Hur blir man lycklig?

Börja med att satsa på dig själv.
Gör saker som får dig att må bra, börja träna eller vad som fukar bäst.
Om inte du mår bra så orkar du inte finnas där för honom heller. 

Jag tror absolut att du måste börja med dig själv. Om du mår bra av att träna ska du göra det. Som Chicita skriver så orkar man ta bättre hand om sin partner om man själv mår bra. Utan att veta mer än det du skriver så känns det som ni har ganska stora problem. Ska du vara olycklig för att han ska vara lycklig? Vilket ju är kontentan av att du låter bli saker för hans skull.

I ett förhållande tycker jag att båda har ansvar för att den andre mår bra. Han är väl vuxen och måste rimligtvis kunna stå ut med att sakna dig medan du tränar? Det låter mer som att han vill ha kontrollen över dig.

Hur blir man lycklig? Jag blir lycklig av att min partner mår bra och gör saker han gillar. Och tvärtom. Jag skulle inte må bra av att veta att han satt hemma bara för att jag inte orkar sakna honom. Och jag skulle definitivt inte må bra av att låta bli saker för hans skull.

Jag hade det/mådde som du och det enda sättet jag kunde lösa det på var att tillslut skilja mig. Han var inte beredd att ändra sig och jag insåg att jag inte var beredd att sluta leva för resten av livet för hans skull. Det tog många år och jag var konstant arg eller ledsen. När jag insåg att jag faktiskt inte var arg på honom, utan att jag var arg på mig själv och det liv jag levde fanns ingen tvekan längre. Men det gör ont att komma till insikt.

Och nu säger jag inte att alla måste skiljas som har det som jag hade det. Många löser det, men om man inte ens vill försöka lösa det längre har det gått för långt.

Det var faktiskt en av mina nyaste vänner som sa till mig en gång. "Du kan inte hålla på och vara så ledsen hela tiden. Antingen väljer du att fortsätta vara gift med honom och då slutar du gråta och klaga på honom. Eller så skiljer du dig".

Låter enkelt, det var det inte. Men man måste jobba med sig själv och sina val. Om han inte ens lyssnar när du säger att du är olycklig är det allvarligt. Vill han att ni är lyckliga tillsammans eller vill han bara må bra själv? Jag tror absolut att samtalsterapi vore bra för er, om han går med på det. Annars kan du må bra av att gå i terapi själv och få ventilera med en utomstående opartisk person.

Oj! Mitt första anonyma inlägg! Inte alls meningen, jag måste ha klickat fel. Det var jag som skrev det förra inlägget

Instämmer med övriga. Men det är inte alltid så lätt att hitta på saker som ger mer energi än de kräver. Du skriver t ex att du skulle vilja umgås mer med vänner osv men de bor långt bort. Då är det svårt.
Jag föreslår att du letar reda på en samtalskontakt för att få hjälp med att rodda med dina egna tankar. Vårdcentralen har kuratorer och oftast finns någon samtalsmottagning inom kommunens socialtjänst också. Det är oftast gratis och de har tystnadsplikt så att inte ens din sambo behöver få veta nåt (om du inte vill).
Familjerådgivning är också bra, men då inkluderar det båda två och då måste ju din sambo också tycka att det är en bra idé.
Men börja med dig själv. Det brukar funka bäst. Lycka till!! 

Har du definierat "att vara lycklig" för din partner? Går ni till en psykolog så kommer personen be dig definiera ordet "lycklig" ;)

Nu skulle jag vilja tipsa dig om livskompassen... en psykologgrej. En kompass med flera rubriker där du skriver hur du har det, hur du skulle vilja ha det osv. Välj sedan ut några saker som att "Jag ska träffa vännerna mer" okej, hur ska du göra? och sista frågan, vad står i vägen för att du ska göra det? Ett bra sätt att få koll på livet men om det skulle då dig att bli "lycklig" är en annan sak men det kan vara en hjälp på vägen. "Älskling, så här känner jag. Där här vill jag göra /att vi gör men då behövs/krävs det här...."

Jag håller med om att du måste börja med dig själv samtidigt måste ni vara öppna med varandra. Din partner måste också få lätta på hjärtat. Mycket mer kan komma fram än vad man tror.

Tack allihop för era svar!

