Viktstress inför bröllopet... =(

Ojoj... jadu...
Jag har nog aldrig varit nöjd med min vikt. Men det blev ju värre 1996 när jag skadade en fot så illa att det tog 3 operationer, ett år i gips och 3 år på kryckor att komma så långt att jag i alla fall kan acceptera smärtan.
På dom 3 åren hann jag gå upp 30 kilo. Och åren efter det, några dåliga förhållanden och dessutom hotad till livet + utsatt för rån på jobbet gjorde ju att kilona fortsatte komma.
Jag har även råkat ut för fler saker efteråt som gjort att jag nu inte kan träna alls. Jag kan promenera, men bara korta bitar.
Så ja du kan nog säga att jag inte var nöjd med vikt och kropp när jag gifte mig  

Men ändå kände jag mig vackrast i världen just den dagen. Och jag har fått så otroligt bra feedback på mina bilder både här och på andra ställen så det har hjälpt mig väldigt mycket.
Jag hatar att vara med på bild. Men bilderna från bröllopet älskar jag och dom har bidragit till att min självkänsla har ökat.
Jag är fortfarande tjock.
Men jag är jag, och om jag inte duger så är det inte mig det är fel på - utan det är fel på den som anser att jag inte duger  

Ut och gå med barnvagnen, ta en extra vända och försök dra ner på godiset.
Hetsa inte fram något för då kanske det är en trött och orkeslös brud som möter gästerna och som börjar må dåligt under middagen pga att du äter sånt du inte gjort på länge.
Nu har det varit dåligt med aktivitet där, men om du vill ha kravlöst peppande - kom med i min tråd "Walk a mile" där vi försöker peppa varandra till vardagsmotion och lite sundare tänk, utan bantning och hets... 

Den bästa assecoaren du kan ha är ett leende.
En sönderstressad brud ser inte alls lika vacker ut som en lycklig brud.
Även om den sönderstressade är väldigt mycket smalare, har en dyrare klänning osv...

Om du är lycklig på din (Er) dag så kommer det att synas. Och då spelar inte några kilon roll.
Ska du gå ner i vikt så ska du göra det på ett sunt sätt och för att du behöver det. Inte för att du ska gifta dig...

Och Tack  

Så sant så... 

Man brukar säga att en hållbar viktnedgång ska ske i samma takt som man gick upp i vikt.
För då hinner man med att lägga om kost och öka motionen osv på ett sätt som man kan hålla. Och man har också tid för bakslag. För sånt kommer alltid. Man hade ju stunder under viktökningen där man gick upp långsammare eller kanske till och med gick ner några kilon  

Killar brukar generellt inte ha samma stress med några kilon hit och dit och många gånger föredrar dom lite hull på tjejerna.
Sen finns det givetvis undantag där med  

Jobba i första hand på din självbild. 
Visst kommer det att hjälpa om du hinner gå ner några kilon. Men bara 3-4 kilon kan betyda en storlek mindre kläder ju och det gör mycket för självkänslan.
Dessutom med rätt klänning så formar den bra (välj en klänning med korsettliv för extra form) och det kan betyda en storlek till...

Du ska träna och äta rätt för att må bra. Inte för att vara smal på bröllopet.
Smal är inte garanterat lika med snygg.
Vissa är till och med snyggare om dom lägger på sig några kilon eftersom dom kan se lite snipiga ut i ansiktet när dom blir smala (det hänger alltså på benstommen).

Så jobba på att må bra och att vara frisk och orka med din bäbis. Motionera för att det är kul och för att bäbisen får komma ut och få friskluft. Hitta en promenadkompis, kanske någon med hund om du inte har någon annan mamma i närheten...
Lycka till  

Jättebra formulerat.
-------------------------------------------------------------
Jag tror att det är en lite allmän missuppfattning att om man säger att man ska jobba på självbilden så betyder det att man ska acceptera att man är tjock och inte göra något åt det.
Det är helt fel.
Men när man accepterar och tycker om sig själv så blir det ju liksom lite automatiskt det där att man också vill ta hand om sig själv. Man kanske tar den där lilla extraslingan på promenaden för att man vet att det känns bra när man kommer hem och när man nu har varit så duktig så vill man inte förstöra det med chips på kvällen till TV'n.

