Vad anses om bröllop med kuvertavgift?

Vi tänkter inte ta ut någon kuvertavgift, men har däremot fått uppmaningen från många kompisar att: "Ska ni inte ta en liten summa för varje person? Det vore ju bra så blir det inte lika dyrt för er!". Så i det fallet är det ju snarare vi som säger ifrån än gästerna :)

Jag skulle hellre betala en mindre summa för att kunna närvara vid en väns bröllop än att inte få komma för "vi hade inte råd att bjuda så många". Då, om något, skulle jag känna mig "mindre viktig" för brudparet. Om jag betalar 250 kr för att gå på en julfest, eller lägger 300 kr på en vanlig sketen utekväll en random lördag, varför skulle jag då inte kunna betala för att gå på en väns bröllop?

Att skala ner bröllopet för att inte folk som tycker illa om kuvertavgift ska bli upprörda verkar dumt. Blir de mindre upprörda när de inte blir bjudna för att brudparet inte hade råd? "Ja, ja, jag blev inte bjuden, men de tog i alla fall inte ut en sån där förskräcklig kuvertavgift!" 

Att inte kunna ha råd att betala för att gå på festen måste göra ont, det har jag all förståelse för. Men faller det på brudparet att ha insyn i alla gästers personliga ekonomi? Ska de äventyra sin egen för att inte äventyra andras? Att gå på vigseln är ju dessutom gratis i de flesta fall.

Jag tyckte precis som du innan jag tänkte igenom saken ordentligt för mig själv, då ändrade jag mig. Det viktigaste är väl att man kan stå för och motivera varför man tycker som man tycker.

Gäller speciellt brudpar som får skit av omgivningen för sina val! 

Det här är ett argument som dyker upp hela tiden, och jag undrar fortfarande: varför det?

Varför ska jag "välja" bland min släkt och mina vänner när det finns en möjlighet för alla jag älskar att få komma, förutsatt att de kan tänka sig att hjälpa till med en slant själva?

Om jag tar mig själv som exempel, och jag antar att detta kan vara en ganska vanlig situation:

Vi är två personer som ska gifta oss. Han har en släkt, jag har en släkt. I bådas fall rör sig "de närmaste" släktingarna om ca 10-15 personer (föräldrar, syskon, eventuella ingifta, barn, mor- och farföräldrar, föräldrars syskon etc.) 
Vi har varsit kompisgäng från när vi var yngre. Ca 5-10 peroner var.
Vi har även ett gemensamt kompisgäng som vi umgås med, säg att det är ca 10 personer.

Summa: 40-60 personer (i vårt fall 100, men men.. ) 

Säg nu att om vi skulle betala själva skulle vi ha råd att bjuda MAX 20 personer. Vi kanske inte har råd (plugg, a-kassa, sjukdom etc.) eller tid (biologiska klockan tickar...) att spara ihop mer.
Ska vi då tvingas välja vilka av våra vänner och släktingar som vi vill bjuda? Vilka prioriteras då, är det våra gemensamma vänner, eller är våra barndomskompisar viktigast, trots att den andre kanske inte känner dem så bra? Eller ska vi bara bjuda släktingar för husfridens skull, trots att vi egentligen vill ha våra vänner där? Eller ska vi ha ett bröllop med ett upplägg som vi inte är nöjda med, t.ex. kaffe/tårta fast vi helst vill ha sittande middag?

Men om vi istället ber om lite hjälp i form av en kuvertavgift från varje person, ja, då kan vi få fira dagen tillsammans med alla som vi älskar och på det sätt som känns mest "oss". Och det måste ju ändå vara den största gåvan! Och om vi 

Om man inte vill fira brudparet så måste man ju inte gå. Det blir ju billigare för alla inblandade.

Och om man vill fira brudparet, då kanske man kan tänka sig att hjälpa dem på traven med en liten pengagåva? Så att de slipper lägga pengar på mat och kan lägga dem på något roligare.

 

Om ens vänner och släktingar sätter "snålstämpeln" på en så ligger väl problemet hos dem och inte hos brudparet?

Den här och liknande trådar återkommer gång på gång, och jag har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på att man inte skulle "ha rätt" att fira sitt bröllop med alla man älskar bara för att man inte har råd. Vi hade själva gott nog ställt att kunna bjuda alla som vi ville ha där, och om jag genom ett ekonomiskt bidrag kan hjälpa en vän till mig att få uppleva samma känsla som jag hade på min bröllopsdag (all denna kärlek - helt obeskrivbart!) så skulle jag aldrig tveka.