Det finns mycket att tänka på, och självklart var min fråga i trådstarten inte menad att ge något direkt svar på hur man blir "lycklig". Jag vet att det är något man måste jobba på vare dag.

Ni har rätt i att jag måste börja med mig själv, att mina behov är viktiga för att jag själv och även min sambo ska må bra. Vi kanske ska testa det där med livskompassen, eller åtminstone försöka prata tillsammans om hur vi vill ha det och hur vi ska nå dit. Vi är bra på att prata om mycket annat, men det är alltid känsligt att komma med kritik eller klagomål.

Det kändes skönt att få lätta sitt hjärta lite, och tack igen för att ni svarade. Jag vill ju vara med den här mannen, ibland blir man bara lite vardagsdeppig/livsdeppig när man aldrig tar tag i saker som behöver förbättras.

Jag säger det här...för att jag vill hjälpa....men jag vet egentligen inte vem du är.
Så därför är det också väldigt svårt...
Jag måste läsa en text...som tolkas inom mig...och där bildas uppfattningen om dig...som egentligen är...ja..vem då?

Poängterar redan nu i början...innan jag börjar försöka hjälpa dig....att jag menar inte att du SKALL tycka så här...eller ens förstå det jag kommer skriva.

Lycka är ett fenomen idag som är för människan abstrakt...då vi har allt.
Förr i tiden var det enklare för oss att definiera detta ord...eftersom vi visste vad vi saknade.
Oftast handlade det om ett större hus...eller ett hus överhuvudtaget (ja...finns dem idag som inte har det), mer pengar....hälsa...framtid för barnen osv.
Detta existerar idag med...men inte i samma fustration...eller oro.
För vi här i väst...har det 'bra'......notera ordet bra..
(Och nu pratar jag om mänskligheten i sig...överlag förr i tiden...då vi inte hade den teknologi...kunskap osv, vi jagar alltid det som är 'bättre' idag med...men vi har förutsättningarna för det, då de flesta har ett hem och jobb..pengar och mat på bordet...levnadsstandarden Är högre...trotts att den kan vara låg)

Vad är lycka?

Får du några tankar kring den frågan?
Känner du något speciellt när du tänker på frågan?
Detta liknar säkert den sortens funderingar...som man kan använda sig av när man gjorde den där kompassen någon annan pratade om.
Vad jag försöker göra....är att försöka få dig att tänka riktigt djupt.....ta dig till roten av din sorg...din tomhet.

Jag har själv...känt en fruktansvärd fustration...sorg och riktigt överväldigande ledsamhet i mina dagar...jag har varit depprimerad...och förmodligen lidit av ett post-traumatiskt stress syndrom...på grund av olika händelser.
När jag tänkte på lycka...eller definierade ordet för mig själv....så var det en abstrakt känsla....jag visste att det hade något att göra med förståelse för alla världens ting och händelser....en törst efter kunskap som är över den definition som vi använder oss av idag när vi relaterar till...just ordet kunskap.

Men...detta är JAG....säkerligen inte du...men det kanske kan få dig att fundera. 
Vet du vem du är...och varför?
Vet du vem du vill vara...och varför?

Det är möjligen att du känner av din sambos vibbar....HAN...kanske har dessa frågor inom sig....och att ta upp dessa frågor...kanske lite lättsamt....kan får han att 'piggna till'...
Och på så sätt kanske du hittar rätt....för ni lever tillsammans...och det betyder att man lider tillsammans...precis som att man är lyckliga...tillsammans.

Och nej...gräset är inte grönare på andra sidan...du har glömt att vattna hos dig själv.
Och är det så...att gräsmattan är dömd....då får man tyvärr, antingen tillsammans...ta sig vidare....eller så nytt gräs någon annanstans. 

Jag läser en mycket intressant och "enkel" bok som heter "Lyckans Verktyg" av Sonja Lyubomirsky. Finns på Adliblis för 49 kr. Hon förklarar väldigt enkelt hur man lätt kan träna upp sin lycka. Bra tankar och övningar. Jag brukar inte fastna för "själv-hjälp"-böcker, men den här är riktigt bra.

Det handlar inte om att vinna en miljon (svårt att påverka och gör oss dessutom bara lyckliga kortsiktigt för sedan vänjer vi oss vid pengarna) utan om vår inställning till det liv vi har och hur vi kan påverka det i rätt riktning.