Men att uppmana någon att skynda sig att banta för att bli smal till bröllopet tycker jag är helt fel.
Det är jättetrevligt om man hinner tappa några kilon, det gör att man känner sig finare.
Men målet bör ju inte vara att vara smal på bröllopet. För varför ska man då fortsätta sin livsstilsförändring efteråt? Bröllopet har ju varit liksom... Nu kan jag äta chips igen?
Eller?
Att lägga om kosten och motionen bör vara för att man ska må bättre, orka mer och vara en ännu bättre person än man redan är. 

Det finns en jätteenkel lösning här faktiskt...
Skaffa mindre tallrikar  
Eller tja det löser inte problemet med att du är hungrig jämt men det gör att du tar mindre portioner.

Eller rättare sagt, tallriken ska se lika stor ut,men den ska gärna ha en tjockare kant runt så att ytan man lägger mat på blir mindre.

När det gäller att känna sig hungrig hela tiden så gör jag det när jag känner av min magkatarr. Så det kan vara värt att kolla upp med en doktor.
Du kan ju också ha någon rubbning i förbränningscykeln 

Det är ju bra att du vet det... Synd bara att det inte är så 
Jag skulle väldigt gärna träna för att må bättre (inte för att vara snygg och smal, utan för att känna mig starkare).
Men det går inte, och det är inte för att jag inte har hittat rätt träningsform.
Men vem vet... mina läkare kanske har fel? Det kanske inte är skadligt för mig med styrketräning eller att ut och springa, cykla osv...
Det kanske var fel att be mig sluta med de träningsformer jag höll på med för att jag skulle slippa hamna i rullstol eller behöva steloperera axlarna...

Jag skulle kunna svälta mig smal om det var vad jag var ute efter. Men jag har hellre några kilon för mycket och att kroppen mår så bra den kan (att alla värden är bra osv) än att jag förstör den ända hälsa jag har kvar...

Såna här kommentarer kan göra mig rätt arg för att dom är inte genomtänkta.
Det är precis sånt man får höra bakom ryggen när dom där vältränade smala personerna står och pratar om "tjockisen".

Alla som är friska kanske kan om dom vill.
Men alla är inte friska. Och alla är inte tjocka pga att dom inte orkar träna eller äter godis hela dagarna.

Och där är väl ungefär där jag sätter punkt 

 

Nja, det är just det... Jag kan inte alls.
Den lilla motion jag får från dom korta promenader jag kan ta är inte träning så det räcker och jag kan inte gå längre, snabbare eller något annat som får det att bli mer motion.

Det här har många svårt att förstå.
Men man kan nog inte förstå det heller, om man inte känner någon som har lika stora problem som jag har.
Även dom korta promenader jag tar är mer än vad jag egentligen "får" göra. Jag har ett jobb där jag står och går hela dagarna... Vilket jag egentligen inte heller får göra.
Jag kommer antagligen att hamna i rullstol om några år om jag inte slutar göra mer än jag får. Men hellre det än att bli helt knäpp av att inte kunna göra något över huvud taget.
Min ortoped har sagt att jag inte ens får gå ut och gå med en hund om jag inte vill riskera steloperation. Och vad gör jag... jo skaffar en hund  

Poängen var mer att man inte kan säga att andra visst kan, det är bara att ta sig i kragen liksom...
Alla kan inte, och det är inte bara att ta sig i kragen... 

Precis... 
Hehe du vet inte vad du frågar efter men här kommer hela historien 

Tja det började med att jag tränade sönder mina knän medan jag växte. 
Det är visst inte bra att simma på elitnivå och ha mellan 5-7 sim-pass, 3-4 styrkepass, cykla några mil i veckan och rida 3 gånger i veckan medan man växer upp...
Who knew  
Jag får inte sitta på knä, inte stå på huk och jag får absolut inte springa. Doktorn som undersökte knäna när jag var 15 sa att han inte sett så slitna knän på någon under 80 förut.

