Vår dotter hade nog klarat det vid den åldern, men barn är ju så olika.
Vi hade nog, i er situation, prövat låta den minsta sonen gå hand i hand med sin storebror fram till första bänkraden, där farmor då tar över. Om det sedan skulle bli så att någon måste gå ut med honom, kanske ni har någon vän som kan ta över då? Det är ju synd om den personen missar (förhoppningsvis bara) lite av vigseln, men kanske hellre någon vän än brudgummens mamma?
Ja, som sagt, barn är ju så otroligt olika. Vår dotter hade nog kunnat gå lugnt fram vid den åldern, tillsammans med någon givetvis, och hon hade inte heller varit så knusslig över vem som tog hand om henne, så länge det inte var någon helt okänd.
Men det låter ju som en bra idé att farmor går med honom fram i kyrkan :) Och som Fröken Fingemang skriver, så tror jag inte någon skulle misstycka om han märktes lite under vigseln. Vi var på bröllop i somras, där brudparet hade en son på ca 18 månader, och han tjöt lite, lekte lite och sådär, men mestadels satt han så stilla och kikade på sina föräldrar och alla människor. Det gick jättebra. Att ha någon leksak, lite kex och sånt brukar ju göra susen :)
Och när vi gifte oss var vår dotter ca 4,5år och hon gick mellan tärnorna (min syster och makens syster) och oss under vigseln. Det störde inte oss, inte prästen och inte gästerna. Det var faktiskt bara lite mysigt, att märka att hon också var där och var en del av det hela. För visst, jag och maken blev äkta makar, men vigseln innebar ju också att vi och vår dotter blev ännu mer sammansvetsade som familj :) Och den känslan hade ju varit underbar, att ha dottern på plats, oavsett om hon hade vart 1år, 4,5år, 10år eller 18år.
Det här är en av mina favoritbilder (lite klippt här) från vigseln, och där är varken mitt eller makens ansikte med på bilden, men just att vår dotter är precis där med oss, det var minst lika viktigt.