Jag har också lätt för att hamna i träsket. Har gjort det ett antal gånger tidigare (lägger på mig hutlöst mycket vikt varje gång!). Känner mig oftast lycklig oavsett omständigheterna, för lyckan verkar mer vara en baskänsla än något för stunden, tex vara lycklig men stressad samtidigt går bra för mig!
Däremot känner jag att varje gång jag är olycklig är det för att jag offrar för mycket för andra. Tex rädslan att visa andra att man inte lyckades gå fullt ut med ett projekt, eller planera något för andras skull fast man helst skulle vilja göra något annat. Var inte rädd för att komma på helt tokiga idéer!
Man måste inte passa in i en mall. Man måste inte plugga, jobba, sova, jobba. Bra för att alla gör det, betyder det inte att det gör en lycklig. Förklara för honom vad som gör dig lycklig, och fråga honom detsamma (var försiktig att hans svar inte är "dig" för det är inget vidare svar). Om du vill åka och bergsklättra men han inte vill följa med, så får han stanna hemma och sen hitta på något själv. Det är absolut inget svek. Du kan hjälpa honom att göra saker som gör honom lycklig, och sen med tiden kanske ni kan göra saker tillsammans. Men om du åker ner i samma spiral som honom och känner skuld, blir inte han heller bättre.  
Ibland vill man göra något skogstokigt, som att bara lämna allt bakom sig och traska runt i amazonas, men egentligen, varför inte? Lev livet fullt ut såpass du kan.  

Hej, känner att jag vill svara på den här tråden men absolut inte verka "värst" eller proffsigast på nåt sätt. Till o börja med vill jag vara säga att alla har vi/ eller har haft vårat eget lilla helvete o som en underbar gymnasielärare en gång sa till mig "just nu när du mår såhär är det kanske du som har det värst". Jag har alltid haft "svårt att tycka synd m mig själv", uppfostrad att man "rycker upp sig" men har lärt mig nu under mitt 30-åriga händelserika liv att vi alla har rätt att vara ledna, deppiga o ta våran tid att få "sörja", ingen annan kan avgöra när det är dags för mig att "rycka upp mig" o bli lycklig.Men nu är jag det, för jag valde min väg, jag fick själv komma till insikt hur jag ville ha det i livet o tillsammans med en underbar man, 2 underbara barn o en oerhörd livskraft ta mig dit. Här är min story: Jag har flera gånger levt i destruktiva förhållanden där man drar ner varann, min första riktiga relation startade när jag var 17 år, jag hade gått in i väggen och hade en pågående depression, hittar en man 2 år äldre med alkoholproblem o.s.v , förhållandet varade i närmare 5 år och ja, resten kan ni räkna ut själva. Jag skulle ta emot alla i mitt hem med öppna armar, lagade mat, ställde upp för allt o alla, stod ut alla gånger han var full (varje helg) när haan kränkte mig, mina syskon o vänner. Han hamnade i trubbel o jag "räddade" honom. Vi slogs, grälade, älskade o stod ut. Jag var ung o dum, även efter vårat uppbrott fanns jag där, ställde upp med mat, sex o pengar istället för att läka mig själv. Jag trodde han var mannen i mitt liv fast egentligen var det nog så att jag trodde att han var den ende som ville ha mig o jag vågade intee bryta upp o "börja om på nytt.

Efter det var jag singen knappt ett år. Söp som aldrig förr (var nyckterist innan), låg runt med alla som ville för att få lite kärlek men varje gång mådde jag skit efteråt o skar mig i armarna för att straffa mig själv. Å så dök R upp. Han var trasigare än mig, hade växt upp i fosterhem efter fosterhem o blivit utsatt för alla möjliga hemskheter. Inte ens hans biologiska föräldrar hade givit honom kärlek. Å återigen slapp jag bry mig om mig själv. Jag skulle rädda honom, jag skulle bli den enda som givit honom kärlek.Å efter en vecka tillsammans sa han att han älskade mig. Jag blev livrädd men samtidigt glad, kanske var det detta jag behövde. Jag trodde han var ett maskrosbarn- han kunde ge kärlek trors att han aldrig fått någon kärlek. Vi levde ihop i närmare 5 år. Skaffade 2 barn o nu efteråt undrar jag såklart vafan jag tänkte med. Många runtomkring mig så från början att något inte stämde med honom. Varje gång jag ringde hem till mamma o grät pga honom sa hon "men lämna honom då, vad ska jag göra?!" Men det kunde jag inte då blev han ju ensam, å hur skulle jag klara 2 barn själv, det lilla han gav räckte. Han gjorde mkt konstigt; stal, byggde en koja i lillans rum genom att spika upp lakan i hela rummet. Slet henne ifrån mig när han ville ha henne. Unnan för unnan började jag förstå att något var fel. Han misshandlade katterna för småsaker. En dag upptäckte vi en böld på sonen då 3 månader gammal. Han röntgades o det visade sig att han hade 2 brutna skallben o 4 brutna revben. Min värld rasade, det kunde inte vara sannt.