Sen har jag varit med om en hel del olyckor, flera hästinblandade. Jag har blivit sparkad på knäna, fått senor i axeln avbitna, jag har landat mitt i hinder och knäckt bomarna med ryggen och på så sätt skadat ryggkotor.
De allvarligaste sakerna är först en fotskada från 1996 där jag på mitt jobb som stallchef på ett stuteri blev omkullknuffad av stoet som skulle betäckas och hon hoppade sönder min vänsterfot.
Chefen trodd dock inte på mig utan menade att jag bara hade blivit trampad på foten lite lätt (trots att 15 ridlägerelever hade stått och sett olyckan och förstod att något var fel) så chefen vägrade ringa efter sjuktransport och förbjöd alla mina kollegor att skjutsa mig "för jag var bara fjantig". Så dagen efter när det ju fortfarande gjorde extremt j-a ont så fick jag gå 500 meter uppför en väldigt brant backe hem till chefen och låna telefonen där, vilken var den enda på anläggningen man kunde ringa ut på.
3 operationer, 1 år i gips och 3 år på kryckor senare så har jag fortfarande nervskador och bara jag trampar lite snett så "bryter jag foten" igen. Samma om jag belastar den för mycket med för långa promenader. Dessutom säger nervskadan att det inte har läkt ihop utan att det fortfarande är brutet och öppet sår på foten *typ*... Men det vet jag ju att det inte är, så det är en mental kamp för att överkomma det och kunna fungera i vardagen utan kryckor och annat.
Smärta är bara ett tillstånd, det är inte farligt om man vet varför man har ont...
Sen började jag träna Ju-Jutsu.
Min Sempai visste att jag inte kunde göra vissa saker så jag körde egen uppvämning där jag promenerade runt i lokalen och värmde upp lederna mjukt och försiktigt medan dom andra körde fullt ut.
Efter 3,5 termin så visade det sig att överrörliga leder och Ju-Jutsu inte är en så bra kombination, för min vänstra axel gick ur under en träning (andra lite mer allvariga grejen). Jag fick tillbaka den igen, men efter det så blev det bara värre och värre.
Ett tag kunde jag inte moppa golvet utan att axeln klickade i och ur igen med varje 8-rörelse man gör.
Axeln opererades och ca 4 veckor efter operationen var jag tvungen att åka till stallet och ta hand om hästen. Ingen av mina medryttare och ingen i stallet kunde fylla på vatten åt henne då och jag tänkte att jag borde klara det i alla fall, jag hade ju en arm till att bära med och jag hade precis blivit av med mitellan...
Jag skulle bara gå ut på bron vid dyngstacken för att hälla ur lite gammalt vatten ur hinken,när en rutten planka brast under mig och jag rasade ner i hålet med ena benet (fick en lårkaka som satt i 6 månader på djupet) och automatiskt tog jag ju i med armarna och slog sönder axeln igen i fallet. Slet även av ett av dom översta fästena till bicepsmuskeln på vänster arm då.
Så det blev ju ny operation, men den här gången fanns det ju inte så mycket att fästa i då dom redan varit och knackat i skelettet för att få fast grejerna förra gången.
Så när jag började träna upp rörligheten igen efter läkningsperioden så märkte jag att det började släppa igen men långsamt. Jag är nu så känslig i den axeln att om min lilla dvärgpincher-hund rycker till i kopplet i fel vinkel så åker axeln ur led. Och om det händer ett par gånger så kommer det att bli steloperation.
Ortopeden vill också ersätta mina knäleder, armbågar, fästa in andra axeln bättre och eventuellt göra något åt höfterna för det börjar bli slitet där med och jag har inte fylt 40 än...

Ja och uppepå det så har jag en yrsel som dom inte kan hitta orsaken till.
Tänkt dig att du har halsat en flaska vin och är på en finlandsfärja i hög sjö. Ta dig nu från din hytt och till andra änden av båten (typ matsalen eller nåt). Så känns det för mig varje dag.
Jag kom på för ett tag sen att det kanske kan ha något att göra med bilolyckan jag var med om för 10 år sen då jag fick så ont i nacken. Men dom gjorde aldrig någon riktig undersökning. Jag har varit väldigt spänd i nackmusklerna sen dess och haft extra mycket migrän men vi har trott att det kom ifrån axeln som jag drog ur led bara ett par månader efter den olyckan...Men det behöver det ju alltså inte vara.

