Barnlängtan vid ung ålder

Detta är ett ämne som jag personligen är väldigt kluven till. 
Är 20år, likaså min blivande sambo. Vi har varit ett par i ett halvår, men bästa vänner sedan vi var 15 år gamla. Vi har dessutom jobbat ihop under väldigt intensiva och krävande omständigheter, så vi känner varandra utan och innan i princip.

Ekonomin just finns det inget problem med, är i en sån där konstig sitts att jag har ärvt en hel del och är eknomiskt oberoende. Vi båda har gått lite annorlunda utbildningar som gör att jag är klar i höst, med garanterat arbete, och han till våren med rätt stor chans för arbete också. Jag har sedan tidigare en bostadsrätt och ja, det är lugnt på det planet helt enkelt.

Ändå kan jag både längta och frukta den dagen då vi blir gravida. Dels pga vår ålder och dels för att jag har syskon i dagisåldern så tvekar jag. Har varit något av en extra mamma till de yngsta, och de är mina ögonstenar, men det har också inneburit att jag vet vad som ingår. Jag har varit upp sena nätter, hjälpt till med att värma välling mitt i natten och sitta med en extrem huvudvärk och en unge på några få månader som vill göra allt annat än att sluta skrika. Samtidigt som barn är underbara fantastiska varelser, så innebär det så mycket annat också. 

Ovanpå det är jag livrädd för att föda barn. Blev inte bättre med uppdrag granskning, eller vilka det var, som kollade upp antalet fall av kvinnor som fått skador under födseln av deras barn, men som barnmorskorna inte undersökte ordentligt. Och vill man verkligen föra fler barn till världen när det är så många barn som har det så svårt ute i världen? Borde man adoptera istället?

Sen ser man den nyfödde kusinen, får hålla honom och känna hur han somnar mot ens bröstkorg, och man glömmer allt ovanstående! 

Slutsats: Jag måste sluta tänka så jäkla mycket och ta det när det väl kommer! 

Vilken spännande tråd! 

Jag har varit tvärt om hela mitt liv, har aldrig riktigt velat ha barn då jag alltid tänk att man måste göra ett val; karriär eller familj. nu på senaste åren har jag insett att vi bor i ett sånt underbart land att båda är möjliga. 

Jag vill inte vara en party-pooper och förstår att många längtar efter barn, men jag tror att det är så otroligt viktigt att kliva tillbaka ett steg och försöka tänka logiskt innan man tar några förhastade och emotionella beslut. Som någon skrev tidigar så är ett barn ett enormt ansvar och för att inte säga ekonomisk kostnad.
Jag är 25 och min m2b är 33, och jag känner mig nästan för ung för barn medans min m2b vill. Men jag läser sista året på min masterutbildning och sen efter det vill jag jobba. För mig är det otroligt viktigt att hitta ett fast jobb med bra "benefits" och som jag vet står kvar när jag kommer tillbaka från mammaledighet.

Även om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet så tror jag att det är viktigt att på nått sätt försöka säkerhetsställa sin framtid, alla vill självklart olika saker men vi tycker att det är viktigt att tex: om min man förlorar jobbet så måste vi kunna klara oss tills han får ett nytt, vi skulle vilja starta ett sparkonto, åka på resor, köpa sommarhus och båt. allt detta måste självfallet inte ske under barnets första år, men ändå vara finansiellt beredd. 

Försök att inte stressa upp er för mkt! Det finns så mycket att njuta över i nuet, ni planerar säkert ert bröllop, stressar man för mkt över framtiden så finns ju risken att ni inte hinner njuta och glömmer att se allt underbara som finns nu. Men självklart ska man längta! barn är ju super mysiga!