Efter det följde ett helvete, vi satt häktade båda 2 på olika anstalter i 2,5v anklagade för misshandl på våran son .Jag var livrädd o drömde om barnen varje natt. Jag hörde inte hemma där! Efter det blev i placerade på utredningshem o sedan jourhem alla 4. Vi skulle visa att vi var bra föräldrar som kunde sätta gränser för våran 3-åriga tjej och hade bra rutiner med barnen... helt sjukt eftersom jag vid det laget var helt uppriven o hela familjen mådde skit o jag litade inte längre på min partner. För att inte göra denna berättelse för lång så kan jag avsluta med att dom på soc till slut ansåg att jag var en bättre mamma utan pappan. Att han var en fara för oss (han blev mer o mer hårdhänt o konstig mot mig o barnen) o jag fick till slut välja mellan honom o barnen. Jag ordnade ensam vårnad men innan dess var jag ett vrak som tvingades sopa ihop bitarna efter mig själv o det "låtsats-liv" vi levt för det var så det kändes. Först ville jag bara försvinna, utplånas, dö. Barnen hade lidit tillräcklig o nu var det upp till mig att ge dom ett bra liv trots alla mörka tankar o skuldkänslor jag bar. Efter barnens "reparation" började jag sakta jobba med min egen. Det var tufft men sen insåg jag vilken kraft jag har, att alla människor har ett val. å bara jag kan välja hur jag vill leva mitt liv! Man har sånna otroliga möjligheter i livet egentligen, det gäller bara att se det. Min son mår bra, han fick inga bestående skador. Han började gå när han var 10 månader o är idag en glad o social snart 3 årig underbar pojke! Han minns inget av sitt hemska första år. Flickan mår också bra. Utan den här svåra tiden fanns en god vän till mig o min familj som ställde upp o var med barnen hos mina föräldrar medan jag satt häktad o sedan efter det. Vi insåg att vi var mer än vänner o han var en stor trygghet, Barnen ser nu honom som pappa o det har gått snart 3 år. Vi har köpt hus, planerar för bröllop i April o väntar tillökn. Ge aldrig upp!

Ibland behöver man gå igenom helvetet för att förstå var himlen är o sedan ta sig dit!

Jag och sambon gjorde nästan samam sak, vi flyttade till en helt annan stad, 5 mil från min familj och vi kände inte en kotte. Jag blev deprimerad, men det berodde inte på flytten utan bearbetning av barndomen.

Min sambo började träna med ett innebandylag och vips kände vi 20 pers, gick ut och festade och träffades varje match. Sedan började jag på komvux och lärde känna ett antal härliga människor där. Jag var inte särskillt träningsintresserad, men vi tog lååånga promenader med sambon och sedan med min iller Tibia och folk älskade att fråga om henne och bara prata. Vi hade härliga grannar också som vi började umgås med.
Och vi utforskade stan alltmer, historian, alla kännetecken.

Efter 4 år i den staden hälsade man alltid på någon i affären eller på gatorna. Ni måste nog bara ge er ut, göra genemsamma saker, stötta honom eller börja träna ihop..det finn miljoner saker som kan förbättra tillvaron.

Sen tror jag inte på evig lycka..det är bara religiösa människor som tror att de kommer kunna uppnå en sådan "status"..nä, jag lever för att vara tillfreds med tillvaron, inte tillfreds som att nöja sig med helvetet uttan tillfreds som utan avundsjuka. Jag pallar inte bry mig om någon tjänar multum, eller bor i ett stort hus med stor jeep..vem f*n vill städa det huset och vem vil betala bensinen. Hitta er balans, skippa avundsjukan och fokusera på ert liv..hela spektrumet..