Inlägg från: Anonym (?) |Visa alla inlägg
  • Anonym (?)

    Sexuellt utnyttjande som minderårig.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här så att det blir så tydligt som möjligt. 

    Jag har blivit utsatt för samma sak som dig, dock inte av ett syskon utan av min första pojkvän. Och jag stannade med honom i flera år efter det. På något vis lyckades jag bryta mig fri och hitta styrkan att lämna honom, men det tog lång tid och krävde många tårar.

    Om jag får säga precis vad jag tycker tror jag inte att du älskar din bror och vill ha honom på ditt bröllop. Han är din bror och man älskar sina syskon, det förstår jag, men man behandlar inte någon man älskar som han har behandlat dig. Du behöver bryta dig fri från det som varit. Jag hade inte bjudit honom om jag varit du, för det skulle på något vis vara som att visa att det han gjorde mot dig var okej, att du har förlåtit honom nu.
    Som utsatt för sexuella brott måste man förlåta, men det är DIG du ska förlåta. Ingen annan. Du kunde inte ha påverkat det som hände. Särskilt eftersom du var liten då. 

    Hat och kärlek är väldigt starka känslor och de kan vara svåra att skilja på när man varit med om något traumatiskt. När man inte känner något alls gentemot förövaren - då är man fri.   

  • Anonym (?)
    jimmyojennifer: Jag har läst ditt inlägg typ fem gånger nu, och jag tycker du säger allt som behöver sägas. Starkt av dig att inte vara anonym också. Jag vågar inte vara mig själv, jag har inte hunnit så långt i läkningsprocessen ännu. 

    Det är svårt att förstå för någon som inte blivit utsatt, men allt handlar om att man måste förlåta sig själv. Allt annat är helt oviktigt. Oavsett vem som gjort vad mot dig så har du inte gjort något fel. Man skuldbelägger sig själv, det hör till och händer alla, men det borde inte vara så. 
    Man måste bara lära sig acceptera det som hänt, förstå att livet går vidare även de dagar då allt känns förjäkligt och inse att man är mer värd än att må dåligt över att någon annan gjort fel. Det är jobbigt, det tar tid, men det är värt det. Man måste bara klara det utan att börja hata. Hat äter upp en inifrån och förstör mer än något annat.

    Usch vad okänslig jag lät med "lära sig acceptera det som hänt", men det är så jag var tvungen att göra själv. Jag kände mig förstörd och som att livet var slut, men nu har jag kunnat acceptera det. Livet är inte slut. Någon kan säga att jag är älskad och mena det. Jag är mer än det jag blivit utsatt för. 
  • Anonym (?)
    jimmyojennifer skrev 2013-03-22 15:33:51 följande:

    Fast du har ju rätt. Det handlar om att lära sig acceptera det som har hänt. Först när man tar till sig att det faktiskt är på riktigt kan man börja bearbeta vad man sedan känner kring det. Acceptans är en öppning för smärta och det är därför man gärna väljer att förneka händelsen eller förmildra omständigheterna.


    Jag gick i flera år och inbillande mig att jag hade velat, att jag faktiskt var med på det. Vilket inte alls är sant, det var en fullbordad våldtäkt.
    Men ju mer jag mantrade för mig själv att det hade varit ett ömsesidigt samlag blev det enklare att förtrycka smärtan.
    Men det låg i grund och botten och gnagde. Den underliggande smärtan gav min kropp andra fysiska åkommer som panikångest och klaustrofobi, som enbart grundade sig i den händelsen (fick jag reda på sedan i terapi) men under flera år gick jag runt och låtsades om att det var en enkel händelse precis som allt annat och inget jag behövde bry mig om, utan att vara medveten om hur mycket det påverkade mig.


    Att bli utsatt för övergrepp är något som tar tid att bearbeta och jag tror faktiskt man behöver hjälp att ta sig igenom det, eller det underlättar i varje fall.
    Jag tror att TS faktiskt skulle kunna ha en sund relation till sin bror så småningom, men jag tror att det behöver bearbetas. Som jag skrev tidigare, att säga att ens bror är den bästa för att han är kärleksfull och har tagit med en till gröna lund är ett väldigt enkelt sätt att förmildra vad han egentligen har gjort, för att det ska bli lättare att leva med händelsen.


    Jag gjorde samma sak, inbillade mig att jag hade varit med på det. Eller på något vis att "Jaha, nu har det hänt så nu måste vi vara tillsammans för alltid" eftersom han var min allra första pojkvän och det var första gången för mig. 
    Nu har jag accepterat det och kan prata om det. Det är fortfarande inte bekvämt att prata om det, men jag kan. Och jag har ingen kontakt med min före detta idag. Jag klippte banden ganska snabbt och han var snabb på att skaffa en ny flickvän för att visa att han inte behövde mig. Eftersom det var jag som gjorde slut.
    Även om det låter lätt och snabbt fixat när man säger "acceptera det" så är det verkligen inte det. Jag har haft samma problem som dig, att andra saker spökat när det egentligen var en våldtäkt och upprepad misshandel som orskade det. Jag har inte kunnat sova, sovit för mycket, varit deprimerad, fått panikattacker osv. Ett tag var jag rädd för allt och kunde inte ens gå ut själv. 
Svar på tråden Sexuellt utnyttjande som minderårig.