Nu brukar jag få rådet av de flesta som läst detta  tidigare - Men gå och simma då? Det är ju jättebra träning...
Jo visst är det jättebra träning men det är inte bra när man har problem med axellederna eftersom det blir rätt stor belastning på dom.
Jag kan inte "sparka ifrån" med vänsterfoten heller, för om jag tar i och liksom särar på tårna som man gärna gör i vattnet när man simmar (av någon konstig anledning, tror man att man ska få simfötter eller?  ) så "bryter jag foten"...
Situps och sånt funkar inte heller pga att mina ryggkotor är skadade efter flera fall från hästryggen som sagt.

Så jag kan inte gå så långa sträckor (jag får inte heller) pga fysiska skador. Men sen är det inte så lätt att gå med  yrseln heller.
Vi har skaffat ett promenadband som jag gick rätt flitigt på ett tag, men just nu funkar det som klädhängare
Yrsen blev värre nämligen och jag kom av mig ett tag.
Fördelen med promenadbandet är att jag kan gå tills jag inte klarar av mer, och bara kliva av bandet och vara hemma. Om jag går ut och går så måste jag ju veta att jag klarar av att ta mig hem också.
Promenadbandet blir dock jobbigare för knäna för man går inte på samma sätt som när man strosar runt med hunden ute, så jag bör inte gå på det egentligen.

Med de skador jag har så borde jag egentligen vara sjukpensionär och sitta i rullstol när jag ska ut någonting. Men jag vägrar.
Min kamp består i att leva ett "normalt" liv, trots smärtor och annat, och det är min dagliga utmaning.
Det är inte det minsta synd om mig, och jag tycker inte om när folk tycker synd om mig heller. Saker händer... och det har råkat hända mig. Väldigt enkelt...
Men om inte alla dom här sakerna hade hänt så hade jag inte varit den jag är i dag och jag hade inte heller träffat min underbara make.

Det här betyder ju inte att jag sitter hemma och tycker att "jag kan lika gärna ta en chokladbit till, för jag kan ändå inte göra något åt vikten".
Men det betyder att det inte "bara" är att bestämma sig och ta tag i saken.
Som sagt - det är inte så enkelt för alla...  

Jag har gått på rehab. De enda övningarna jag får göra är typ att sitta på en stol och dra i det lättaste gummibandet. Och jag får inte göra övningarna fullt ut.
Jag får också stå ca 30 cm från en vägg med armarna strax under brösthöjd och göra "armhävningar"  
Det är inte motion, det är terapiarbete 
Det är läkarna som sätter stopp för mitt tränande. Jag vill mer än jag får. Och det är verkligen inte lätt för många att förstå.

Det jag vill få fram är att det inte funkar att säga att "alla kan om dom genuint vill. punkt slut"
För med det uttalandet säger du att det finns dom som tar sig i kragen och gör något, och dom som sitter i soffan och äter godis och tycker synd om sig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill eftersom jag inte kan eller får.
Men nu ändrar du dig och säger att  jag alltså inte ingår i "alla"?
Är inte "alla" verkligen "alla" utan bara dom som är friska?

Hade du skrivit "om man inte har några fysiska hinder så sitter det bara i viljan att sätta igång" eller något liknande så hade jag hållt med dig.
Men du räknar faktiskt in mig och många andra med fysiska hinder i det där lilla "alla". Oavsett om du menade det eller inte. 

Här håller jag med dig och din kollega till 100%

Och jag förstår varför du vill ha bort dallret också. Det är inte kul med sånt och det spelar ingen roll hur lite andra tycker att det är. Men här är det samma som vi pratade om längre upp i tråden.
Jobba med din självbild. Du är vacker precis som du är (sen är det inget som säger att du inte kan bli snyggare, men om inget händer och du fastnar i det här stadiet så duger du precis som du är.

