Hej!
Ja nu är det inte långt kvar. Vi ligger i fas tycker jag men det skulle va kul att göra klart så mycket som möjligt tidigt. Men får väl hålla sig med bordsplacering och annats småpill. Men häftet som vi ska ha kan man ju börja med tycker jag. Har börjat lite smått med bordsdekorationer också.
Vi var på ett bröllop i helgen med min sambos syster. De har inte haft så mycket pengar ett tag men bröllopet blev bra, mycket god och hemlagad mat och ca 40gäster. Jag träffade alltså många från min sambos släkt som jag inet träffat så mycket innan. Roligt att träffa dem men kändes främmande att dessa skulle komma på VÅRT bröllop. Jag känner dem ju inte alls. Men får försöka tänka att min sambo gör det. (även fast han inte kan påstå att de står varandra nära)
Fler som har tankar kring släkten? Min sambos familj är så otroligt olik min. De vill verkligen bara väl och tycker om oss men det är svårt att ta dem ibland. Sambons pappa SKÄMTADE bland annat under vigseln att "ja nu är det ingen återvändo he he he"... Han ska alltid skämta om allt och jag är orolig att han skulle göra något liknande på vårt bröllop. Jag FÖRSÖKER verkligen ta att vi är olika och att gästerna kanske är vana vid konstiga släktingar, men det är så svårt!
Hans familj har en helt annan bild av vad en trevlig fest är än vad jag har. De drar snuskiga skämt (i tal!!), kan komma på jättekonstiga ideer som de tycker att alla ska göra och mamman ska vara supermammig hela tiden och kan inte föra sig som en vuxen i ett vuxet sällskap med oss.
Jag vill egentligen inte använda begrepp om klass, men hans familj är arbetare, icke akademiker, medan min familj och släkt är akademiker och är vana att ha djupare samtal och umgås över middagar, snarare än direkta alkoholfester. Detta gör att jag ahr svårt att nå fram och lära känna hans familj eftersom jag är van att diskutera som samhället, psykologi och nyheter. När de bara pratar skvaller, dagens sysslor m.m. så känner inte jag att jag lär känna dem. Då blir det som små/kallprat för mig, något man kanske gör med personer första tiden man lär känna varandra. Inte efter 6 år.
Det är jobbigt och sambon och jag pratar om det. Han förstår vad jag säger. Någon annan som har tips och råd? Kanske en reflektion?