Positiv pepp efter missfall

Jag har ingen solskenshistoria själv men dock en historia som kanske kan ge dig lite perspektiv... 
Jag fick missfall i vecka 16 vilket berodde på en druvbörd.
Druvbörd? tänker nu många...

Det är en typ av cancer, men ändå inte.
Det är celler som inte vet om dom ska bilda moderkaka eller foster, så dom bildar en tumörliknande klump som ser ut som en druvklase (därav namnet). Dessa tar i princip näringen från fostret och hindrar dessutom dess fortsatta utveckling.

Jag fick lov att gå igenom 2 skrapningar för dom fick inte bort allt i första omgången.
Och sen fick jag inte bli gravid på 1 år, utan fick gå och ta blodprover varje vecka första 3 månaderna, sen bara en gång i månaden dom nästa 3 månaderna och sista halvåret bara varannan månad.
De hormoner man ser på tester när man är gravid är nämligen samma som druvbörden ger. Så dom skulle inte kunna veta om den kommit tillbaka eller om jag var gravid och enda möjligheten att få veta är att skrapa livmodern i så fall vilket ju i så fall skulle inneburit abort.
 
Att inte få försöka ens var det värsta av allt.
För er är det "bara" att köra.
Men kom ihåg att du måste ge dig tid att sörja också. För om du inte bearbetar den här förlusten så kan den ligga ivägen för dig i framtiden.
Du sörjer ett barn. Oavsett vad andra säger om hur tidigt det var, det var nog fel på det osv osv som man ju får höra, så var det ändå ditt (ert) barn. Och det är värt att sörja.
Nu menar jag inte att du ska älta det. Du måste ju givetvis samtidigt blicka framåt. Men det är ingen panik, du måste inte bli gravid exakt nu. Du kan inte ersätta det barnet med ett annat.
Nästa graviditet kommer när du minst anar det. Och det kan bli snabbare än du tror om du bara inte försöker tvinga fram det...

För att ge en liten solskenshistoria i alla fall så kan jag berätta om en tjej jag känner som fick ett väldigt tråkigt missfall.
Hon kunde inte få ägglossning på egen hand och fick alltså hjälp med hormoner för att kunna bli gravid.
Första barnet dog i magen bara någon dag innan BF.
Självklart sörjde dom, men dom gick ändå vidare och skaffade två barn. Och det var det dom ville ha.
Så hon behövde ju alltså inte få hormoner mer utan återgick till att inte ha någon ägglossning. 
Någon månad innan hon skulle gå tillbaka till sitt jobb så började hon få symptom på att vara gravid. Vilket hon inte kunde vara alltså...
Men det var hon. Hon hade spontan-släppt ett ägg och det hade blivit befruktat.
För dom så är det som en hälsning från deras första, dödfödda barn. Det var samma kön på båda dom barnen och dom känner ett speciellt band till det här sista. Dom sa att det känns som att det är samma själ. 

Barn kommer du att få.
Du kan uppenbarligen bli gravid. Det är ingen panik, ta hand om dig själv och din kille nu så kommer det där plusset snart att dyka upp