jimmyojennifer skrev 2013-03-22 15:33:51 följande:
Fast du har ju rätt. Det handlar om att lära sig acceptera det som har hänt. Först när man tar till sig att det faktiskt är på riktigt kan man börja bearbeta vad man sedan känner kring det. Acceptans är en öppning för smärta och det är därför man gärna väljer att förneka händelsen eller förmildra omständigheterna.
Jag gick i flera år och inbillande mig att jag hade velat, att jag faktiskt var med på det. Vilket inte alls är sant, det var en fullbordad våldtäkt.
Men ju mer jag mantrade för mig själv att det hade varit ett ömsesidigt samlag blev det enklare att förtrycka smärtan.
Men det låg i grund och botten och gnagde. Den underliggande smärtan gav min kropp andra fysiska åkommer som panikångest och klaustrofobi, som enbart grundade sig i den händelsen (fick jag reda på sedan i terapi) men under flera år gick jag runt och låtsades om att det var en enkel händelse precis som allt annat och inget jag behövde bry mig om, utan att vara medveten om hur mycket det påverkade mig.
Att bli utsatt för övergrepp är något som tar tid att bearbeta och jag tror faktiskt man behöver hjälp att ta sig igenom det, eller det underlättar i varje fall.
Jag tror att TS faktiskt skulle kunna ha en sund relation till sin bror så småningom, men jag tror att det behöver bearbetas. Som jag skrev tidigare, att säga att ens bror är den bästa för att han är kärleksfull och har tagit med en till gröna lund är ett väldigt enkelt sätt att förmildra vad han egentligen har gjort, för att det ska bli lättare att leva med händelsen.
Jag gjorde samma sak, inbillade mig att jag hade varit med på det. Eller på något vis att "Jaha, nu har det hänt så nu måste vi vara tillsammans för alltid" eftersom han var min allra första pojkvän och det var första gången för mig.
Nu har jag accepterat det och kan prata om det. Det är fortfarande inte bekvämt att prata om det, men jag kan. Och jag har ingen kontakt med min före detta idag. Jag klippte banden ganska snabbt och han var snabb på att skaffa en ny flickvän för att visa att han inte behövde mig. Eftersom det var jag som gjorde slut.
Även om det låter lätt och snabbt fixat när man säger "acceptera det" så är det verkligen inte det. Jag har haft samma problem som dig, att andra saker spökat när det egentligen var en våldtäkt och upprepad misshandel som orskade det. Jag har inte kunnat sova, sovit för mycket, varit deprimerad, fått panikattacker osv. Ett tag var jag rädd för allt och kunde inte ens gå ut själv.
