Sexuellt utnyttjande som minderårig.
Ja, det är mycket enklare om förövaren är någon som man inte har någon relation till i övrigt. Jag blev också sexuellt utnyttjad av min bror. Han var några år äldre än jag och jag såg upp till honom väldigt mycket. Vi hade en väldigt bra relation de första åren, men sen började han må dåligt av andra orsaker (utanför familjen) och tog ut det på mig på olika sätt. När vi blev tonåringar/unga vuxna var det sedan en lång period när vi knappt hade kontakt alls, men nu har vi hittat tillbaka till en bra relation och han har stöttat och hjälpt mig mycket.
Jag har gått i terapi länge och tycker att jag har bearbetat det så att det inte stör mig längre.
En sak som har gjort det svårare för mig, förutom att det precis som för TS fanns många saker som var bra också, är att han också var ett barn. Det är så mycket enklare och tydligare om det är en stor stark vuxen, som kanske hotar eller rent fysiskt håller fast en. När det är en jämnårig som man står nära och som manipulerar på ett mer subtilt sätt, genom förlöjligande, blir det inte lika tydligt. Eller när det är den enda gången han är snäll och vill "leka" som man gjorde förr.
Vi har aldrig pratat om det som hände. Jag är inte säker på att han minns det. Om han minns något är det säkert på ett helt annat sätt än mina minnen. Jag vet att han var ett barn, och att han själv mådde dåligt. Ibland har jag undrat om han själv var med om något som fick honom att gå över gränsen sen.
Jag har inte heller berättat något för min sambo. Jag tror inte han skulle kunna förhålla sig till det, eller till min bror som vi träffar ibland. Jag ser min bror som en annan person idag. Han ÄR en annan person på många sätt. Och det här är som sagt något som faktiskt inte påverkar mig idag. Men det var en lång väg dit. Jag självskadade som tonåring. Jag har haft struliga och dåliga relationer till män. Men jag gick i terapi flera gånger och till slut kunde jag förlåta både mig själv och honom. Och det svåraste var att förlåta mig själv. Att stå ut med tanken på vad jag själv hade gjort. För att kunna acceptera det krävdes att jag förstod hela sammanhanget och förstod hur jag blev påverkad och varför jag reagerade som jag gjorde.
Numera när vi umgås får jag inte längre några flashar eller plötsliga äckelkänslor, och jag ser inga problem att ha honom med på bröllopet. Men om jag inte hade bearbetat det så genomgående som jag gjort kanske det hade blivit jobbigt. Å andra sidan är det faktiskt inget större fel att fullständigt skärma av någonting och förneka det under en enda dag, om det är mindre jobbigt än att göra en grej kring det.