Positiv pepp efter missfall

Beklagar ditt missfall.

Jag vill mest av allt säga att det finns hopp. Och att knuten du känner kommer inte att förhindra att du blir gravid, men den kan göra det alldeles extra jobbigt att försöka. Hur man än vänder sig är det så att det kan ta många månader att bli gravid. Det är helt naturligt och betyder inte att det är något som är fel. Men du sörjer fortfarande och mensen kan bli en väldigt jobbig påminnelse om att du faktiskt inte är gravid längre.

Det här är min historia: Jag fick  missfall i vecka tio och tog det väldigt hårt. Vi började försöka igen, men det blev alldeles för jobbigt när jag inte lyckades bli gravid (igen, helt naturligt att inte bli gravid på första försöket). Då tog vi en månads paus och det gjorde underverk för sorgearbetet och det handlade ju bara om några veckor.
Knuten fanns kvar, men vi fortsatte att försöka, för vad annars kunde vi göra? Tre känslomässigt jobbiga försök senare var jag gravid igen, men det slutade också i missfall. Då pausade vi direkt och det var viktigt och otroligt skönt att ha en "normal" månad och slippa besvikelsen när mensen kommer.  

Tre månader senare blev jag gravid för tredje gången och efter mycket oro och många, många tillfällen då jag "visste" att jag skulle få missfall lyckades jag få göra ett ultraljud i vecka 10. Allt såg bra ut och jag kunde äntligen njuta av graviditeten.

Vad jag vill säga: sörj det du behöver. Låt ingen förminska det. Prata med någon om du behöver. Oroa dig inte för att knuten ska sabotera för er, för det gör den inte. Ta en paus om du känner att du behöver det, men kör på om du vill och orkar. *kramar*

Stressad skulle jag nog inte säga att jag var. Jag var orolig, rädd, väldig ledsen och tyckte att det var skitjobbigt att behöva försöka igen. Särskilt efter andra missfallet. Då visste jag inte ens om jag ville ha ett plus eller inte, för jag hade kunnat göra vad som helst för att aldrig någonsin riskera att få ett missfall igen. Samtidigt ville ju både maken och jag så väldigt gärna ha barn, så vi hade inte just något val. Det var jag förbittrad över.

Ett tag tänkte jag som du, att jag inte skulle bli glad förrän jag var gravid igen. Det blev jag tvungen att släppa, för vägen till graviditet blev så jobbig.  Jag fokuserade på att sörja färdigt samtidigt som vi fortsatte med försöken. Sorgen har sin tid.

Du behöver inte känna dig som en idiot för att du stressar upp dig. Ditt missfall ligger så nära i tiden och du är fortfarande väldigt ledsen. Själv upplevde jag att sorgen kom i vågor och överraskade mig när jag trodde att jag kommit över det. Det blev lättare så småningom, men det tog ett tag.
Jag hoppas att det går vägen för dig snart.

Skönt att höra att du har träffat en bra barnmorska. Det måste vara guld värt. Jag hade inte den möjligheten själv, men kunde prata av mig mycket i andra forum. Håller tummarna för att du ska få det där plusset snart och att det leder hela vägen.