Jag jobbar i en affär där vår minsta storlek är 42. Och det kommer in många tjejer med dålig självbild.
Vissa vet inte att dom är för smala för våra storlekar egentligen, andra tror att dom kan klämma i sig i en 42:a trots att dom nog borde ha storlek 50.
Men med rätt hjälp, rätt kläder och rätt mental inställning så kan alla se vackra ut i det stadie dom är just nu oavsett om dom är på väg upp eller ner, om dom bara vill trimma lite på "volangerna" eller om dom har en bula på magen av graviditets-hull/hud som dom vill dölja.
Och det var ju det tråden handlade om från början. Kan man ha en underbar bröllopsdag även om man inte är nöjd med sin vikt?
Och svaret på den frågan är - Ja visst kan man det   

Omläggning av kost och träningsvanor bör vara för livet, inte för bröllopet... För då sitter man snart i samma sits igen bara bröllopet är över. 

Och du läste inte att det är just det jag fått?
JAG FÅR INTE TRÄNA!
Det säger både läkare och sjukgymnaster...

Och jag har inte gett upp. Läs om igen så kanske du kan inse det.
Jag gör saker jag inte får, bara för att jag känner att jag inte kan sitta i ett hörn i en soffa hela livet och tycka synd om mig själv.
Men det betyder inte att jag kan träna på ett sånt sätt att jag får ut någon typ av effektiv motion.
Det är viktigare för mig att jag klarar av att sköta ett jobb och röra mig på stan som en normal människa än att jag ska kunna springa 5 kilometer och sen bli invalid.
Men vi prioriterar alla olika 

Det hade varit jättesnällt Vi styker ett streck över det tror jag, det blir nog bäst så 
Man får höra väldigt många gånger att "det är bara att..." och "alla kan, annars är man lat" när man är sjuk.
Och om man (som jag) har väldigt stora problem, så blir det väldigt känsligt efter ett tag.
Jag överreagerade kanske också. Men det är känsligt. Efter närmare 20 år med skador så har man hört och testat det mesta liksom  
Maken "hotade" att linda in mig i bubbelplast och stoppa in mig i ett vadderat rum om jag skulle fortsätta göra illa mig  

För det första, du läste mitt inlägg som inte alls var riktat till dig. Men du läste inget av alla inlägg innan där jag skrivit att jag inte får träna för läkare (bland annat).
Och i princip skriver du att jag är lat och gett upp. 
Du vet ingenting om min situation, du har läst en bråkdel av vad jag skrivit i ämnet. 
Det är klart att jag blir förbannad. Inte konstigt alls.
Jag har inte skrivit någonstans att du kommer att bli invalid.
Jag skrev att jag prioriterar att kunna sköta mitt jobb och ha ett normalt liv istället för att kunna springa 5 kilometer. (på ett ungefär, jag ser inte det inlägget nu när jag svarar här, men jag läste igenom det nyss)
För att jag kan bli invalid om jag börjar ut och springa. Det hade inget över huvud taget med dig att göra.

Men det här hjälper inte TS.
Jag skrev "mitt livs historia" för att hon frågade...
Inte för att sabba din dag eller vad jag nu gjorde... 

Vi får nog vara överens om att vara oense i denna diskussion tror jag eftersom det verkar vara missförstånd på missförstånd.
Det jag såg var att du bad om ursäkt för att du hade skrivit om din arbetstid. Alltså inte för något av det jag tog illa upp över. Och alltså tog jag inte åt mig av din ursäkt.
Den träning jag får är alltså fortfarande inte direkt träning. Det är mer terapijobb. Det är inget som ger effekt varken fysiskt eller mentalt. Inte mer än vad du skulle få ut av att sitta i soffan och vicka på tårna *typ*  
Jag har inte sagt att du tycker att det är "käckt att vara invalid" heller.
Vet inte vart det kom ifrån...
Men nu drar vi ett streck över det hela innan vi blir osams på allvar  

Tack, det skulle vara guld värt 

josvi558 var så storsint att hon skrev privat till mig. 
Det hör verkligen inte till vanligheterna att man kan reda ut saker privat.
En guldstjärna till henne helt enkelt  

Det är sånt här som bevisar att BT är ett riktigt bra forum