och vänster. Visst jag glädjs för deras skull men samtidigt svider det till i hjärtat och min (vår) längtan sjuter i höjden.

Men då jag fortfarande studerar (har ett år kvar innan jag tar min kandidat examen), så är det inte just nu aktuellt att skaffa barn. Men vi längtar och har velat skaffa barn i ett par år.

Men jag vill ta min examen innan vi skaffar barn. Så det får vi vänta med ett tag till. Dock så är det så att det kan ta ett tag innan man får arbete efter man avlagt examen så jag ska läsa en distansutbildning som tar ett år att läsa.  Denna kurs funkar som ett väldigt bra kompliment till min utbildning och är även eftertraktad som merit hos framtida arbetsgivare.

Vi hade tänkt skaffa barn under den tiden då jag studerar denna distanskurs. Vilket betyder att vi ska börja försöka skaffa barn om drygt ett år.

Min m2b har ett fast jobb, där han inte häller nödvändigtvis måste åka in till kontoret för att kunna utföra sitt jobb, utan kan lika bra stanna hemma och göra det. Han måste dock åka in ibland då det är möen eller något liknande (vilket händer lite då och då).

Men då har vi båda möjlighet att vara hemma tillsammans och vi får fortfarande in hans inkomst trotts att han kommer att arbeta hemifrån mer.

Visst vi får inte lika mycket pengar som om jag också hade haft ett fast jobb och inte studerat. Men vi klarar oss på hans inkoms och de slantarna jag får.

Men istället kommer vår blivande familj att få mycket tid tillsammans det första året, och det tycker vi komenserar det hela. Det är ju trotts allt inte något man kan få igen.

....För några dagar sedan fick vi dock reda på att min m2b:s lillasyster som är 17 år är gravid. Hon är inte mogen för detta ännu, hon skolkar från skolan och menar på att OM hon behåller barnet så kan hon hoppa av skolan helt och hållet och ta hand om barnet istället. Killen sin har hon bara varit tillsammans med sedan juli - augusti. Hon dricker och röker och har inte tänkt sluta med det bara för att hon är gravid.

Vi försöker få henne att förstå vikten av att ta hand om ett barn och vad det innebär, och att hon bör ha iaf gått ut gymnasiet innan hon skaffar barn, så att hon har någon form av utbildning att falla tillbaka på. De flesta arbeten kräver ju trottsallt att man har en gymnasinalutbildning. Är inet så bra att bara ha en nioårig grundskoleutbildning att falla tillbaka på. Vi försöker få henne att förstå att det kommer att bli väldigt kämpigt för henne om hon vill plugga klart gymnasiet på komvux och få jobb osv.

Men vi når inte riktigt fram till henne. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att nå fram till henne. Det är nog ingen bra ide att tjata på henne för mycket häller för då slår hon ju bara av öronen helt och svarar inte när man ringer osv.

Någon som har några bra tips på hur man hanterar en sådan situation?